I wouldn´t piss on you if you where on fire.

Såhär ser en glad och lycklig hund ut.
Såhär borde ALLA hundar få se ut!


Sedan jag fick hund har jag helt plötsligt börjat se hundar överallt. Det är väl inte så konstigt kanske; när man väl börjar promenera runt så möter man givetvis andra som också promenerar runt. Vad jag däremot inte var beredd på är att stöta ihop med människor som är elaka mot sina hundar.

För ett tag sedan gick jag och Sookie runt Gerdsken, och mötte då en kille som (och ursäkta att jag är fördomsfull nu) såg ut som en riktig elak kåkfarare. Min intuition sade mig att det var skarpt läge att hålla in kopplet och göra en rejäl sväng runt den här typen och hans hund. En hund som närmast kan beskrivas som enorm. En vild gissning är att det var någonslags korsning mellan en Grand Danois och en Amstaff. Och mycket riktigt, när vi närmade oss gjorde hunden ett rejält utfall och började tokskälla. Ägaren skrek åt den att vara tyst och det var väl det hela. Med nöd och näppe lyckades han hålla hunden.
Detta var sent på eftermiddagen och det var alldeles tyst vid sjön. När vi gått några hundra meter så att han inte såg oss längre så hör jag tydligt hur han rappar till hunden, antagligen med kopplet, och börjar gapa ordentligt på den, varpå hunden skriker alldeles hjärtskärande.
Och det gör så ont i hjärtat på mig. Jag önskar att jag hade vänt om och gett honom en ordentlig utskällning, men det gjorde jag inte.
Jag vågade ärligt talat inte.

Så idag var jag och Sookie ute igen och i backen bakom vårt hus mötte vi en gubbjävel med en Labrador. Hunden fick syn på oss först och ville väl springa fram och hälsa, varpå gubben (som inte sett oss än) börjar tokvråla, tar sitt läderkoppel och slänger det med full kraft mot hunden.
Min spontana tanke var att låtsas som ingenting. Jag är oerhört konflikträdd och en människa som kan göra barn eller djur (eller ja, andra levande varelser överhuvudtaget egentligen) illa är enligt mig både sjuk i huvudet och antagligen farlig.
Jag är för feg för att börja jiddra med den sortens människor.

Men så såg hunden på mig, och hen såg så himla ledsen och rädd ut. Sådär som olyckliga och trasiga hundar gör, ni vet?
Och ibland fattar jag beslutet att vara tuff och modig, trots att jag egentligen är helt mjuk och skakis och livrädd inuti.
Ibland gör eller säger jag saker helt enkelt för att jag vet att det är det rätta att göra (Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.) trots att jag egentligen inte vågar.
Så jag frågade gubben vad i helvete han höll på med. Hans försvar var att det var en unghund han hade och att den var tvungen att lära sig att inte springa ifrån honom. När jag påpekade att det väl förihelvete inte gav honom rätt att slänga saker på hunden så påstod han att han aldrig varit ute efter att träffa hunden med kopplet (och visst, han gjorde inte det. Inte den här gången) utan bara göra en markering. Och när jag sa att han ljög och skulle ge sig på någon i sin egen storlek istället blev han hotfull och sa åt mig att passa mig jävligt noga. Sedan drog han med sig hunden därifrån.

Och vad ska man göra? Vad kan man göra mer än att säga ifrån? Jag önskade att jag kunnat ta med mig hunden, ta hem den och krama den och tala om för den att allt skulle bli bra. Men det går ju inte.
Då hade väl jag fått en polisanmälan på mig istället för den där vidriga djurmisshandlaren.

Sedan efteråt när jag gick därifrån alldeles skakig i benen, med adrenalinet pumpandes och gråten i halsen kom jag såklart på hundra bra grejer jag kunde sagt och gjort. Men jag gjorde iallafall något.
Även om det antagligen inte hjälper den där stackars hunden ett enda dugg. Men det gör mig så arg och ledsen att man ska behöva göra något. Att det finns människor som är så små att de gör sådana som inte kan försvara sig illa.

Ingen toppenstart på dagen, direkt. Är helt ledsen och kan inte sluta tänka på den där sorgsna lilla hunden.