Jennywise:

Vid ett fåtal tillfällen i livet gör man val som faktiskt kommer att bli avgörande för hur hela ens framtid ska se ut. Man står vid ett vägskäl, som det så fint heter.
Ofast har man ingen aning om vart vägen man väljer kommer att föra en.
När jag var arton valde jag att följa Jari på hans väg.
Eller kanske var det snarare så att vi tog varandras händer och vek in på en väg som var helt ny för oss båda.
För det allra mesta är det en fin liten försommarstig med fågelkviddevitter,vitsippor och solsken som strilar ner mellan skira björkblad vi följer, en stig som jag vill följa och vandra lycklig på i alla mina dagar tillsammans med mannen jag älskar.
Men då och då korsas stigen av en fyrfilig motorväg där snabba bilar med vassa kanter vill köra över oss. Man kan se stigen fortsätta någonstans långt borta på andra sidan, men man har ingen aning om hur man ska kunna ta sig över med livet i behåll.
Då vill jag bara vända och gå tillbaka. Välja en annan väg. En väg som skulle tagit mig ut i stora vida världen, en väg kantad av spänning och äventyr.
En väg där jag kunde gå i min egen takt, sluppit rätta mig efter en annan människas steg. Kunnat välja att vända om och gå tillbaka utan att behöva se någon stå vilsen kvar på stigen och inte veta hur han ska kunna komma vidare utan mig.

Äsch, jag är kass på metaforer. Ibland blir det bara så mycket, allting.
Att springa fort över motorvägen, utan tvekan och utan att se sig om brukar vara den bästa metoden. Jag tror jag gör så den här gången också.