Fjorton år. Det är ändå över hundra hundår. En lång tid, och samtidigt så kort.
Jag var 12 när vi skaffade Mysan. Det var ett gemensamt familjebeslut. Antingen en hund eller en resa. Vi valde hund, såklart!
Sedan var hon min bästa vän ända tills jag flyttade hemifrån. Hon har slickat bort mina tårar många gånger, bjudit på många skratt. Bitit mina pojkvänner och fjäskat in sig hos mina flickvänner.
Hon brukade ligga hos mig i mitt rum på nätterna (och dagarna). På kvällarna var hon min partner in crime när jag ville gå ut och smygröka. Hon var en riktig grinkärring. Började morra bara mamma rasslade med kopplet utanför min stängda dörr.
När jag flyttade hemifrån hade jag jättedåligt samvete för hennes skull; vem skulle hon ligga hos nu?
Hon var min första hund.
Det var så svårt att fatta beslutet. Att behöva vara dom som bestämde över liv och död.
Hur tar man beslutet att döda någon man älskar? Det var inte lätt. Men det var rätt beslut.
Om vi valt annorlunda hade det inte varit för hennes skull, utan för våran. Ett liv med smärta och krämpor. Är det bättre än en fridfull död?
När beslutet väl var fattat fick vi säga våra farväl. Mysan fick lugnande; det hade vi nog behövt allihop.
De andra var så ledsna och jag försökte att hålla mig lugn, kall. Skärma av. Ta vara på stunden. Den allra sista.
Sedan kom veterinären in. En överdos av sömnmedel i kanylen. Ingen återvändo och det gick så fort.
Ett ögonblick. Ena stunden där och i nästa oåterkallerligen borta.
Det enda som fanns kvar var en hög av kött, ben och muskler. Ett tomrum som man kunde ta på, känna. Hålla i.
Tänk att ett enda ögonblick kan förändra livet så, för alltid.
Sedan gråten. Sorgen. Känslan av overklighet. Hur KAN någon bara försvinna så? Vart tar den vägen?
Och gör det så ont bara för att det ska kännas så bra sedan när man möts igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar