Jobbar (igen). Men efter inatt ska jag vara ledig ända tills måndagkväll. KÄNN vad gött!
Helgen kommer att bli kanon! Får besök utav hemliga gäster redan imorgon och sedan blir det full rulle ända till söndag.
Ska bli trevligt. Och skojigt. Och spännande! Berättar mer om det sedan.

Jag och struthunden (hon har tratt igen eftersom hon slickat sönder sina framtassar. Bra gjort! Bara 1000 kronor kostade det. Satt som ett smäck såhär innan löning.) var ute och sprang som tokar idag. Jag klarade av att springa runt nästan hela Gerdsken (typ 4 km) bortsett från två pauser då jag gick snabbt i tre minuter. Är rätt nöjd med mig själv, även om det kändes som att jag skulle kräkas och hade håll i hela överkroppen. Har inte vågat ställa mig på den fruktade vågen på ett tag; det har varit alldeles för mycket dekadens på det senaste. Trist att mat och öl ska vara extra gött på sommaren. Men jag ger inte upp!
Kämpa på, hej och hå.

Skulle åkt med Graciela och handlat schnygga underkläder till hennes bröllopsdag idag. Men det var en sån snurrig natt på jobbet igår så jag orkade verkligen inte. Hade somnat stående. Trist! Hade varit skoj att följa med som smakråd. Jag och Inger är ju hennes maids of honor så då ska man väl få jobba lite också! Hoppas hon hittade nått fint iallafall.

Nå, nu har jag nog slut på helt ointressant information för den här gången. Men se! Där gick tio minuter till iallafall. Bara 6 timmar kvar...

/Sömnlös-rastlös

Allt man behöver på jobbet:

En skål med skogssvampsoppa, en kopp te, en rallarhalva och en bra bok.
Ett tvärsäkert recept på en lyckad jobbnatt!

Har äntligen fått mobilt bredband till Macbooken. Därav den höga frekvensen blogginlägg.
Har ju inget bättre för mig än att sitta här och posta meningslösheter.
Ska försöka läsa lite nu dock, men tankarna bara irrar.

Vänskap.

"Even if we never talk again after tonight, please remember that I am forever changed by who you are and what you meant to me."

Kanske, tänkte han, går det bara inte att dela upp vänner i goda och dåliga- kanske finns det bara vänner, folk som står vid ens sida när man råkar illa ut och gör att man inte behöver känna sig så ensam. Kanske är de i alla lägen värda att man gör saker som skrämmer en själv för deras skull, att man hoppas det bästa för deras del, att man lever för deras skull. Kanske till och med värda att man dör för dem, om det skulle bli nödvändigt. Inte bra vänner eller dåliga vänner. Bara människor som man vill vara tillsammans med, behöver få vara tillsammans med; människor som bygger sina hus i ens hjärta.
- Stephen King

Day 08- A moment

Det var så tyst i rummet. Stilla, fridfullt. Som om hon visste vad som väntade och välkomnade det. Hon var lugnast av oss allihop. Jag vet inte om jag inbillade mig men hennes blick tycktes tala om att allt var som det skulle. Att det här var vad hon ville.
Fjorton år. Det är ändå över hundra hundår. En lång tid, och samtidigt så kort.

Jag var 12 när vi skaffade Mysan. Det var ett gemensamt familjebeslut. Antingen en hund eller en resa. Vi valde hund, såklart!
Sedan var hon min bästa vän ända tills jag flyttade hemifrån. Hon har slickat bort mina tårar många gånger, bjudit på många skratt. Bitit mina pojkvänner och fjäskat in sig hos mina flickvänner.
Hon brukade ligga hos mig i mitt rum på nätterna (och dagarna). På kvällarna var hon min partner in crime när jag ville gå ut och smygröka. Hon var en riktig grinkärring. Började morra bara mamma rasslade med kopplet utanför min stängda dörr.
När jag flyttade hemifrån hade jag jättedåligt samvete för hennes skull; vem skulle hon ligga hos nu?
Hon var min första hund.

Det var så svårt att fatta beslutet. Att behöva vara dom som bestämde över liv och död.
Hur tar man beslutet att döda någon man älskar? Det var inte lätt. Men det var rätt beslut.
Om vi valt annorlunda hade det inte varit för hennes skull, utan för våran. Ett liv med smärta och krämpor. Är det bättre än en fridfull död?

När beslutet väl var fattat fick vi säga våra farväl. Mysan fick lugnande; det hade vi nog behövt allihop.
De andra var så ledsna och jag försökte att hålla mig lugn, kall. Skärma av. Ta vara på stunden. Den allra sista.
Sedan kom veterinären in. En överdos av sömnmedel i kanylen. Ingen återvändo och det gick så fort.
Ett ögonblick. Ena stunden där och i nästa oåterkallerligen borta.
Det enda som fanns kvar var en hög av kött, ben och muskler. Ett tomrum som man kunde ta på, känna. Hålla i.
Tänk att ett enda ögonblick kan förändra livet så, för alltid.

Sedan gråten. Sorgen. Känslan av overklighet. Hur KAN någon bara försvinna så? Vart tar den vägen?
Och gör det så ont bara för att det ska kännas så bra sedan när man möts igen?

Trött.

Jag blir så trött på människor som lägger sin energi på att baktala och tycka illa om folk dom inte ens känner.
Jag vet att man borde ställa sig över sådant, vara bättre än så. Men det är svårt, för jag tar åt mig och blir ledsen även fast jag vet att jag inte borde. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ska bete sig på det sättet? Är man så osäker och less på sig själv att man måste spy galla över andra för att må bra? Eller är man bara helt enkelt bara dum i huvudet?
Varför inte lägga all den energin på att tänka och tro gott om människor istället?

Give me your hand, don't you ever ask why.
Promise me nothing, live 'til we die.
Everything changes, it all stays the same.
Everyone guilty, no one to blame.
Every way out, brings you back to the start.
Everyone dies, to break somebody's heart.
Faith unto death, or a knife in the eye.
Love me or leave me, tell me no lies.

No'poo-Jenny!

Jag har slutat tvätta håret. Har kört no´poo i en vecka nu eftersom mitt hår blir allmänt risigt av schampoo. Har flera bekanta som använder sig utav den här metoden och de har alla fint hår.=) Så jag tänkte att det skadar väl inte att pröva!
Nu den första veckan har jag kört balsam-metoden, men från och med nästa vecka så tänkte jag testa hardcorevarianten och tvätta håret med bikarbonat+äppelcidervinäger. Hittills måste jag säga att jag redan märker att håret mår bättre. Det är inte alls lika torrt och risigt som det brukar vara, utan känns mer friskt och följsamt. Toppen! Kanske till och med jag lyckas med konststycket att bli långhårig tillsist. Kolla in nopoo.se (nej, jag kan fortfarande inte länka och funderar allvarligt på att börja blogga på någon annan sida för det är störigt som attan!) Där finns massor av bra tips och recept på huskurer.

Nytt!

Är gräsänka ikväll eftersom karlsloken är och måndagsbowlar. Då passade jag minsann på att fixa ny bloggdesign! Är inte riktigt färdig än, får pyssla mer imorgon. Nu blir det film med kidsen. De har nämligen kommit in i en lagon rolig sommarrytm och somnar således runt tolvtiden på kvällarna. Egentid, vad är det? Fast å andra sidan så sover de länge på morgonen i gengäld.
Vilket förvisso inte är till någon större nytta för mig just nu när jag ändå jobbar på nätterna och sover på dagarna.
/Trött

Aldrig nöjd?

På jobbet igen. Natten släpar sig fram. Det är märkligt, när jag jobbar längtar jag efter skolan och när jag pluggar önskar jag att jag kunde få jobba istället. Ständigt denna strävan efter något annat, något bättre.
Kommer det att gå över när jag är färdigutbildad sedan? Jag tror inte det. Jag vill alltid framåt, vill ständigt utvecklas och bli bättre. Lära mig nya saker. Jag hatar att stagnera, får panik av att fastna. Måste ha nya saker att längta till hela tiden. Ständigt något där framme i horisonten som hindrar mig från att bara finnas i nuet. Jag vet inte om det är en gåva eller en förbannelse, men det är iallafall jag.
Det känns som jag har feber.

Eh V. 2.0

Kom på att det nog inte heter nätverkskabel, utan något annat. USB-kabel, kanske?
Som sagt...

Eh.

Efter att ha letat efter nätverkskabeln till min I-fån över hela huset insåg jag tillsist att nätverkskabeln är samma som strömsladden. Eh. Ja, man kan ju inte gå runt och vara smart jämt. Hur som haver innebar det att jag ÄNTLIGEN kunde ladda över lite foton från telefonen till datorn utan att först behöva posta dem via Facebook. Jag suger verkligen på datorer.
Fotona hittar ni iallafall under det här inlägget. Slutet gott, allting gott!

En regnig eftermiddag i Borås.

Torsdagen var min enda lediga dag, och den tillbringades som planerat i ett ösregnigt Borås med badhusbesök, god mat och Veronica Maggio. Helt trevligt!

Lovsan laddade med att smygäta glass. Sketonge! Tagen på bar gärning.

Gick en sväng runt Gerdsken med Sookie innan vi skulle åka. Hon HATAR att gå över här; för några månader sedan lade hon sig platt på mage och skrek varje gång vi skulle över så att jag fick bära henne. Efter mycket lock och pock och ändlösa försök har hon nu lärt sig att smyga över. Men egentligen vill hon helst slippa. Vet inte alls vad som gjort henne så rädd.

Skeptisk hund. Gillar´t inte alls.

Schnygg baddräkt. Schnygga naglar. Schnygga vigselringar. Schnygga tattoos. I den här vinkeln är jag rätt schnygg.

På restaurangen var det varmt och mysigt iallafall.


Godaste och största pizzan på Granada. Phew!

Det var inte det lättaste att se något för alla paraplyer. Lite trist. Men hey! Det är ju Borås vi snackar om.

Lovis struntade i regnet och var alldeles paralyserad hela konserten...

... Men Melvin var inte lika imponerad.

På väg hem. Lovis var nöjd.

Peace and love!

Här kommer lite bilder från festivalen. Var som vanligt riktigt dålig på att fotografera, men några bilder blev det iallafall.

I bilen på väg upp. Glada och peppade!



Tjockt med folk på Veronica Maggio. Närmare än såhär kom vi inte. Plus att vi bara fick sett tre låtar av konserten eftersom tidsplanen för ditresan sket sig rätt rejält. Tidsoptimist är mitt mellannamn!


Graveyard. Mycket bra!


Glad kille!


Förhäng på Lisas mammas balle. Inte alls dumt att ha en balkongkontakt i Borlänge.


Organism 12. Det var fejnt!


Glada tältkompisar!



Lugna gatan där vi bodde. Älskar Lugn camp Deluxe! Rent, tyst, riktiga toaletter, gratis duschar och inte en enda asdryg stockholmsfjortis i sikte. Once you go there, you never go back.


Tälthäng. Kim och Lasse vantrivdes på stora campingen och plankade in hos oss titt som tätt för att njuta av lugnet.



Bob hund!


Mami och papi på Bob hund! Det var bäst i vanlig ordning, även om vi var väldans avdankade och trötta, tyvärr.


En glad finne som avnjuter en iskall morgondusch. Sedan dog telefonen så det blev inga mer bilder.

Grillkväll i Västra Bodarne.

Igår. Idag. Imorgon.

Gårdagen var så bra! Fastän jag jobbade från 7-17. Skyndade mig hem och han vila en halvtimme innan Ida, Denis och Embla kom. Vi grillade tillräckligt med halloumi och sojachorizo för att kunna utfodra ett mindre land. Sedan åt vi upp det mesta av det.
Efter matorgie och slötittning på första delen av Dödsrelikerna gick så två fnittriga flickor iväg till biografen.
Dödsrelikerna del 2 var precis så bra som jag hoppats. Bättre, rentav! Mycket nöjd. Mycket lipig. Men det känns märkligt att 13 års ständig väntan av endera slaget nu är helt över. Nu blir det inga mer premiärer, varken på filmer eller böcker ju.

Sedan var jag både fysiskt och psykiskt slut som människa och somnade sött. Gissa om jag blev mäkta förvånad när jag vaknade först i morse, och upptäckte att klockan var närmare tio! 10 timmars oavbruten sömn. Can´t beat that feeling.
Idag är jag ledig hela dagen, vilket inte händer så ofta den här veckan, så idag bär det iväg till Borås.
Vi ska bada badhus, äta regionens godaste pizza och se Veronica Maggio på Stora torget klockan nio ikväll.
Lovis är eld och lågor; hon avgudar Maggio och är helt pepp!

Imorgon måste jag försöka sova länge, länge. Går på nattskiftet i sex veckor framåt. Ska bli så skönt! Tycker om att jobba natt. Tystnaden, stillheten, gryningen.

På jobbet. Trött. Sur. Hatar att jobba dag.
Men ikväll ska jag och Ida på bio. Harry Potter, såklart. Vi såg den första filmen ihop för tio år sedan, så det känns fint att sluta cirkeln tillsammans med henne. Tio år! Det är en stund.

Helg.

Har haft en fin ledig helg. 30-års överraskningsgalej för Lisa igår och heldag i Slottsskogen med familjen idag. Helt nöjd och redo för en extremt jobbfylld vecka... Eller?

Peppade festdeltagare. Detta var innan det blåste upp till storm och hela tältet fick panikrivas. Underbara svenska sommar!


Lovis utanför Naturhistoriska. Har inte varit där sedan högstadiet, men det var ganska mycket same o´och fortfarande lika intressant.


Fina familjen passade förstås på att ha ett mindre passande kuddkrig på uteserveringen. Nja...


Mysigt värre på Villa Belparc. Har bara varit där på vintern innan och blev glatt överraskad av deras uteservering.
Inte nog med att man kan ligga ner och käka/dricka om man känner för det, utan det finns även en pool och en jättestudsmatta för att sysselsätta eventuella barn medans man gör det. Toppenbra!

I wouldn´t piss on you if you where on fire.

Såhär ser en glad och lycklig hund ut.
Såhär borde ALLA hundar få se ut!


Sedan jag fick hund har jag helt plötsligt börjat se hundar överallt. Det är väl inte så konstigt kanske; när man väl börjar promenera runt så möter man givetvis andra som också promenerar runt. Vad jag däremot inte var beredd på är att stöta ihop med människor som är elaka mot sina hundar.

För ett tag sedan gick jag och Sookie runt Gerdsken, och mötte då en kille som (och ursäkta att jag är fördomsfull nu) såg ut som en riktig elak kåkfarare. Min intuition sade mig att det var skarpt läge att hålla in kopplet och göra en rejäl sväng runt den här typen och hans hund. En hund som närmast kan beskrivas som enorm. En vild gissning är att det var någonslags korsning mellan en Grand Danois och en Amstaff. Och mycket riktigt, när vi närmade oss gjorde hunden ett rejält utfall och började tokskälla. Ägaren skrek åt den att vara tyst och det var väl det hela. Med nöd och näppe lyckades han hålla hunden.
Detta var sent på eftermiddagen och det var alldeles tyst vid sjön. När vi gått några hundra meter så att han inte såg oss längre så hör jag tydligt hur han rappar till hunden, antagligen med kopplet, och börjar gapa ordentligt på den, varpå hunden skriker alldeles hjärtskärande.
Och det gör så ont i hjärtat på mig. Jag önskar att jag hade vänt om och gett honom en ordentlig utskällning, men det gjorde jag inte.
Jag vågade ärligt talat inte.

Så idag var jag och Sookie ute igen och i backen bakom vårt hus mötte vi en gubbjävel med en Labrador. Hunden fick syn på oss först och ville väl springa fram och hälsa, varpå gubben (som inte sett oss än) börjar tokvråla, tar sitt läderkoppel och slänger det med full kraft mot hunden.
Min spontana tanke var att låtsas som ingenting. Jag är oerhört konflikträdd och en människa som kan göra barn eller djur (eller ja, andra levande varelser överhuvudtaget egentligen) illa är enligt mig både sjuk i huvudet och antagligen farlig.
Jag är för feg för att börja jiddra med den sortens människor.

Men så såg hunden på mig, och hen såg så himla ledsen och rädd ut. Sådär som olyckliga och trasiga hundar gör, ni vet?
Och ibland fattar jag beslutet att vara tuff och modig, trots att jag egentligen är helt mjuk och skakis och livrädd inuti.
Ibland gör eller säger jag saker helt enkelt för att jag vet att det är det rätta att göra (Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.) trots att jag egentligen inte vågar.
Så jag frågade gubben vad i helvete han höll på med. Hans försvar var att det var en unghund han hade och att den var tvungen att lära sig att inte springa ifrån honom. När jag påpekade att det väl förihelvete inte gav honom rätt att slänga saker på hunden så påstod han att han aldrig varit ute efter att träffa hunden med kopplet (och visst, han gjorde inte det. Inte den här gången) utan bara göra en markering. Och när jag sa att han ljög och skulle ge sig på någon i sin egen storlek istället blev han hotfull och sa åt mig att passa mig jävligt noga. Sedan drog han med sig hunden därifrån.

Och vad ska man göra? Vad kan man göra mer än att säga ifrån? Jag önskade att jag kunnat ta med mig hunden, ta hem den och krama den och tala om för den att allt skulle bli bra. Men det går ju inte.
Då hade väl jag fått en polisanmälan på mig istället för den där vidriga djurmisshandlaren.

Sedan efteråt när jag gick därifrån alldeles skakig i benen, med adrenalinet pumpandes och gråten i halsen kom jag såklart på hundra bra grejer jag kunde sagt och gjort. Men jag gjorde iallafall något.
Även om det antagligen inte hjälper den där stackars hunden ett enda dugg. Men det gör mig så arg och ledsen att man ska behöva göra något. Att det finns människor som är så små att de gör sådana som inte kan försvara sig illa.

Ingen toppenstart på dagen, direkt. Är helt ledsen och kan inte sluta tänka på den där sorgsna lilla hunden.

Bröllopsdag!

Idag är det inte mindre än fem år sedan jag och Jari gifte oss! Hurra för oss. Bröllopsdagen har dock inte gått i romantikens tecken för fem öre. Vi har städat, donat och packat, för imorgon rullar vi mot Borlänge och Peace and love!
Öl, goda vänner och musik i dagarna tre. Det ska bli förjävla fint!

Hjärterum och så vidare.

Det är nästan omöjligt att få någon skönhetssömn hemma hos mig. När kidsen var bebisar så tyckte jag att det var en toppenidé att samsova med dem. Det var toppen. Älgen lägger väl för bövelen inte älgkalven under en gran i andra änden av skogen liksom. Men sedan tog det aldrig slut. Jag trodde att de skulle vilja flytta ut ur vårt sovrum utav sig själva, men det verkar inte som om det någonsin kommer att bli så. Jag har varit slapp, och Jari med. Men vi resonerar som så att det ändå är en förhållandevis kort period som de vill vara nära oss. Och att det är våran förbannade plikt att ge dem all den närhet och trygghet som de vill ha. Alltså har vi aldrig ställt några krav på att de ska sova någonstans de inte själva valt.

Men nu börjar det bli snudd på outhärdligt. Det är fortfarande mysigt, men så trångt! Särskilt nu när det är så varmt på nätterna.
Vi är två vuxna, två barn, en hund och minst en (oftast tre) katter som ska samsas om en säng på 3,6 m2. Enbart i natt har jag vaknat av att jag hade en katt i ansiktet, en fot (Melvin ligger oftast skavfötters) i röven och dessutom blivit petad i ögat av en hundtass. Det är inte hållbart. Men vad göra åt det?

Anyways. Nu blir det bad och grill i Västra bodarne. Finemang! Jag är mycket nöjd med vädergudarna just nu.

Day 07- Your best friend

(Det var ju den där listan som jag började med förra året. Kanske skulle ta upp den igen nu, när jag har tid och sånt. Typisch.)

Min bästa vän är inte en vän. Eftersom alla mina vänner är bäst på sina egna vis. Jepp, nu var jag ruskigt diplomatisk men det är faktiskt alldeles sant. Jag har många vänner, fast jag tänker inte sitta här och namedroppa som en annan byfåne.
Det märkligaste är nog att inte särskilt många utav dem känner varandra mer än ytligt. Jag vet inte, jag kanske har någon romantisk vanföreställning om att man i vuxen ålder oftast umgås i stora gäng där alla känner alla. Kanske är det bara så på film och inte i verkligheten.

I min verklighet finns det iallafall massor av underbara människor som jag umgås med i olika sammanhang. Några utav dem är riktigt gamla vänner, som jag är väldigt glad över att jag lyckats hålla kvar. Det är roligt att ha en historia tillsammans, dra interna skämt och veta hur den personens då och nu varit. Att veta att det här är en person som man alltid har, även om det kan gå månader emellan att man hörs av. Det är tryggt och bra.
Andra är nya bekantskaper som jag kommit nära på kort tid. Det är kul att lära känna nya människor och att upptäcka att man verkligen trivs i varandras sällskap. Dom säger ju tydligen att det är svårt att skaffa vänner i vuxen ålder, men det håller jag inte med om. Jag har träffat så många underbara människor de senaste åren som bevisar motsatsen. Människor som jag tror och hoppas kommer att finnas kvar hos mig.
Sedan finns det dom som jag haft i mitt liv för längesedan och som jag på grund av olika omständigheter hittat igen, även om vi tappat varandra under många år. Och då kommer den fatalistiska sidan av mig fram och tänker att den här människan måste det vara meningen att jag ska ha i mitt liv, och så märker jag att livet på något sätt blivit lite roligare och bättre igen. Att jag saknat den här personen medan den varit borta.

Kontentan är väl att samtliga av mina vänner berikar mitt liv på olika sätt, och det gör dem bäst. Åtminstone för just mig.