det är väl så dags..

mycket att göra nu. varmt och soligt och väldigt lite datortid. men det är skönt.

förra lördagen gick Lovsans välkomstgalej av stapeln. det började inte så bra eftersom det vi trodde var lokalen vi hyrt inte alls var det. istället för ett stort hus med insynskyddad trädgård visade den sej vara en källarlokal. dessutom en källarlokal i ett hus där det görs stambyte= hela hallen full med toalettstolar. totaldepp och omstrukturering eftersom vi planerat att vara i den insynskyddade trädgården. yeah! men vi tog nya tag (vad fan ska man göra när 50 pers tackat ja?) och styrde upp situationen så gott det gick. om man bortser från toastolarna i hallen blev det riktigt fint. dessutom var det ju så bövelens varm att vi hade nog inte kunnat vara ute iallafall.

eftersom både jag och kära make är tidsoptimister av rang blev lördagen en extremt stressad och svettig dag till att börja med. halvett var vi på maxi och handlade all maten. då skulle vi fixa tacobuffé till 50 pers, fixa och dona med ceremonin och dessutom hade vi inte dukat.=)

tack vare extremt teamwork och Annelis mammas magiska tupperwaregrönsakshackare lyckades vi på nått sätt få det mesta färdigt.

Sedan kastade jag mej hem och rakade benen samtidigt som jag tvättade håret och sminkade mej typ, och var faktiskt tillbaka innan gästerna kom.

Själva ceremonin gick väl sådär. Mestadels eftersom T som skulle sjunga och spela ballade ur 4 timmar innan det var dags så vi hade ingen musik och det gjorde nog att vi tappade gnistan rätt rejält.

Men vi stakade oss igenom det och Lovis grät åtminstone inte.

I vanlig ordning misslyckades vi både med att filma och ta kort. Bajs.

Sen fick alla skriva i vår fina bok som vi scrappat till:

Maten och tårtan var iallafall god tror jag.. Alla åt tills dom spydde.

Sen blev jag tvingad att öppna alla presenterna. Allt var jättefint såklart men jag gillar icke att stå sådär och öppna allt offentligt och Jari lyckades såklart slingra sej ur det värsta. Men tack igen alla för de fina grejerna!

I slutändan var alla nöjda och glada. Det känns ju så att säga om det är en bra tillställning eller inte och stämningen kändes bra. När alla gamla (och för unga) släktingar gett sig hemåt var vi en liten tapper skara på sisådär 15 pers som stannade kvar tills klockan tre och hade det allmänt festligt och trevligt.

Mamma tog med sej Melvin hem och Lovis och Leonid sov i sina vagnar bland toalettstolarna medans vi tömde det som fanns kvar av öl och bålförrådet.=)

På det hela taget är jag nöjd och jag tror att alla som kom också var det. det var tråkigt att allt inte blev som jag hade tänkt mej men så är det ju. Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sej och så länge det iallafall blir ganska hyfsat är det nog bara att tacka och bocka.

Typ enda bilderna vi tog:

Lovis och min mormor.

ett hjärta som svämmar över ibland

det finns många människor i mitt liv just nu. många som betyder mycket för mej och tiden går så fort.

När jag fick Melvin var jag ensam. Eller nej det var jag inte.
Jag hade Jari och vi fick melvin så tidigt i vårat förhållande att vi fortfarande var i det där "vi och inga andra" stadiet.
jag hade min familj, min mamma underbara mamma. alltid min bästa vän.
hon som alltid ställer upp för mej och sätter sej själv i andra rummet.
jag hade mina bröder och min mormor och morfar.
han som varit mer en pappa än någon annan i mitt liv.

jag hade vänner. de som stannade kvar när jag blev gravid har jag fortfarande. det fanns några som inte stannade kvar. inte orkade, inte ville. vad vet jag?
jag var arton när jag väntade min son och de som försvann då klandrar jag inte.
när man är arton kan nog hela graviditetsprylen te sej tämligen ointressant och kanske rent av skrämmande. jag klandrar dem inte.
de som orkade hänga med värderar jag högre än vad som går att beskriva.
bättre vänner kan man inte ha.

Trots detta var jag ensam i min graviditet och under hela bebistiden med Melvin.
För det fanns ingen annan mamma jag kunde dela det med.
Efter förlossningen blev man en annan människa. Det är faktiskt så och att inte ha någon i samma sits var svårt. Jag såg det nog inte då men nu när jag ser tillbaka ser jag det.
Att inte ha någon utomstående vuxen att gå igenom den enorma livsomvälvande erfarenhet som det är att få sitt första barn med är ju hemskt, egentligen.

Men jag var så ung då. Och så förälskad i min son att jag såg det inte.. och tur är väl det egentligen.

men nu när jag fått mitt andra barn ser jag det som sagt; hur ensam jag måste varit därute i skogen utan någon att dra barnvagnen med, ingen som visste hur det var, vad jag gick igenom.

Nu när jag fått mitt andra barn är min situation så annorlunda.
De flesta av de jag nu räknar som mina närmsta vänner är i samma situation, mer eller mindre. det händer saker varje dag.
varje dag får jag träffa andra mammor att umgås med, tala med, gnälla med, skratta med.
Inte just för att de är mammor utan för att de är människor som jag mår bra av, människor som jag hade velat ha i min tillvaro även om de inte haft småbarn, men som av en lycklig slump råkar ha det samtidigt som jag.
och det gör att allt blir så mycket lättare, så mycket roligare.

Jag är så lycklig och tacksam över att ha så många underbara, glada, coola mammor och pappor i min närhet!

tack för att ni förgyller min tillvaro och när min själ under de svåraste, vackraste och förmodligen lyckligaste åren av mitt liv!

What a day!

Min första dag som försäljerska lider mot sitt slut och jag är helt slut men mycket nöjd med vad jag presterat idag.

Dagen började skitilla. lovis bestämde sej för att det var en kul idé att vakna halvsju.
Jag tyckte det var en riktig skitidé, särskilt eftersom hennes storebror hostat med 1 minuts intervall hela natten men det struntade min kära dotter högaktningsfullt i.

Eftersom jag inte kom in i ordersystemet igår var jag tvungen att moja med det större delen av förmiddagen vilket ledde till att lovsan fick åla runt bäst hon ville på golvet och Melvin som pga hostan var tvungen att stanna hemma från dagis tillbringade i stort sett hela förmiddagen framför tvn i sann cableguy-anda.
kände mej som den värsta skitmamman i världen men hade så sjukt mycket att göra.
får kompensera typ imorgon istället.

Lovis kände nog hur irriterad/stressad jag var så hon bestämde sej raskt för att göra min redan stressiga dag till ett riktigt helvete sin litenhet till trots.
Större delen av förmiddagen ålade hon efter mej vart jag än gick och pep oavbrutet/drog i mina byxor tills mitt ömma moderhjärta inte pallade trycket så att jag var tvungen att lyfta upp henne.
det märkliga är att när hon får komma upp blir hon tyst och glad och ger fullkomligt fan i mej utan leker och grejar med allt utom mej.
hon är knäpp. dessutom vägrade hon som ALLTID sover typ 2 timmar på förmiddagen just idag att sova mer än 20 min i stöten.

Mitt i allt ringer lägenhetsgubben som jag försökt få tag på i typ en vecka och säger att vi kan få komma och titta på lägenheten idag klockan tre. han lovar att höra av sej innan dess.
ännu mera stress! ringer jari och säger att han måste komma hem tidigare.

tillsist är allt nerpackat inför min första träff och klockan närmar sej tresnåret.
då är jag nästan beredd att springa skrikande ur lägenheten och fly för all framtid från skrikiga bebbar, tjatiga ungar och saker som ska göras. slänger i lovis mat under vild protest.
jari kommer hem och är sur som ättika och vi fräser lite i största allmänhet åt varandra. mysigt.

fem över tre ringer hyresgubben och talar om att lägenheten redan är uthyrd?!?!
kläm ur dej det med en gång då för bövelen.

när jag så till slut lämnar hemmets sinnessjuka vrå för att åka iväg på första träffen känns det som om jag åker på semester.

men sedan gick allt bra. skötte mej hyfsat för att vara första gången, glömde en del men det märktes nog inte. alla verkade nöjda (på bägge träffarna, gick ut hårt och körde två på raken) och fick in 10 ordrar allt som allt.
en tjej sa dessutom att jag lät som om jag hållit på med det här hur länge som helst.
niice med lite feedback. och jag hade skitroligt!
trevligare extraknäck kan man nog inte ha; åka runt o snacka kläder, mumsa fika och tjöta skit. me like!

hemma vid tio, lära sej pula in ordrar, lägga in alla ordrar vilket visade sej vara ett riktigt pilljobb.. jag är TRÖTT!

Nu är det dags för lite välförtjänt sömn.

trams.

eftersom anneli ökat på min blogg-prestationsångest med 200 % nu så får jag väl ta mej i kragen och försöka blogga lite.

I torsdags opererades mina gallstenar bort. check it out:

Bilden är ju rätt kass men 9 små fyrkantiga och en stor rund med prickar på. Helt bisarrt.
jari sa att den stora ser ut som en kotte men han är ju störd så jag vet inte, jag.
Jag saknar dom lite. är rätt rock n roll med gallsten.

och på tal om rock n roll, i lördags var det galej. jag hade helt otroligt ont innan (fyra köttsår i magen) och var inte alls peppad, men ju mer jag drack desto bättre mådde jag. =)
sen mynnade det ut i en utav de sällsammaste och mest fyllefilosofiska nätter jag haft.
får återkomma till det när jag känner mej djupare. shit roligt var det iallafall.

den här veckan är jag sjukt busy. ska börja extraknäcka som meandisäljare. dels för att jag är en fattig stackare som älskar att shoppa. men även för att jag gillar deras kläder otroligt mycket och nu när jag säljer dem får jag råd att köpa ännu mera OCH internrabatt. niice! två flugor på smällen. kolla på www.meandi.se.

aanyway, jag har fyra demosar den här veckan, på lördag ska vi ha välkomstfest/namngivningsceremoni för Lovis + att jag måste börja sy en klänning.
så jag har verkligen inte tid att ta mej i kragen och börja blogga just nu.
men imorgon! tomorrow tomorrow i lööv you tomorrow your always a day awaay!
godnatt.

Maktmissbruk eller Grisvakten på Sticky Fingers.

Igår var jag som redan nämnts på Sticky för första gången på två år.
Det hade inte hänt så mycket sedan jag var där sist. Förutom en sak; en ny dörrvakt som led av det värsta peniskomplex jag någonsin skådat.

Innan vi gick dit hade jag druckit 4 33 cl cider och två öl utspritt på fyra timmar.
För att jag ska bli hyfsat full skulle jag varit tvungen att dricka det dubbla på hälften av den tiden.
Men när vi stod i dörren var jag på väg att inte bli insläppt pga onykterhet.
Grisvakten utförde något slags test som gick ut på att jag skulle följa hans finger med blicken fram och tillbaka.
"men herregud!" sa karin som var med och kan intyga att jag både gick rakt och pratade rent. fast det skulle hon inte ha sagt för vaktjäveln vände sej genast till henne och fräste att jag minsann var ett gränsfall och var hon inte tyst nu skulle vi bli portade båda två (och hans penis växte flera centimeter). Tillsist blev vi iaf insläppta med en uppmaning om att ta det lugnt.

En stund och en öl senare ville jag gå ut och röka. Så fort jag kom utanför dörren tog han tag i min arm och sa att både han och hans kollega (som märkligt nog inte syntes till) tyckte att jag var för full och behövde en promenad. jag hade alltså bara gått ner för trappan och öppnat dörren, inget mer så hur han kunde göra den bedömningen kan man ju fråga sej..
en vild gissning är att han bara är dum i huvudet.
hursomhelst så gick jag en lite promenad eftersom jag ju ändå skulle röka.
när jag kom tillbaks och ville in igen stoppade han mej och sa att jag minsann fick gå ett varv till.
men nu hade jag bannemej tröttnat så jag frågade hur i helvete någon som går upprätt och talar felfritt kan räknas som för berusad?
"både jag och min kollega har gjort den bedömningen"
men huur?? ylade jag.
"det fattar inte du för vi har gått utbildning och det är särskilda saker man ska kolla efter."
jaha sa jag men ta hit din kollega då för jag vill gärna höra vad han har att säga om saken.
"han är inte här nu och passar du dej inte så blir du utslängd"
(jag har fullständigt förståelse för folk som klappar ner dörrvakter nu; hade jag vart lite större och starkare hade jag förmodligen gjort samma sak)

fatta vilken misslyckad jävla människa han måste vara som inte har något bättre för sej än att förstöra för människor. som känner sej stor och tuff när han får bossa runt i en jävla dörr.
så patetisk att jag nästan blir tårögd.

nä nu känner jag hatet och aggressionen blossa upp igen så det är bäst att jag lämnar det därhän.

På natten blir allt så tydligt.

Igår vaknade jag och mådde skit.
Det var synd eftersom jag och G skulle ut på galej på kvällen. det blev alltså inget med det.
Fast idag vaknade jag å andra sidan och mådde bra. Om jag vaknat igår och mått bra hade jag med största sannolikhet vaknat och mått jävligt dåligt idag. Och det var ju skönt att slippa.

På Valborg blir det iallafall Sticky Fingers!! Hur längesen var inte det? (det kan jag tala om ganska exakt, två år sen i runda slängar.) Det ska bli kul. Jag hoppas och laddar inför en riktig toppenkväll. Det är jag värd.

idag har jag städat och städat och städat. Man kan spegla sej i mina köksluckor. imorgon ska jag städa ännu mer. jag vill rensa ut all skit som frodats härinne under vintern. Vill slå upp alla fönster och släppa in våren och ljuset. Det ska bli härligt när det är klart.

Pratade med Tess för en liten stund sedan.. Jag saknar henne så otroligt mycket!!
Det är så tråkigt här när hon är så långt borta. Jag behöver henne nära mej..
Nästan alla jag vill ha nära mej är någon annanstans nu (tycker lite synd om mej själv).
Jag hoppas att de inte fastnar långt borta allihopa utan kommer tillbaks så småningom.

Det är märkligt när många man umgåtts med försvinner och man själv är kvar på samma plats.
Märkligt att prata med dem och höra hur annorlunda deras liv är mot mitt.
Inte bättre, bara annorlunda.

jag skulle aldrig byta bort det jag har. Det är få som är så förunnade som jag är.
Jag vet ju det, innerst inne.

men ibland känns allt bara så tungt. Jag skulle vilja slippa allt ansvar ett tag.
Släppa taget om allt och bara bry mej om hur jag mår.
Fast det går ju inte och ibland blir jag lite rädd när det går upp för mej.

Det är så jobbigt. Men det är så mycket kärlek och glädje.
En dag kommer jag att se tillbaka på den här tiden i mitt liv och vilja vara här igen.

Jag får fantomkrystvärkar när jag kollar på barnmorskorna på svt!
det är helt sant!
Dessutom känner jag ett abnormt sug efter sönderkokt sjukhuspotatis.
Plus att jag mått illa typ konstant i tre dagar nu.
Tänk om jag är gravid?? Det är min största fasa!
Då ska jag stämma levonova på 200 miljoner.

Om mindre än två veckor blir jag gräsänka i nästan en vecka.
Jari den jäveln ska åka till england och jag ska vara hemma och hålla ställningarna medans han roar sej med diverse fylla och spelningar.
Jag hatar det. Jag är hemskt ledsen att jag inte är en större människa än så men det gör jag verkligen.
jag vill inte vara själv, fast det är inte det största problemet. det ska jag nog klara av (lika bra att jag övar eftersom min mamma vart hos en spåtant som förutspått att jag och jari kommer att skiljas).
Nej det värsta är att jari är en kille och alla killar är hundar.
dessutom ska han åka runt och leka rockstjärna större delen av tiden och det kommer med största sannolikhet finnas en hel hög med fjortisgroupiesar på de där spelningarna.. fjortisar utan bristningar på magen, fjortisar utan snor och spyor (obs! inte mina egna) på sina solkiga lindextoppar. fjortisar som han aldrig sett spy tarmarna ur sej eller dreggla okontrollerat när de ligger och sover.. etc.

Jag bryr mej egentligen inte så värst mycket om han skulle råka göra bort sej en gång här eller där (så länge han ger fan i att berätta det och spela ångerfull när han kommer hem), nej det jag går runt och är helt livrädd för (och det här låter verkligen helt sjukt men jag kan inte hjälpa det) är att han ska komma hem och smitta mej med någon könssjukdom!
Sånna frodas därborta i england har jag nämligen hört. hahaha fatta vad störd jag är!
Och jag får inte ens skicka med honom kondomer för han blir bara fly förbannad (märkligt nog) när jag för saken på tal.
undra om jag kan tvinga honom att gå och testa sej när han kommer hem? Då får jag nog söva ner honom och personligen bära honom till gynekologen.

Fatta vilket problem. Hur lösa? Jag kommer att vara helt paranoid när han kommer hem och vi ska ligga med varandra! jisses.

Och jag vet att det låter skruvat och allmänt irrationellt; men jag är bara så jävla osugen på att få klamydia! (eller hiv eller whatever)
eller så är jag bara allmänt störd.

om man bortser från det dilemmat så kan det ju faktiskt hända andra saker också.. typ att planet störtar eller att jari tappar bort sitt pass och inte får åka med hem eller så. dessutom ska det faktiskt bli ganska tråkigt att inte ha honom här.. ja enligt mej suger helt enkelt den här englandsresan i största allmänhet.

ack, de uppoffringar man måste göra som rockstjärnehustru.=D

Sjukt läskig dröm!

Måste skriva ner innan jag glömmer..

"Jag och Lovis är på ett hotell. Det är helt sinnessjukt stort och vi sitter i matsalen och äter räkmackor (jepp, lovis också.) Det är massa andra folk där också som verkar ha någonslags fest fast vi är inte där med dem utan själva.
Helt plötsligt fälls det ner pansar för fönstren och alla dörrar bommas igen.
Det visar sej att vi har blivit instängda för att vara med i något slags Battle Royale- spel.
(för de som inte sett filmen kan ju tilläggas att Battle Royale handlar om ett gäng skolungdomar som tror att dom ska åka på skolresa men egentligen ska dom till en öde ö där de ska delta i ett experiment som går ut på att de ska döda varandra. om de inte gör det så exploderar deras halspulsådrar. den som är sist kvar får leva. var dock sjukt längesen jag såg den så det kan hända att det inte är exakt så som jag minns det men på ett ungefär är det vad den handlar om. och JA den är japansk.)
Jag får givetvis panik eftersom jag har min lilla bebisdotter med mej. På något sätt lyckas jag ta mej ut och springer som en tok för att fly.

Några sekunders lättnad innan jag inser att de har kommit på mej och att jag är jagad.
Jag kommer fram till ett stort hus och bankar på dörren och ropar på hjälp. Jag hör att de som jagar mej kommer närmare. Tillsist kommer en skitäcklig flicka och släpper in mej.. hon ser typ ut som bruden i the grudge. snacka om pest eller kolera men jag följer iallafall med henne.

Vi springer genom en lång vit korridor och i slutet finns en hiss. Hon springer framför mej och in i hissen först. Precis när jag ska följa efter henne in går dörrarna igen framför näsan på mej.
Det finns ingenstans att gömma sej i korridoren men jag försöker trycka mej mot väggen för att inte synas genom dörren. Fast det gör jag givetvis och de kommer in för att ta oss och jag har ingenstans att fly. Panik! De börjar dra mej tillbaka till hotellet men jag bönfaller dem att skona Lovis. "okej" säger en utav dem." men då får du lämna henne här."

Vad väljer man? Att lämna sin bebis på ett kallt golv utanför en hiss som man inte vet vart den leder. Eller tar man med sig henne tillbaka för att verkligen bli tvungen att kämpa för hennes liv, men åtminstone ha henne hos sej?

I verkligheten kan jag inte svara på den frågan. Men i drömmen lämnar jag henne på golvet och blir förd tillbaka.

Sen har det helt plötsligt gått några veckor, jag är inne i hotellet och jag lever fortfarande, det enda jag kan tänka på är hur det har gått för min älskade lilla dotter och om jag någonsin kommer att få se henne igen.
Då berättar någon som jag inte kan se att efter att jag lämnat Lovis i korridoren har de som fångat mej gått tillbaka och sparkat henne till döds. Hon lever inte längre.

Då vaknade jag. Och jag kan lova att den tacksamheten och lyckan som vällde upp i mitt bröst när jag kände Goselovsans varma pannkaksdoftande levande lilla kropp tätt emot min, den kan inte beskrivas i ord! jag gråter nu bara jag tänker på det.
Så på sätt och vis var det en bra dröm.

Men vet ni vad det sjukaste är? Att även om folk i verkligheten inte är instängda på battle Royalehotell så finns det faktiskt människor som tvingas skiljas från sina barn på liknande sätt som i min dröm. det finns människor som får veta att deras älskade ungar torterats till döds.
det finns till och med människor som tvingas se på medans det händer.

Nu har jag drömt om det. Och vi kan väl dra slutsatsen att det var mer än nog.
Men jag fick vakna upp i min varma säng med bägge mina barn bredvid mej.
Jag fick stiga upp och laga frukost till dem i min fina lägenhet. Sen fick jag vara med dem hela dagen idag. Och imorgon och i övermorgon.
Jag fick vakna upp och inse att det faktiskt bara var en mardröm och imorses var jag lite gladare, lite tacksammare och lättare till sinnes än annars. det blev en fin dag.

Men mitt hjärta blöder när jag tänker på alla de människor som inte fick vakna.

Gnäll! (a.k.a I-landproblematik)

Jag måste börja sova på nätterna. Vad är det för fel på mej?
Spelar ingen roll hur lite jag har sovit. Jag kan gå runt o vara snortrött hela långa dagen men när klockan närmar sej tiosnåret och alla normala människor går och lägger sej, då blir jag helt plötsligt tvärpigg.
Det är otroligt irriterande. Om jag kan börja köra nattskift på jobbet hade jag blivit hellycklig. Det kan väl ändå inte vara normalt att hålla på så här eller?
Särskilt inte när man har två småglin som tycker att det är en bra och rolig idé att vakna klockan halvsju på morgonen.

Jag hade bestämt att jag inte skulle äta en enda liten godisrelaterad pryl den här veckan, inte förräns på lördag. Det gick ju jävligt bra. Idag är det tisdag och jag har ätit både glass (fast det var ju så fint väder) och äppelpaj men vaniljsås (jävla anneli). Varför har jag ingen karaktär? Hur får man karaktär?

Det verkar som att jag blivit blåst på tradera. På fyrahundra spänn!! Jag blir helt tokig av ilska men vad fan ska man göra?? Finns ju ingenting att göra åt det mer än att hota med död och förbannelse (och lämna ett jääävligt neggigt omdöme!). Så otroligt störigt.. as.

Jag är snuvig. och det kliar på armarna.

Imorgon ska jag till sjukhuset och titta på mina stenar. Känns otroligt deprimerande. Dessutom är det dyrt att gå till doktorn och jag har verkligen inga pengar just nu.

Allt är skit.

idag var jag på spinning. det kändes bra och nyttigt även om jag såg mitt liv passera revy hela den första halvtimmen.. men sen gick det bättre!

när jag kom hem åt jag två bitar pizza (visserligen jättenyttig gi-pizza, men ändå). Sedan åt jag ett marsipanägg och typ en halv chokladkaka. Sen drack jag ett glas påskmust och nu dricker jag cider och äter ostbågar.
Det börjar kännas mindre och mindre bra och nyttigt så att säga.
Märkligt nog är jag alltid mycket mera sugen på att äta efter att jag tränat. Nu är jag ju inget geni men man behöver ju faktiskt inte vara det för att fatta att det är min jävla kropp som försöker lura mej eftersom den gillar att vara tjock. Det tragiska är ju att jag går på det.
Bajs.

Men nu är påsken slut och imorgon börjar mitt nya liv! (igen.)

Stardust.

Måste bara tipsa om denna underbart sockersöta feelgod-rulle!

Jag var så lycklig att jag grät när jag sett klart den.

Så alla suckers för äventyrsmatineér med lööv, spänning och lyckliga ever after slut; spring och hyr, ögonaböj!

Sååå jobbig dag!

Jag är förbannat trött på att folk ska hålla på och grejja med min mutta.
De senaste åren känns det som om alldeles för många människor har fått sej en närbild av mitt underliv. Eller ja, inte bara närbilder utan de har dessutom gjort alla möjliga saker med den; inspekterat, stoppat in diverse föremål, fingrat i den, dragit fram livmodertappar, sett huvuden trollas fram ur den.. you name it!

Nu skulle jag gärna vilja ha den ifred ett tag. det är knappt så att jag vill låta Jari vara där nere och moja.. det har liksom bara blivit alldeles för stor uppståndelse kring min snäcka på så många sätt att inte ens min make som jag lovat att älska i nöd och lust gärna får sej en titt.

och idag var det alltså dags igen. Tro fan att man åkt på cellförändringar vid 23 års ålder. Jag sätter min högra på att det beror på att jag inte fått ha den ifred på så länge! Så idag BRÄNDE de bort en bit av min livmodertapp med LASER och ja, det var ungefär lika trevligt som det låter. Jag kände mej fan helt våldtagen när jag kom ut därifrån.
Som löken på laxen passade vi på att slänga in en spiral också så förhoppningsvis får jag vara ifred ett tag nu. Men gråtfärdig var jag.
Och ont har jag.

Oftast är jag ganska nöjd över att vara född som kvinna. Jag menar face it, tjejer är snyggare och i de allra flesta fall både smartare och trevligare än killar.
Det är kul med muttor; man kan stoppa in saker i dem och jag tycker att de är ganska söta.. lite som små gnagare, typ kaniner och hamstrar på nått sätt.
Snoppar är så fula att man blir full i skratt och hur skoj är det egentligen på en skala att ha en hårig röv?

Men just det här med att tvingas fläka upp sej i gynstolar till höger och vänster gör nästan att jag får lust att göra ett könsbyte på stört.

Summan av kardemumman: Jag gillar inte att gå till gynekologen.
Men om jag bara skrivit det hade ju det här blivit ett förbaskat tråkigt blogginlägg.

Aaanyway, eftersom dagen började så dåligt tvingades jag ta med mej den andra Jennyn till Allum för att shoppa loss lite.
Det finns inget som lindrar en sargad livmodertapp så som några timmars shopping.
Så nu mår jag bättre.

Vill (ska) ha!

Jag känner att jag är pinsamt dålig på att uppdatera i bloggen, men ärligt, hur intressant är det att vara mammaledig? så här ser min dag ut i princip jämt med några få undantag:

08.00 Klockan ringer.
08.10 Går upp, väcker Melvin.
08.15 Ammar.
08.30 Äter frukost (flingor och yoghurt)
08.40 Ammar.
08.45 Lämnar Melvin på dagis.
09.00-12.40 Sover, myser med Lovis, glor på TV, hänger vid datorn, AMMAR.
12.45 Hämtar Melvin.
13.00 Mellanmål (lunch för mej, och Lovis)
13.30 Vilar i soffan/ går till öppna förskolan/ chillar(fikar) med andra mammalediga, AMMAR.
15.00 Jari kommer hem (oftast).
15.15 Mellanmål/ amning.
16.15 Tränar/ Handlar/ Promenerar.
18.00 Ammar framför Bolibompa.
19.00 Middag.
20.00-00.00 ca glor på tv, myser/bråkar med kidsen/ hänger vid datorn/ läser... och ammar en jävla massa.

Så om det nu är någon som undrar vad fasen jag pysslar med är det bara att läsa ovanstående inlägg om och om igen. Nästa gång det händer något mer spännande än så lovar jag att gå in här och uppdatera.
Men ge inte upp hoppet om mej riktigt än!
Det är massor på G framigenom, tro det eller ej...

pissmånad.

Jag hatar januari. Det är årets mest tröstlösa månad helt klart (tätt följd av både februari och mars).
Förmodligen kommer jag att tillbringa 99.9 procent av den instängd i min lägenhet. Eller iallafall skulle jag göra det om det var praktiskt genomförbart. Vilket jag mycket väl vet att det inte är med två små barn i huset.. De behöver frisk luft och sånt där trams.

Anyway, bortsett från nån timmes obligatorisk friskluft-samling per dag, ett eller annat bvc/ öppna förskolan- besök och eventuell handling om jag blir för hungrig/rastlös kommer jag förmodligen att gå i ide de närmsta månaderna.
(Förutom när Po.P:s rea drar igång, då ska jag bege mej till götet och shoppa barnkläder tills jag stupar. Det är typ det enda roliga jag har att se fram emot just nu. Blä vad sorgligt.)

Nämen ärligt, jag blir sånhär vartenda år när det vankas råvinter, tycker det är så hiskeligt deprimerande. Och iår kan jag inte ens festa till ordentligt på min födelsedag.=( fast o andra sidan har jag ju en liten mysig godisdoftande bebis att pyssla med.

och det blir ljusare. Midvintersolståndet är ju faktiskt redan passerat.
Hell våren!

Julen var i vanlig ordning extremt högljudd, stressig, jobbig och full av massa kärlek och god mat.
Nu är det skönt att det är över, samtidigt känns det lite sorgligt.

Fick huuur mycket bra julklappar som helst iallafall!
jag måste vart en väldigt snäll flicka i år.
Det bästa av allt bidrog mina rara brorsor med; nämligen ett Singstar till mitt playstation med hits of the 90´s!!!
så jävla klockrent! sådan nostalgi! jag kissar på mej av upphetsning.
nu måste jag bara vänta tills jag ammat klart, sedan blir det malibudrinks och singstar tills stämbanden blöder (nej, att sjunga karaoke nykter är tyvärr inte ett alternativ, bara när jag o Melvin släpper loss här hemma, ENSAMMA).

Nu är det snart ett nytt år. Om det inte blir bättre väder då tänker jag bli sur.

Mina fina:

Tänkte bara skryta lite med vilka snygga kidd-o´s jag (vi) har skapat.=)

Sen sammanfattar bilderna den här veckan ganska bra..
Vi har bakat pepparkakor och chillat mest hela tiden.
För tillfället räcker det alldeles utmärkt.
Det är det här jag har väntat på.
Jag är där nu.

Upphetsad!

Tog en titt på rockpartys hemsida och hittade det här:
"Vi har listat några artister som vi är ganska sugna på att boka"
Med på den listan finns bland mycket annat klart sevärt No Doubt, Kent, Kate Nash, Hives och sist men långt ifrån minst Yeah yeah yeahs!!!
Alltså 4 av mina absoluta favoriter plus mitt favvoband alla kategorier.
Kommer någon av dem är det nästan tillräckligt för att vara tvungen att åka.
Kommer Yyys skulle jag gå över lik för att ta mej dit, goddammit!
Hoppas hoppas hoppas!
(vet att jag verkligen tar ut glädjen i förskott här men kan fan inte låta bli.)

Sanning eller myt?

Jävligt obehaglig tanke hursomhelst:

"En tjej ringer in till detta radioprogram då man ska ringa och tala om det otäckaste/konstigaste de varit med om.Tjejen berättar att hon bodde själv i en lägenhet. Plötsligt en morgon då hon ska äta frukost ät osten slut. Tjejen som vet att hon hade ost kvar kan inte förstå var osten tagit vägen. Hon köper till slut en ny bit ost under förklaringen att hon måste helt enkelt ätit upp den ändå. Morgonen därpå är osten nästan slut igen. Tjejen börjar tro att hon är galen och köper ost igen och säger högt och tydligt för sig själv "Nu ställer jag osten här i kylskåpet", så att hon kommer att minnas det. Morgonen därpå ser hon att det är karvat på osten... Tjejen vet att hon ej går i sömnen och funderar och funderar kommer bara på en sak och det är att ringa till polisen. När hon får tala med en polisman säger hon att det säkert kommer att låta hur dumt som helst men att hon misstänker att någon stjäl hennes ost! Polisen säger då till henne att genast lämna sin lägenhet och att de kommer så fort de kan. Tjejen känner att det "bara" e en ost så det är ju inte så bråttom men polisen upprepar igen att hon ska lämna lägenheten med en gång. Tjejen går ut och inväntar polisen som går in i lägenheten. Efter några minuter kommer de ut med en kvinna. Det visar sig att en kvinna som rymt från ett mentalsjukhus hade bott under Tjejens säng ett par dagar och ätit upp osten på nätterna..."

Harry Potter & Dödsrelikerna.

Eftersom jag fick bebis dagen innan boken släpptes tog det lite längre tid att läsa ut den än de tidigare böckerna.=)
Men nu är jag klar sedan en tid tillbaka och jag måste bara säga att jag är så jävla grym! (om du inte har läst boken, men tänker göra det föreslår jag att du slutar läsa här, eftersom jag tänker spoila lite grann.)
När "Halvblodsprinsen" kom var jag aktiv i diverse spekulationsforum på nätet inför den sista boken.
Min teori om att Harry skulle vara en utav horrokruxerna blev dock fetnedröstad och dumförklarad av precis alla självutnämnda harry potter- pro´s som hängde där.
Och?
OCH GISSA VEM SOM HADE RÄTT??

Hate to say I told you so, suckers!

Lovis föds.

Måndagen den 19e november steg vi upp kvart över sex på morgonen, mycket förväntansfulla eftersom vi med största sannolikhet skulle få träffa vår efterlängtade lilla dotter inom de närmsta dygnen; klockan nio den morgonen hade vi nämligen fått tid för igångsättning pga mina gallstenar som jag fått under graviditeten (Inget ont som inte för något gott med sig).

Jag hade åtminstone lyckats sova hyfsat under natten trots att jag visste vad som väntade. Dessutom lyckades jag äta inte mindre än tre pannkakor till frukost. Kort sagt kände jag mej redo att föda barn, åtminstone så redo som man kan vara med en riktig mardrömsförlossning i bagaget.
Lite sjukt kändes det allt att ha en tid då ens förlossning skulle sättas igång. Det hade vart en låång helg och visst var man bra nervös. Både eftersom man hört en hel del skräckhistorier om igångsättningar och inte alls visste hur det skulle gå. Men inte minst för att få träffa sitt barn för första gången.
Skräckblandad förtjusning på hög nivå.

När vi kom fram till Borås tog det förstås två timmar innan dom gjorde första undersökningen. Under den tiden fick vi vänta i sällskapsrummet. Jag ockuperade soffan och lyckades sova en stund, Jari bälgade i sej kaffe och trummade på sina ben (han var nog mer nervös än jag, haha).
Klockan elva fick vi äntligen komma in och så blev jag undersökt.Redan innan dom satt den första gelningen var jag öppen närmare 2 cm + att halva livmodertappen redan försvunnit.
Så oddsen för en lyckad igångsättning såg rätt bra ut.
Ändå påpekade barnmorskan att inte särskilt många kommer igång på första försöket. Därför görs en bedömning efter 6 timmar och har det inte hänt något då blir det ännu en gelning. Funkar inte det heller får man oftast vila till nästa morgon och sedan se vad som ska göras. När hon förklarat hela proceduren kände vi oss ganska missmodiga. Säkert skulle det inte bli någon bebis idag.
Så sprutade dom in gelen och sedan var det ju bara att vänta i sex timmar.Vi fördrev dem genom shopping på knalleland och lunch på pizzeria.=)Riktigt mysigt hade vi det faktiskt.
Ett par timmar efter att gelningen gjorts började jag få lite molande mensvärk men inte alls som värkar.

När vi kom tillbaka för bedömning var vi alltså ganska säkra på att ingenting hade hänt.Så gissa om vi blev glada när det visade sig att jag var öppen 4 cm!
Det som sedan följde visade sig faktiskt bli det mest smärtsamma under hela förlossningen:
barnmorskan förklarade att min livmodertapp låg långt bak och för att snabba på det hela skulle hon "dra fram den". Exakt vad det innebär har jag ingen aning om men fy helvete vad ont det gjorde! Samtidigt passade hon på att öppna mej ytterligare 1 cm med hjälp av fingrarna, den fulingen. Jag trodde att jag skulle dö.

Nu var jag alltså öppen 5 cm och efter att bm gjort sin lilla pryl därinne började jag få riktiga värkar. Dom gjorde dock inte särskilt ont och jag hade inga som helst problem att andas igenom dem. Vi fick ett förlossningsrum och 17.15 tog hon hål på hinnorna. Efter det blev värkarna starkare och kom tätare. Jag gav mej på lustgasen och blev lite fnittrig ett tag, men inte alls som förra gången.

Vid sjutiden hade det inte hänt så mycket (öppen 6 cm) så vi kom överrens om att testa med EDA och värkstimulerande eftersom barnmorskan trodde att jag spände mej för mycket för att verkligen komma igång. Sagt och gjort.
Förra gången sattes EDAn försent vilket gjorde att den inte tog, alltså var jag rätt skeptisk nu, men den här gången fick jag superbra smärtlindring utav den.
När den var satt var klockan ungefär halvåtta och bm sa att hon skulle komma tillbaka om en timme och kolla läget.
Jag stod upp i gåstolen och gungade medans Jari masserade mej (såå skönt!), lyssnade på musik, frodade choklad och sög lustgas.. hade det allmänt trivsamt med andra ord så jag tyckte att det lät som en bra idé. här skulle uppenbarligen inte födas än på ett tag.

20.10 var läget oförändrat förutom att jari fått rast och satt i en utav fåtöljerna och vilade. Då fick jag min första krystvärk.
Jag kunde inte riktigt gå med på att det var sant utan tänkte att jag måste inbilla mej. i tre, fyra värkar försökte jag hålla emot innan jag insåg att det var lönlöst. jag krystade faktiskt! När jag insåg det på allvar fick jag nästan panik och jari kastade sej på larmet. Barnmorskan kom fort och jag förklarade läget. Hon kände efter och jag var öppen 9 cm! Från 6 cm till fullt öppet på knappt en timme. Nu fick hon plötsligt bråttom.=)
Hon frågade om en barnmorskestudent fick vara med ("det vore tråkigt om hon missade en sån här fin förlossning" då blev jag faktiskt lite tårögd mitt i alltihop) och det fick hon. Dessutom visade hon sej vara helt underbar. Under större delen av tiden som var kvar var vi själva med henne men jag kände mej aldrig osäker på att hon visste vad hon sysslade med, dessutom var hon jättegullig och engagerad.
Jag stod fortfarande upp men nu kände jag att det gick alldeles för fort så jag ville lägga mej ner.
Krystvärkarna upplevde jag på ett helt annat sätt den här gången. När melvin föddes var jag så mycket tröttare och räddare att jag verkligen fick anstränga mej för att kunna krysta.
Nu kändes det som om kroppen själv gjorde jobbet och det var hur häftigt som helst.20 min senare var hon ute.

Världens finaste lilla tjej. Den här gången fick Jari klippa navelsträngen och hon fick ligga på min mage och allt det där som vi missade förra gången.
Moderkakan kom ut som den skulle och en liten bristning syddes. Sedan blev vi lämnade ensamma i flera timmar. Så himla skönt. Jag blir redan nostalgisk när jag tänker på den stunden, trots att det bara är två veckor sedan.=)

Med andra ord var det här en riktig drömförlossning. Det blev precis som jag hade tänkt mej, och viktigast av allt: jag förlorade aldrig kontrollen. Jag var med och fattade alla beslut och smärtan blev aldrig övermäktig.

Nu kan jag nog till och med tänka mej att göra om det.;)

Hon är här!

o71119♥Kl20:41♥3680 gram♥51 cm
Förlossningsberättelse kommer inom kort..
Nu måste jag gå och mysa med mina underbara ungar.=)

fan! här sitter jag 24 timmar senare utan min bebis! vi studsade upp i morse lite sådär lagom fnittriga och förväntansfulla. nu visste vi ju visserligen att det bara skulle göras en bedömning (alltså bebis/muttpejling) men enligt min bm var chansen ändå stor att jag skulle sättas igång pronto. alltså var vi förväntansfulla som två barn på julafton.. fast med ett visst inslag av skräckslagenhet, då.

anyway, det första hon säger när vi fått komma in efter att ha väntat i 40 min är att vi kan fetglömma att det blir nån igångsättning idag eftersom hela förlossningen är fullsmockad av en massa dryga kärringar som självklart var tvugna att trycka ut sina fula ungar precis idag (jag ä inte bitter). sedan satte hon en ctg och gick ur rummet varpå jari fick ett litet besviket raseriutbrott som vi trodde att hon inte hörde, ända tills hon harklade sej ljudligt i rummet brevid.=)
bebis mådde bra iaf.. men det var ju ingen nyhet.

sedan fick vi vänta i ytterligare nästan två timmar på en doktor för själva undersökningen.. som hursomhelst visade att min livmodertapp (blä) var mjuk och redo.. vad nu det innebär. sedan gjorde hon ett tillväxtUL och kom fram till att det såg ut att vara en ganska stor bebis ("en fetknopp, alltså" som min rara make så vackert uttryckte det). också fick vi återigen bekräftat att det faktiskt är en flicka. och SEDAN fick vi faktiskt en riktig tid för igångsättning. På måndag 8.30 är det alltså helt garanterat dags. Sa dom, och annars kan ni ju alltid läsa på måndag kväll om en desperat muminmamma som iscensatt en blodig massaker av high school-modell på borås förlossning.
För jag orkar inte vara såhär nervös en gång till.
nu ska jag sova hela helgen.. med min halsbränna och jättemagen intakt.

Jaha.. Verkar som om det blir igångsättning imorgon bitti.. Är så sjukt, sjukt nervös; på så sätt är det verkligen bättre att inte veta när det kommer hända. dels är jag nervös inför smärtan, den oundvikliga smärtan som jag visserligen ska försöka hantera bättre den här gången. Dels inför själva igångsättningen.. Det verkar vara så olika för alla hur det går.. en del upplever det som mycket enklare, andra verkar tycka att det är 1000 ggr värre än en vanlig förlossning.. det återstår helt enkelt att se.
Men mest av allt är jag nog nervös för att få träffa mitt lilla barn. fast nervös på ett bra förväntansfullt sätt.
Tänk, imorgon vid den här tiden har jag förhoppningsvis min dotter härute hos mej!

Det kommer inte att bli mycket sömn här inatt, kan jag lova. Även om sova är vad jag verkligen borde ta och göra.

Två hjärtan i samma kropp.

Vecka 28

"Tänk att Du ligger inuti mig.

Tänk att mitt liv livnär Dig.

Tillsammans en kort stund så nära intill.

Njut av min värme så länge Du vill.

Min kropp är Din borg jag lånar Dig den

för aldrig kan jag ge Dig sådan trygghet igen.

Vaggas av mitt hjärtas slag när det slår för Dig.

Kom till ro,

somna i mig."

vecka 39Nu börjar jag tröttna på att vara fet och trött.

Samtidigt tycker jag att det känns lite vemodigt att graviditeten snart är slut.. eller jag vet inte. Kroppen är så tung och det verkar vara så ont om plats därinne, om det inte vore för det hade hon gärna fått stanna kvar ett tag till. Mysigt är det, med Melvin som pratar med henne på kvällarna och målar massa fina "tatueringar" på min stora mage.


Jag är lycklig just nu.. Lycklig men så himla trött.

...

Fanken, Skins (5:an, 22.00, Torsdagar) är en sjujäkla bra serie alltså.
Extra pluspoäng idag för att de spelade Yeahyeahyeahs som bakgrundsmuzak.

Min nya granne är typ lika gravid som jag. Idag har jag vid inte mindre än fyra tillfällen sett henne stå och blossa hejdlöst på en cigg ute på sin balkong.. Det gör mig arg.
Plus att det gör mej arg för att jag blir arg.
Känner mej fruktansvärt prettig och gammal när jag går här och svär för mej själv och tjuvkikar genom fönstret men fan..
Det är så förbannat oansvarigt.
Nej det räcker faktiskt inte, det är helt jävla sjukt och man borde inte få bli gravid om man inte ens orkar göra den klena uppoffringen för att ens bebi ska må bra och bli frisk.
Jag hatar henne.
Om jag någon gång mot alla odds skulle bjuda alla mina grannar på fest skulle inte hon få komma.
Stackars bebis.

Söndag 7 mars 2004.

Idag förundras jag över dom små stora sakerna.
Satt på en brygga förut, såg solen gå ner och kände hur du rörde dej inom mej. Små smekningar inuti för att påminna om att jag inte är ensam. Att jag aldrig kommer vara det mer. Det är så stort. Jag kan inte ta in det.
Tanken på att jag valde att låta dej leva. Att ditt liv är så skört att någon lade det i mina händer. Och att nu när jag valt att låta dej finnas kan lika gärna du välja att försvinna. Därför är det så otroligt dumt att tycka så mycket om dej. Hur kan man vara så förälskad i någon man aldrig mött? Som det inte finns några som helst garantier för att man kommer få lära känna?
Egentligen är det väl inte så konstigt förstås. Du är en del av min kropp nu. Och av Jaris. Min själsfrände, stora kärlek och bästa vän. Din pappa. Vi har blandat våra själar i dej. Hur skulle jag kunna annat än älska dej då?
Jag bär dej med mej överallt. Ditt liv beror helt på mej. Jag förundras över hur lätt jag skulle kunna släcka det. Det vill jag ju såklart inte, det är det sista jag vill. Just nu är det enda som betyder något för mej att vara ett bra ”värddjur” åt dej. Om något hände nu skulle det kännas som mitt misslyckande. Därför dricker jag inte. Jag röker inte. Jag ser min kropp förfalla och gråter i smyg utan att kunna göra något åt det. Och samtidigt är jag lyckligare än jag någonsin varit förr.
Och så otroligt stolt över att jag är en av dom som klarar av det här. Att jag klarar att bära dej, att jag klarar att skydda dej, att jag gör allt, precis allt jag kan för att du ska få födas till ett bra och lyckligt liv.

...

Magsjuka är tamejfan det värsta som finns. Innan jag fick barn hade jag inte vart magsjuk sen jag själv var barn. Nu är det en gång om året som gäller, MINST.
Testa gärna att kombinera det med att vara höggravid (40 cm bebis, 1500 g tung som sparkar på din magsäck) och du får din egen försmak av what hell must look like.
Goddammit vad sjuk jag varit.

Men här är en sån sak som gör det värt all magsjuka i världen:
I Onsdags när jag hämtade Melvin på dagis kom han springande med en gul blomma.
- Den här är till dej mamma, jag plockade den i skogen idag.
Du får den för att jag älskar dej så mycket.

Älskade, fina unge.

Idag är jag arg.

Uääähaaaaaaaaaaaaa! Jag blir så fed up så det finns inte!
"Man ska skaffa sej livserfarenhet innan man skaffar barn , leka av sej."
Alla unga mamis som hört den räcker upp en hand?
Jag hänger (som vanligt) inte riktigt med. För med "livserfarenhet" verkar menas saker som att ha luffat runt i thailand i tre månader, alternativt supit som ett svin varenda dag i fem års tid.
Sånna saker skulle alltså göra mej till en bättre förälder?
Det hjälper inte när i livet du får barn. Vi har alla samma utgångspunkt.
Har jag bättre koll på hur man får igång amningen om jag jobbat som servitris på ett ruffigt hak i england?
Att kunna halsa en halv flaska vodka är säkert jättebra, men exakt hur hjälper det mej att uppfostra min unge på bästa sätt?
Nä, sånt jäkla bullshit är bara tröttsamt.

Kan ni inte bara erkänna att ni är så jääävla avundsjuka, ni 30+ morsor som av någon anledning alltid har något negativt att säga?
Att ni är så förbannat avundsjuka på oss som var så mycket smartare än ni och insåg att barn tidigt inte är något hinder, snarare tvärtom.
Barn är det bästa som finns, och nu när ni har dom så önskar ni att ni fått dom bra mycket tidigare, som vi.
Egentligen borde man ju bara låta er hållas, för jag förstår att det måste svida.

...

Med risk för att låta riktigt fjortisaktig så.. Jag vill suuupa! Jag vill dricka massa öl och massa drinkar och bli helt sinnesrubbad, göra en massa riktigt ångestframkallande saker och dansa hela natten.
Missförstå mej rätt, jag är helt överlycklig över min dotter därinne i magen och sen är det inte mer med det.
Men guuud, så jag längtar efter en redig karate-fylla. Särskilt nu när jag två helger i rad suttit och tittat på när folk tokfestat.
Som L sa; dom borde uppfinna något slags piller som liksom blockar moderkakan tillräckligt länge för att man skulle kunna supa till.
hade det vart snubbarna som fick släpa runt med barn i sina magar hade nog saker och ting sett helt annorlunda ut.
men wattaheck, det är ändå ett ganska billigt pris att betala när man tänker på vad man i slutändan får.

Här är hon:

Jepp, igår tjuvkikade vi och det är en tjej!! Precis som Melvin sagt hela tiden. Men jag blev ändå helt sjukt förvånad.. Var så himla säker på att det var en kille, men oj vad glad jag är!
Nu jävlar ska här shoppas.
Och hon ska heta Lovis.=)

It´s my party and I die if I want to.

Måste komma ihåg att köpa hem 5 kilo uppåttjack innan Melvins nästa födelsedag.
Barnkalas är fan hårda grejjer alltså.
Nu orkar jag inte skriva mer.

Andreas Harne..

Jag hoppas verkligen att du kommer att läsa det här.
Du verkar vara typen som googlar sitt eget namn så det är väl inte helt omöjligt heller.

Nu har jag läst din bok och jag förstår faktiskt vad du försöker säga..MEN Jag låg i säkert en halvtimma efter att jag läst ut boken och verkligen rannsakade mej själv efter en liten gnutta medkänsla- men tyvärr, det gick bara inte. Ditt brandtal på slutet om att samhället måste få mer medkänsla för dom stackars missförstådda barnpornografisterna gjorde mej tvärtom skitförbannad.

Jag led med ditt fjortonårings-jag, förvisso, men när jag läst den sista sidan hade jag ändå känslan av att du bara försökt lura mej.
En fjortonåring är i mitt tycke inte riktigt så oskyldig, blåögd och totalt ovetande om saker och ting som du försöker ge sken av.
En fjortonåring är faktiskt inget litet barn.
En normal fjortonåring hade inte återvänt frivilligt till sin våldtäktsman för alla autografer och skinnjackor i världen.
Så i mina ögon gör det dej inte till ett offer, utan till en hora.
Alltihop kändes bara som en enda lång ifrånskyllning.
Tyvärr alltså, men jag köper inte det. Jag kan inte förstå dej, jag kan inte lida med dej.

Jag låter förmodligen både bitter, oresonlig och cynisk. Men när det kommer till vuxna människor som har sex med små barn, eller tänder på att se andra vuxna ha det finns det inga kompromisser.
Ni förtjänar inte att leva.
Och det finns inga ursäkter. Inga.

Jag har ett litet, litet barn som växer i min mage, och en treårig son.
Och när jag ser på honom nu skulle jag lätt kunna sätta en kula i ditt huvud.
Lätt, utan att ens fundera över det.
Självklart kommer jag att göra allt som står i min makt för att sådana som du aldrig ens ska komma i närheten av mina barn.
Men att jag ens ska behöva göra det, förstår du inte hur sjukt det är?
Förstår du inte att jag av ren självbevarelsedrift inte kan göra annat än att avsky och förakta dej?

Dom där barnen du satt och tittade på, dom har också en mamma, har du någonsin tänkt på det?
Visst, Du gjorde aldrig något mot ett barn. Men någon gjorde.. gör.
Och utan sådana som dej som efterfrågar skiten skulle det faktiskt inte behöva vara så, åtminstone inte i samma utsträckning.

Och all den där bullshiten om att ni barnpornografister är så jävla mycket bättre än pedofilerna som faktiskt utför dåden är ju rent av riktigt skrattretande.. Fortsätt du att inbilla dej att det är så.

DU ÄR INTE ETT DUGG BÄTTRE.
DU ÄR PRECIS LIKA RUTTEN SOM DEM.

Återigen; utan konsumenter, ingen konsumtion.
Men eftersom du verkar ha blivit så förbannat ödmjuk sedan du åkte fast med 68 000 barnporrbilder på din hårddisk så förstår du säkert att jag känner så.

"Hurtcore= En undergenre till PTHC (Preeteen hardcore, Filmer och bilder med sexövergrepp på barn under tretton år.) Brutala bilder och filmer där barn fullt synligt far illa av de sexuella övergreppen. Det kan röra sig om allt från sado-masochistiska scener till övergrepp där barnen gråter eller ger uttryck för smärta."

Fy fan.. Jag måste gå och spy. Ärligt.

Och en sista hälsning till dej, Andreas;
Karma´s a bitch.

...

High chaparall.. trashy eller classy?
Kan inte riktigt bestämma mej. Men roligt var det iallafall.
(Fast halvnakna småbarn utan föräldrar i sikte som badar i vattenpölar när det är typ 13 grader ute, halvelva på kvällen kändes ju faktiskt lite väl magstarkt.)

...

Jahopp. Då var sista semesterveckan snart ett faktum. Sammanlagt tre soldagar på en hel månad.
Tack som fan. Men eftersom bebben i magen gett mej gallsten så blir jag förhoppningsvis sjukskriven nu fram tills jag kan opereras (vilket inte kan ske förrän jag fött färdigt). så då fortsätter jag ju att ha semester ett tag till.

I fredags var det i allafall fint väder och då var vi på fallens dagar med min mormor och morfar.
vilken jävla grottnivå det blev framåt kvällen alltså, så många fulla idioter på så liten yta är mer än vad jag pallar nykter. för att inte tala om alla fjortisbrudar som stapplade runt på stilettklackar iklädda enbart trosor (fast egentligen var det nog shorts, men jag tyckte att det var skrämmande likt boxertrosor) och minimala linnen trots att det var hyfsat kyligt frampå kvällskvisten.
Lyteskomik på hög nivå enligt moi.

imorgon blir det storstädning, så nu måste jag krypa upp hos min darling i soffan och ladda slackerpoints med pizza och film för att orka med.
over and out.

...

Fy så fruktansvärt rastlös jag känner mej.. Jari hade en teori om att det kan bero på att det här är den första lördagen sen i slutet av maj som vi inte har något inplanerat, våra kroppar är inställda på aktivitet helt enkelt.

igår var vi iallafall på bio med Melvin för första gången. Det gick hur bra som helst, bortsett från att han blev lite uppspelt emellanåt och var tvungen att köra karatemoves i biostolen (vi såg den nya Turtles-filmen), och att han var helt deprimerad över att vi inte kunde se den hemma på tvn som alla andra filmer.
Hur förklarar man det här med bio-->dvd-->tvn hemma för en treåring?
Var hursomhelst en mycket trevlig fredag. Fast jag hittade ett par skitsnygga horstövlar på rean som jag inte hade råd att köpa fast dom var skamligt billiga och då blev jag lite deppig, men Jari var vänlig nog att upplysa mej om att det inte gjorde nånting eftersom jag ändå är alldeles för tjock för att kunna använda dom nu.. då kändes det ju mycket bättre.=)

(och förresten, det är en bebis i magen. Har haft den där ganska länge till och med. Närmare bestämt 21 veckor. Så om 4 månader kommer den ut! Och då ska jag bannemej köpa ett par horstövlar.)

Den som gissar vad jag har i magen vinner en spa-weekend!

a: en kebabpizza

b: en tumör

c: en bebis

Hej hej sommar!

Monsterjam 070609

Melvin of the caribbean på kalas.

Här är vi på Lek o Bus Landet på Backaplan..

Rena Hades för en nervös moder.

Men kottarna älskade det..

Radiobilarna på Potatisfestivalen.

Den enda festival vi fick bevista i år.=)

And more to come.. en annan dag.

När det slutat regna.

Välkommen till Sverige!

Alltså, jag vet att jag är helt efter för det här hände för typ en månad sen.. men jag kan liksom inte släppa det och jag MÅSTE bara få skriva om det.

Nå väl. Alltså för typ en månad sedan var det någon som tyckte att det var en ganska skojig idé att köra upp en mick i ansiktet på Reinfeldt som sedan visade sej innehålla en hemlig anordning som sprutade vatten (micken alltså, inte statsministern) med följd att Reinfeldt fick en vattenstråle i ansiktet.
Märk väl, kära vänner; en VATTENSTRÅLE.

Dagen efter var svenska folket i total chock. Händelsen var förstasidesstoff i alla tidningar och täckte både sidorna 11, 12, 13, 14, 15 och mittuppslaget.
Moralpaniken var ett faktum.
Talesmän gick ut med utlåtanden om att det var en fruktansvärd händelse och en skamfläck på Landet Lagoms karta. Det skriades om polisanmälningar och total smaklöshet. Statsministern var kränkt och skrämd och hans barn som bevittnat denna fruktansvärda händelse totalt traumatiserade. Etcetera.
Eh va? Har jag missat något eller?

Låt oss gå igenom händelsen igen:
Reinfeldt och hans barn besökte galapremiären av nya Pirates filmen i Stockholm. Reinfeldt går fram till journalisterna för att snällt svara på några frågor och får en vattenstråle i ansiktet. Hans barn blir traumatiserade?

Om inte jag har fattat världen helt fel fanns det i samma stund som Reinfelt fick lite vatten i ansiktet många, många människor som fick andra saker i sina ansikten.
Kanske en tioårig pojke i Thailand som fick en vuxen mans säd sprutad i sitt.
Kanske en mamma i Irak som fick sin dotters hjärnsubstans skvätt över sitt.
Kanske en man någonstans i Afrika som tvingades bevittna uttrycket i sin fru och sina döttrars ansikten när dom våldtogs om och om igen.
Kanske en kvinna i Jemen som fick stenar kastade i sitt, tills hon inte längre hade något ansikte kvar.
Det fanns nog ganska många som av diverse anledningar blev spottade i sina ansikten,
och bara i Sverige fanns det förmodligen åtskilliga barn som tvingades ta emot upprepade slag i sina.
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men ja. Ni fattar vart jag vill komma va?

Ja, det VAR ett ganska tacky skämt att spruta vatten på Reinfeldt.
Ja, det KUNDE ha varit syra eller något annat frätande.
Men det var det inte. Det var bara vatten.
Och att kalla det en fruktansvärdt kränkande tragedi och bröla om hur synd det är om statministerns barn som tvingats bevittna detta är nog faktiskt det enda jag finner riktigt smaklöst i hela den här historien.
Dags att vakna upp, för faan.

Svamptankar.

Jag ÄLSKAR Svampbob Fyrkant! Fy fan vad det är bra.
Och här kommer det bästa; När vi kollar på Svambob- The movie (vilket händer oftare än vad som kan vara bra för psyket) så börjar alltid Melvin att gråta när Svambob och Patrik Stjärna har blivit infångade och torkade i skalstaden för han tycker att det är så sorgligt. Hallå! han är fan inte ens tre år fyllda än och redan lika utvecklingsstörd som sin mor.
Jag myser varje gång och får en vision om framtida gråtsessioner i tevesoffan: mor och son med en jätteförpackning cleenex framför sådana tunga gråtrulleklassiker som titanic, lejonkungen, braveheart, con air (ja ni läste rätt), kill bill och många många fler. ack, ljuva framtid.

Jag har hittat ett hus som jag bara måste köpa. Sen har jag hittat en webshop som säljer Ed hardy prylar så jag skulle behöva handla några saker där för ungefär 5000, sen måste jag fan fixa mitt hår för situationen börjar spåra ur totalt och det kostar 4000, sen skulle jag gärna vilja åka till ett roligt land på semestern med. Nu måste jag bara skaffa fram ungefär 2½ mille. Piece of cake alltså.
Ett barn av konsumtionssamhället? Vem? Jag?

Ge mig 50 000 i månaden triss annars tar jag livet av mej!

Här är fem saker jag aldrig skulle göra (men som jag har blivit tillfrågad av min chef.):

1. Ta hem brukaren på jul och andra högtider eftersom hennes egna familj inte orkar med henne.
(Varför skulle min stackars oskyldiga familj göra det då? Sorry, det är jättesorgligt, men faktiskt inte mitt problem.)

2. Åka med henne på semester i tre veckor och bara få betalt åtta timmar om dagen för dygnetrunt jobb.
(HAHAHAA! Trodde faktiskt att hon skämtade, men icke.)

3. Jobba gratis en lördag eftersom brukaren ville åka på utflykt, vilket kräver två assistenter, men dom kan bara betala ut en lön.
(Visst, dom kanske tycker att jag är hemsk och elak när jag nekar henne det, men det är inget jävla välgörenhetsarbete jag pysslar med.)

4. Använda min bil när hon ska göra ärenden/utflykter.
(Finns ingen försäkring i världen som täcker det. Händer det nått står jag där en bil fattigare and that´s it.)

5. Ligga ute med pengar för en utlandsresa+fickpengar i två månader.
(Ge mej en löneförhöjning så kanske vi kan snacka. I nuläget skulle min lön kanske möjligtvis räcka till en dagstripp till slottskogen. OBS! Under förutsättningen att fikat är medtaget hemifrån.)

Fattar ni vilket jävla skitjobb jag har eller?
Varför kan jag inte få vara Jaris personliga assistent istället?
Jag menar, kolla här:

Är det inte helt uppenbart att han behöver personlig assistans typ 24/7? =)

(Bäst jag lägger till det här så han inte dödar mej:Bilden är tagen när jag friserat honom innan total avrakning. Han gillade det inte. Jag tyckte att det hade en viss estetisk touch, men jag såg visserligen ganska suddigt för alla skrattårar.)

Här är något som känns mycket träffande just nu:

Mammas chokladkaka (eller hur man bakar en kaka med en kolt i huset)
• Sätt ugnen på 225 grader, plocka ut katten ur ugnen.
• Plocka bort klossar och leksaksbilar från bordet.
• Smörj formen, knäck nötterna.
• Mät upp 3 dl vetemjöl i en skål.
• Ta bort barnets hand från mjölet, tvätta bort mjölet från barnet.
• Mät upp mjölet igen.
• Häll mjöl, bakpulver och salt i matberedaren.
• Hämta sopskyffel och sopa upp bitarna av skålen som barnet slog ner på golvet.
• Hämta en ny skål.
• Smält 50 g margarin i en kastrull.
• Öppna för den som ringer på dörren.
• Återvänd till köket.
• Ta bort barnets hand från skålen.
• Tvätta barnet.
• Tillsätt 3 dl socker.
• Svara i telefonen.
• Återvänd till köket.
• Töm den smorda formen på en centimeter salt.
• Leta efter barnet.
• Hitta barnet ifärd med att hälla ut all jord ur blomkrukorna.
• Andas djupt 10 ggr, tvätta barnet.
• Smörj en ny form.
• Ta sirapsflaskan från barnet och städa skåpen.
• Svara i telefonen.
• Återvänd till köket och hitta barnet.
• Ta bort barnets hand från skålen.
• Tillsätt 1 dl kakao, blanda väl.
• Plocka upp den smorda formen, finn den fylld med nötskal.
• Smörj en ny form, häll i smeten.
• Grädda 25 minuter.
• Släng ut katten innan den blir rakad av barnet (som fått tag på rakhyveln). Förklara för barnet varför katten behöver sin päls.
• Ta ut den brända kakan ur ugnen.
• Ring konditorn.
• Vila.

Också tänker man skaffa en till.
Totalt hjärndött.

Ett stilla garv i vårnatten..

Har du hört talas om ställningen Piraten?

(skriven från killens håll)Ta din tjej bakifrån och gör som så att när du precis ska komma så drar du ut den och spottar henne på ryggen.
Hon tror då att du har kommit.Följden blir att hon vänder sig om och då passar du på att spruta henne i ögat och knäar henne samtidigt på låret.. Hon hoppar iväg (svinsur såklart) morrandes, på ett ben med handen för ögat..

Vad gör alla pubbeungar på gymet?

När jag var 12 år visste jag inte ens vad ett gym var förnågot. Nu, 10 år senare, när jag är en brådmogen 22 åring som tränar regelbundet blir jag fullständigt förskräckt. Kommer man till gymmet vid fyrasnåret när alla kids slutat skolan fullstädnigt dräller det av finniga förpubertala personer. Varför är dom inte hemma och gör sådant som vi gjorde i den åldern för att hålla oss i form? Typ, mima framför spegeln, cykla till badplatsen eller på sin höjd delta i skolgymnastiken (om man hade haft mens lite för ofta för att verka trovärdig). Ärligt talat tycker jag att det är riktigt jävla hemskt, visst är det bra att ungdomen vill hålla sej i shape, särskilt med all skit vi stoppar i oss idag som inte fanns för 10 år sen. Men va faan liksom? När man ser en trettonårig, trådsmal brallis som stånkar på trappmaskinen och ser helt plågad ut är det ju inte alls så svårt att föreställa sej att hon står där eftersom hon (eller någon annan) tycker att hon är för tjock och inte för att hon tycker att det är sådär himla jävla roligt direkt. Näe usch. Jag skulle kunna snöa in ordentligt på det här och bli riktigt jävla skitarg men det tänker jag inte.
Nu ska jag gå och äta kanelbullar och glädjas över det faktum att jag växte upp i en lite mindre kroppsfixerad era. Åtminstone för oss som inte ens var byxmyndiga då.