Ibland när jag hör från mina vänner där ute i världen, eller ser bilder från deras resor så kan jag inte hjälpa att det värker i mej av längtan och avundsjuka och då känner jag mej fast.
Jag vill också kunna sticka iväg och strunta i allt, jobb och räkningar och allmän stress och deppighet. Men det kan jag inte och ibland ger det mej lite panik.
Jag skäms inte för att jag känner så.
För faktum är ju att jag är världens lyckligaste.
Mina barn är det största äventyret jag någonsin kunnat föreställa mej och så fort jag blivit lite rikare ska jag ta med dem till alla de där platserna i världen som jag längtar till, jag tänker uppleva dem med de människor som betyder mest av allt för mej (fast de får gärna bli lite större först, så att de kan sysselsätta sej själva).
Det drömmer jag om nu när höstmörkret smyger inpå.
Och det är skönt att drömma, men en dag hoppas jag att jag verkligen får göra allt det där.
Eller så får jag bli en hasch-rökande skrynkeltant i Thailand när jag blir gammal. Det vore fräckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar