Det är ju helt läskigt hur fort tiden kan gå när man inte vill. Den senaste veckan har gått så snabbt att när det väl var dags att åka hem kunde man knappt fatta det. Redan?
Hursomhelst har vi haft det helt fantastiskt bra! Själva resan gick långt över förväntan med glada och tålmodiga barn trots nästan 4 timmars flyg följt av 3 timmars transfer till hotellet. Som för övrigt var jättefint, med egna stränder, god mat, fint rum och sköna solstolar. Melvin och Lovis blev råbundisar med våra grannars barn som lyckligtvis befann sig i precis samma ålder, och som dessutom hade en trevlig mamma+moster med sig. Dagarna tillbringades ömsom i havet/poolen med barnen och i solstolen med en förbannat bra bok. Mat tre gånger om dagen som för det mesta var riktigt god även för oss veggisar och varma kvällar på terassen med bra musik, läsning och diverse rusdrycker efter att ungarna somnat. Heaven.
Jag har inte tänkt, inte grubblat alls. Min hjärna har känts ren och sprillans ny hela veckan. All stress som varit och all som kommer sedan lämnade jag hemma. Jag har klyshigt nog bara varit i nuet och så vidare. Och det var välbehövligt och alldeles, alldeles underbart. Jag och min fina familj långt hemifrån i en lite varmare, lite bekvämare, lite lyckligare värld. Vi ville verkligen inte åka därifrån och det har aldrig hänt förut. Även om det är guld att vara på resa så brukar ändå ett litet styng av hemlängtan infinna sig i slutet på veckan, men inte den här gången. Det var riktigt ångestladdat och sorgligt att åka hem, för hela familjen faktiskt. Men nu är jag laddad och redo och har kommit hem lite tjockare, lite brunare, mycket gladare, piggare och med sköna minnen att plocka fram och suga på när det känns sådär urbota trist att det liksom inte är värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar