Milde måne!

Igår var det stor happening här i Alinge-Texas, åtminstone för alla (stackars) barnfamiljer.
Byggare Bob var nämligen i stan och som löken på laxen hade han med sej 200 gula plasthjälmar som skulle delas ut till de 200 första kidsen på plats.
För att undvika totalt upplopp uppträdde han inte mindre än två gånger, först klockan 11.00 och sedan klockan 12.00, och för att vara på den säkra sidan (ur ett gul plasthjälmsperspektiv) siktade vi in oss redan klockan elva.

Tyvärr var jag min tidsoptimistiska lilla djävul på högeraxeln trogen; när klockan var 10.56 hade vi ännu inte lämnat lägenheten, men jag körde i sann GTA-anda ner till stan och 11.06 kom vi mycket anfådda fram till torget där Bobban skulle vara.

Självklart var de förbannade hjälmarna redan slut. Skrik och panik.
Alltså var vi tvungna att slå dank i en timme tills det var dags för utdelning nr. 2. Och jag visste att om jag inte fick tag i en då skulle jag göra min son MYCKET besviken.

När det började dra ihop sej till tolvslag stod vi startklara i shoppingcentrat Storkens entré där BB skulle göra sitt nästa framträdande. Vi var på plats redan kvart i och då var det ganska glest med ha-galna ungar+ päron. Men när klockan passerat tolv var hela utrymmet nedanför rulltrapporna fullt och jag låg ju inte direkt på plussidan eftersom jag hade vagnen med mej.

Byggare Bob hade dessutom den dåliga smaken att vara rätt så försenad, först kvart över började det rassla i leden och ryktet spred sig snabbt att han inte alls skulle stå nedanför rulltrapporna som alla trott utan utanför leksaksaffären.
För att komma till den måste man passera en relativt trång gång.
När sanningen sakta började gå upp för oss svettiga föräldrar utbröt fullständig panik.
Jag lyckades hugga tag i Melvin och med Lovis på armen gled vi hjälplöst framåt i den pressande folkmassan.
Vagnen var ju bara att fetglömma.

På något sätt lyckades jag ta mej fram, då ser jag som i slow motion att hjälmarna håller på att ta slut, folk är som besatta och sliter dem ur Bobs händer för att tillfredsställa sina telningar.
Han har nog cirka 4 hjälmar kvar när jag med övermänsklig styrka lyckas få fram handen och faktiskt får tag i en.
Av rädsla för att någon ska ta struptag på mej och stjäla min gula plasthjälm stoppar jag den under jackan, sedan börjar vi sakta men säkert färden bakåt.

Först då går det upp för mej att jag lämnat min vagn, min UJ som folk stjäl bara man böjer sig ner för att knyta skosnöret, helt obevakad ute vid rulltrapporna (jag medger att jag blev helt meddragen i plasthjälmshysterin, och inte tänkte, bara handlade)!
Dessutom är den komplett med en Skip hop-skötväska MED min plånbok i. En påse under med två Molo-lurvisar, en kiddyboard och sittdyna, värdet av vagnen är alltså cirkus 12000.

Fatta paniken liksom. Dessutom är trycket från alla som pressar från FEL håll med hjälmpsykotiska blickar enormt och jag har fullt sjå med att hålla koll på att Melvin inte blir nertrampad av folkmassorna, rena helvetet.

Hursomhelst så är vagnen kvar när vi äntligen lyckats brotta oss fram utan att bli alltför överfallna. Thank god!

Hade jag vetat att folk skulle slåss som galningar för att få tag i de där hjälmarna (man kunde tro att det rörde sej om guldtackor och inte plasthjälmar) hade jag bannemej stannat hemma.

Men samtidigt fattar jag grejen, Melvin hade gnällt i tre dygn om han inte fått en hjälmjävel, så vad gör man?
Och lite vackert är det faktiskt mitt i det tragiska, för vad var det om inte kärleken till våra barn, viljan att se dem glada (de materialistiska små skitarna) som gjorde oss sådär galna.

Stackars dem som misslyckades säger jag bara.

Och en sista hälsning till Byggare Bob:
Nästa gång du kommer, se till att ha hjälmar till alla barn eller lämna dem hemma.
Så blir det mycket trevligare både för dej och för oss.