Prettomammor.

Det var nått slags spektakel på det lokala köpcentrumet igårkväll. Jag var sjuk och jävlig och skulle egentligen bara in och köpa salva till min nya tatuering, men när jag såg alla härliga specialerbjudanden i alla affärer kunde jag inte låta bli att spana runt lite.
Jag är ju sjuk och sunkig och hade joggingbrallor, lerig jacka (hade gått med Sookie i skogen alldeles innan och orkade inte byta) och en gammal noppig mössa nerdragen över mitt glåmiga ansikte. Jag såg rent ut sagt förjävla luffig ut, och inne på Lindex stod tre riktiga prettomorsor med bebisar i Bugaboovagnar som tittade på mig med rynkade näsor ungefär. Ni vet, sådana där som i Solsidan.

"Ja, jaaaaag köper ju egentligen bara kläder som jag vet har producerats på ett shysst sätt!" Pep den ena.
"Ja, jaaaaag köper ingenting rosa till lilla Stina, man vill ju inte vara en könsbevarare!" Gnällde den andra. (På riktigt alltså! Det här är vad dom faktiskt sa.)
Jag himlade med ögonen för mig själv och stod och klämde på en förskräcklig klänning med rosa och lila paljetter, samt en massa tyll som jag vet att Lovis skulle bli alldeles till sig över, men lade sedan ifrån mig den och i samma stund dök den tredje mamman (läs: fittan) ner på klänningarna och deklarerade med hög röst att den var alldeles förskräcklig och att hon aaaaaldrig skulle köpa något sådant till sin bebis.

Jag skrockade inombords. Det måste vara jobbigt att vara så osäker i sin föräldraroll att man har ett sådant enormt behov av att hävda sig och trampa på andra för att må bättre. Jag hade faktiskt lyckats glömma bort att den sortens mammor är oerhört vanliga i föräldragrupper och på öppna förskolan. Det var ju trots allt några år sedan jag gick där. Men nu väcktes härliga minnen till liv. Fan vad jag inte saknar det. "Vi har ju börjat potträna lille Alfred, han fyllde två veckor i fredags så det är verkligen på tiden, och han säger redan till själv när han måste bajsa!" "Lilla Märta sa pappa kan jag be och få vällingen igår, hon är bara ett halvår! Tänk vad tiden går fort!" Och så vidare, i all evighet, amen. Gärna blandat med en eller annan gliring riktad mot de andra barnen, eller kanske främst deras mammor eller pappor.

Nåväl, jag sa inget utan gick bara demonstrativt fram och hämtade klänningen igen. Som sagt, det kan inte vara lätt.
Dessutom tror jag det låter annorlunda när de själva har en fyraåring med extremt stark vilja som vägrar att ta på sig annat än prinsessklänningar (eller batmandräkt, eller gummistövlar eller whatever works).
Jag hoppas bara att de vid det laget har växt i sin föräldraroll såpass att de vågar låta sina barn klä sig och vara så som de själva vill, utan att använda barnen som nån slags tävlingspokal.