Allt, eller inget.

Men varför kan du inte bara sova?! Sov, sov, sov! För helvete, bara sov!

Jag borde inte ens vara här. Jag borde ligga hemma i min egen säng med två små varma barnkroppar tätt intill, och min mans arm omkring mej. Jag har inte gjort ett förbannat dugg för att förtjäna att vara här nu, att behöva lyssna på det här!

Jag hatar att behöva ta konsekvenserna av någon annans misstag.

Det blir inte mer än så just nu, för då kommer jag bara att klämma ur mig ett bittert ordbajseri av sällan skådat slag.

Jag vill inte!

Jag har verkligen ingen lust att blogga, men jag gör det ändå för att jag känner att jag måste prestera något i den här gamla skrutt-bloggen. Det är ju löjligt, man ska väl skriva för att man tycker att det är kul?

Första arbetsdagen idag. Det kan ha något att göra med min motvilja mot det mesta. Det känns som att de senaste åtta veckorna aldrig hänt. Här är allt precis som det var när jag gick på semester. Vilket var väntat men ändå känns tråkigt.

Men eftersom jag utlovade info om fredagen får jag väl försöka skriva något om den.
Den började med att jag blev väckt klockan fem när jag skulle gå upp klockan sex, och sedan givetvis inte kunde somna om igen. Iväg med ungarna till dagis för deras första riktiga dag där. Sedan i ilfart ner till Komvux för att göra min valideringstentamen (Jag tentar av första kursen på OP så kan jag börja skolan på riktigt i November istället och jobba ett tag till). Det gick som smort! Jag blev minst godkänd även om de inte satt betyget än, men det lät på henne som att det eventuellt kunde vara högre.
Sedan tokcyklade jag till tåget och mötte upp lite flickor inför en tripp till Götet,en tripp som visade sig resultera i en topp-sminkning följd av fotomodellande!
Sjukt löjligt. Sjukt roligt.
Sedan åkte vi tillbaka till Alinge med middags och vindrickningsplaner.
Jag hade tänkt att stanna en liten stund och sedan ta mig hem eftersom jag var rejält trött. Men ett ösregn satte stopp för mina första hemåkningsförsök och efter det blev jag liksom bara kvar. Längst av alla till och med.

När jag kom hem var jag skelögd och hade varit vaken i över ett dygn. Trots detta fick jag bara sova i fyra timmar för sedan var det en middag hos svärföräldrarna inplanerad sedan innan. Tortyr!

Och sen.. hände egentligen inte så mycket mer. Fy fan vad ointressant, nu lägger jag ner.

Så här snygg blir man...

Jag är så blond.

Man kan ju faktiskt koppla nätverkskabeln som leder mitt fasta väl fungerande bredband in i min bärbara dator. Faktiskt. Det tog bara typ tre veckor för mig att nå fram till denna slutsats.

Nå, vi glömmer det lilla erkännandet och konstaterar istället glatt att jag är tillbaka on the world wide web! Men just nu orkar jag faktiskt inte skriva nått mer än detta allra nödvändigaste. Det var en craaazy fredag med jobbiga sviter idag.
Nu intar jag horisontalläge och så får ni veta mer imorgon.

Surt.

Då min stationära dator totalkraschat använder jag just nu min bärbara som har i princip ingen mottagning (mobilt bredband) hemma hos oss. Av någon anledning funkar facebook relativt snabbt, men så gott som alla andra sidor tar hundra år att ladda. Därav min för tillfället något sinande blogg. Ni får helt enkelt ha tålamod och hänga kvar tills problemet lösts, för hur gärna jag än vill berätta om min spännande tillvaro med försvunna och återfunna katter, magsjuka och dagisinskolning så har jag helt enkelt inte tålamodet att låta det ta en timmes laddning. Hoppas ni förstår, och om inte är det nu vi sållar agnarna från vetet!

Ensam.

Och det är så skönt. Läser, lyssnar, tänker, tittar.
Jag tror att jag hade varit bra på att vara ensam. Lite sent att testa det nu bara, men å andra sidan gör det att jag får ut så mycket mer av sådana här stunder.

Och de kommer att bli fler nu. På fredag är barnen förhoppningsvis färdiginskolade på nya dagiset (Det går så bra! De är så duktiga och trygga!) så då kommer jag att ha mängder med ensamtid hemma. Tid som förvisso ska och kommer att ägnas åt studier. Men ändå.

Something must breake, someday.

I said: "kiss me, you're beautiful - these are truly the last days".
You grabbed my hand and we fell into it like a daydream or a fever.
We woke up one morning and fell a little further down
- for sure it's the valley of death.

Fem år sedan...

Jag har alltid varit förtjust i årsdagar. På något sätt känns det som om man öppnar en gång mellan nu och då. Det är fascinerande att veta vad man gjorde vid ett exakt klockslag, exakt idag, fast inte.

Nu för fem år sedan var jag övertygad om att jag skulle dö. Det är ju inget särskilt roligt minne, men det är helt glasklart. Jag minns det så tydligt.

Om en timme och 40 min födde jag en son, en son som inte andades och som den första veckan av sitt liv skulle komma att vara riktigt, riktigt sjuk.
Så sjuk att det kunde ha blivit en fara för hans liv.

Men det visste jag inte nu, då för fem år sedan. Då visste jag faktiskt ingenting förutom att en sådan smärta helt enkelt inte kunde finnas.

Ja fy fan...

Och ändå är det ett vackert minne, ett som jag sparat i mitt allra innersta och som jag ibland plockar fram och tittar på.
För min son började andas igen, och han blev frisk.

Imorgon fyller han fem år och han är världens finaste, hur skulle vägen som ledde dit kunna vara annat än vacker?

Jag har en man.

Jag har en man som är min bästa vän. En man som får mig att skratta och känna mig älskad, en man som är den person jag helst tillbringar min tid ihop med, för trots att vi vet allt om varandra är han fortfarande lika intressant.

Jag har en man som städar, tvättar och diskar utan att jag behöver be honom.
En man som i princip alla lediga dagar smyger upp med våra barn för att han vet att jag är så morgontrött, som är världens bästa pappa.
En man som hatar sport. Som delar i princip alla mina intressen och värderingar.

Jag har en man som talar om hur mycket han älskar mig, att jag är vacker.
Och då blir jag det för ingen åsikt räknas utom hans.

Jag har en man som när han vet att jag haft en riktig skitdag på jobbet står med färdiglagad mat och ett upptappat bad när jag kommer hem.
En man som skedar mig, trots att han inte gillar att ligga på sidan.
En man som står ut med mig och alla mina påhitt och planer, som uppmuntrar och bekräftar mig. Som låter mig ha ett eget liv vid sidan av vårat gemensamma.

Jag har en man som är en finsk sexgud.=)
Som nästan aldrig tjurar eller bråkar.
Som skickar kärlekssms och ringer och talar om att han saknar mig när vi varit ifrån varandra bara några timmar. En man som tatuerat in mitt namn på sin högerhand.

En man som visar mig respekt och ömhet, som ger mig värme och som alltid kan hela mig.
En man som motsvarar alla förväntningar jag någonsin haft, och mer därtill.

Jag har en man som jag älskar besinningslöst och bortom alla gränser, som jag vet aldrig skulle svika mig, för han känner likadant.
Jag har inga som helst tvivel om den saken. I våran värld finns bara vi.

Inte konstigt att jag hållit fast vid honom i sex år idag.
Inte konstigt att jag tänker behålla honom resten av mitt liv, och ännu längre.

"Genom eoner av stjärnor har vi färdats,
nu är vi varandra äntligen ikapp."
-Jari

Vår låt, tyvärr inte hela, men åtminstone hyfsad ljudkvalitét:

Jag ser en sol!

Andra soldagen på hela semestern. Det är knappt att man tror att det är sant.
Melvin är ute och husvagnssemestrar med min mormor och morfar, kul att det verkar bli en fin dag.

Övriga familjen kommer att spendera dagen i Nolhaga.

Unisex.

Jag bestämde redan när jag väntade Melvin att mina barn minsann skulle leka med ALLA sorters leksaker, och att könsfördelningen när det gäller lekar enbart måste bero på föräldrarnas tillkortakommanden. Håhåjaja. Det lät ju skitbra i teorin men visade sig vara ack så svårt att omsätta i praktiken när sonen tittade på dockor som om de vore luft och enbart ville leka med bilar. Detta bilintresse övergick obemärkt i ett Spider-manintresse, som sedan omvandlades till ett Transformersintresse, som så småningom gled över i en Star Wars-mani. Och helt plötsligt satt jag där med en riktig liten karlakarl till son, utan att jag riktigt fattade hur det hade gått till.

Och nu dottern, som har tillgång till hur mycket machoprylar som helst men som bara vill pyssla med dockor och ponnyhästar. Som älskar Hello Kitty och avgudar Ah-ah-Oooh!(Nalle Puh).
Det gör mig ingenting egentligen. Så länge de är nöjda får de givetvis leka med vad de vill.
Men det är lite läskigt att de helt utan påverkan ramlat in i de stereotypa pojke/flicka-facken. Hur gick det till? ÄR det yttre påverkan trots allt?
Eller är det här feminina vs. maskulina helt enkelt en del av vilka vi är?
Och är det i så fall något negativt?

Och så den allra viktigaste frågan: Hur i hela hälsingland ska jag kunna låta bli att köpa den här underbara, supertjejiga Hello Kitty-Bobby caren till Lovis(trots att vi har en fullt fungerande röd Bobby car), när jag vet hur mycket hon skulle älska den? Den är ju så frän! (Ja, jag är jävligt tjejig. Men min mamma lät mej bara leka med Barbie när jag var liten, så allt är hennes fel!)

Vi hade det bättre än förväntat under High Chaparalltrippen.
Det är ju rena semestern att bara ha ett barn att dona med. Dessutom hittade barnet ifråga ett gäng andra pangpangsugna kids att umgås med, vilket gav oss en hel del tid till vuxenhäng, samtidgt som Melvin hade jätteroligt. En win-winner helt enkelt.

Hjo var trevligt. Men blött större delen av tiden. Fast det var ju inte helt oväntat.
Imorgon rullar vi vidare. Den här gången utan Lovis för att få lite kvalitétstid med Melvin. Det blir en heldag med övernattning i White trashens mekka; High Chaparall.
Men det är okej, jag tycker om att spana på kåbåjsare och åka ånglok.
Ett par öl i plastmuggar kan jag nog kosta på mig också utan att vara en alltför kass mamma. Och det ska bli väldans skönt att bara ha en unge att hålla reda på. Eller knappt det eftersom min lillebror ska följa med och agera lekkamrat.
Jag känner mej inte jättesugen på att klättra runt med knallpulverpistol i cowboy-outfit, så jag överlämnar den skojiga delen åt bror.

Nu rullar vi igen.

Rastlösheten är ett faktum, så vi trotsar det halvlabila vädret och sticker upp till Hjo med min mamma och plastpappa. Det är lite av en tradition att åka dit med dem varje sommar, dricka ett par öl och spela minigolf. Hjo är himla fint och så har de världens shysstaste restaurang. Om det bara låter bli att regna på oss blir det nog toppen!

Härliga typer.

När jag snokade runt på Helgon häromdagen hamnade jag på nån bruds presentation.
Överst stod det att hon studerar till läkare, och om man scrollade ner litegrann hade hon en lista över saker (folk) som hon störde sig på. Däribland unga mammor med motiveringen att man borde skaffa en karriär innan man skaffar ungar.

Som jag nämnt tidigare så förstår jag inte varför en del enkelspåriga människor envisas med att generalisera hej vilt när det gäller kvinnor som skaffar barn tidigt, jag förstå inte varför man per automatik skulle vara dömd till ett liv i misär bara för att man råkat bli på smällen.
Men det var liksom inte det som störde mig i det här fallet, utan att en sådan trångsynt person med en så skev människobild om några år kommer att arbeta med just människor; så vitt jag vet blir människor i alla samhällsskick och livssituationer sjuka.

Trevligt att få en läkare som kommer in och föraktar dig enbart på grund av dina yttre attribut, utan att egentligen veta någonting om vem du är. Även om hon nu förmodligen skulle bete sig professionellt och inte direkt visa det utåt finns det ju något som kallas intuition. Jag är rätt säker på att det skulle kännas obekvämt.

Jag tycker att det är viktigt att alla som arbetar inom vården är ödmjuka och fördomsfria personer.
Men å andra sidan finns det ju rötägg inom alla yrkeskategorier (fast oftast behöver man ju inte placera sin hälsa i deras händer.) Sorgligt, är vad det är.
Hoppas jag aldrig behöver befatta mig med någon som henne i en vårdsituation.

Laddad.

Nu har vi ägnat de senaste två dagarna åt att kolla igenom samtliga Harry Potter filmer, och imorgon smäller det. Då är det dags att kolla in senaste filmen på bio.
Eftersom jag tycker att del sex är den absolut bästa boken har jag skyhöga förväntningar, såklart.
Men även om den inte skulle hålla måttet spelar det ingen större roll.
Det ska bli så jäkla fint att bara få gå på bio och käka popcorn och hålla min man i handen (det hände ganska ofta förut, nu för tiden blir det föga förvånande mer sällan) att jag skulle vara nöjd oavsett vad för skitfilm vi ser.

Men eftersom jag gillar de andra filmerna, även om jag tycker att de har tryckt ihop handlingen lite väl mycket, så tror jag säkert att själva filmupplevelsen kommer att vara tillfredsställande den också.

Gött.

Jari meddelade mig för en stund sedan under högtidliga former att han bestämt sig för att sluta äta kött. Från och med nu, ögonaböj.
Jag har inte velat tjata på honom alltför mycket eftersom jag tycker att det är ett beslut han måste fatta själv. Men det glädjer mej väldigt mycket att han valt det bra alternativet. Dels slipper jag ha en massa äckligt kött i min frys, vilket inte känns bra av flera anledningar, dels underlättar det matlagningen nått alldeles otroligt att vi slipper laga två middagar.
Så från och med idag blir vi en helvegetarisk familj. Hemma iallafall.
(Jag är skeptisk till att låta små växande kroppar äta enbart vegetabiliska proteiner, så tills vidare kommer kidsen att äta kött på dagis.)

Lättlurad.

Jaha. Dödsångesten och cynismen i det förra inlägget visade sig ha en minst sagt naturlig förklaring. Det är samma visa varenda gång, men trots det så lyckas jag aldrig koppla ihop mina slängar av totaldepp och undergångsplaner med det som oundvikligen kommer några dagar senare. Mens.

Man tycker ju att en person som varit med om samma sak månad efter månad sen hon var elva borde lära sig att känna igen mönstret. Men min kropp är tydligen listigare än jag. Till mitt försvar kan ju nämnas att sedan jag pluggade igen bebishålet med en hormonspiral är det minst sagt svårt att förutspå när det ska bege sig.
Men ändå liksom.

Vi flydde hemmet i några dagar och även om vår usprungsplan gick åt skogen så kom vi snabbt upp med en plan B, så istället för att tillbringa några dagar våldsgästandes en husvagn (kändes inte så lockande med tanke på det något instabila väder vi hade) åkte vi hem till min mormors och morfars tomma hus (tomt eftersom de i sin tur är ute med sin husvagn).

Det låter ju inte särskilt roligt men om man lägger till att min mormors hus ligger mitt i skogen, så kan man kanske föreställa sig att det är ungefär som att hyra en sommarstuga. Förutom att det är gratis, finns kabel-tv, internetuppkoppling och swimmingpool.

Vi hade det så bra att vi tänkte stanna i tre nätter. Ungarna lekte och badade medans jag och Jari slappade på altanen. Vi klappade kossor och plockade blåbär i skogen, och när barnen däckat drack vi öl och nattbadade i poolen. Najs.

Fredagen skulle spenderas först på Lödöse museum och sedan på Fallens dagar i Trollhättan. En heldag med skoj helt enkelt. Men de planerna grusades snabbt när Melvin spydde upp frukosten. Vi stannade kvar ett tag ändå och badade och så medans Melvin låg inne på soffan och spydde i en hink. Sedan fann vi det klokast att bege oss hemåt innan någon av oss andra, läs Lovis, satte igång att spy ner mormors soffa.

Märkligt nog verkar vi andra ha klarat oss den här gången. Någon gång ska man ju ha lite tur också,lite snopet dock eftersom vi kunde stannat kvar tills idag som vi tänkt från början. Men det finns ju inget som hindrar oss från att åka tillbaka när det slutat regna. Om det slutar regna.

Rädd.

Jag har haft en hemsk natt. Först låg jag vaken halva natten med världens dödsångest.
Vad som utlöste den var förmodligen allt detta tjat om den förbannade svininfluensan.
Jag vet att media just nu kör med stenhård skrämselpropaganda i syfte att sälja, och att den här sjukdomen antagligen inte alls är eller kommer att bli så allvarlig som nyheterna vill ge sken av. Det finns medicin emot den, så särskilt många dödsfall kommer det kanske inte att bli. Jag förstår det egentligen. Jag är inte dum. Och fram tills för lite drygt fem år sen brydde jag mig inte ens om sådana här saker. Det var innan jag började leva med delar av mitt hjärta utanför kroppen.

För det finns en annan del av mig som vägrar att ta in den informationen.
Det är den delen där min modersinstinkt sitter och just nu vrålar den i panik.
Om det blir så att 40 % av befolkningen smittas innebär det att mina barn har 40% chans och det skrämmer mej något alldeles löjligt mycket; fast jag innerst inne vet att det är helt irrationellt så har någon uråldrig moderskänsla hos mig uppfattat att det finns en relativt stor fara för mina barn. Och fast jag vet att även om de skulle smittas, så skulle det med största sannolikhet inte innebära någon risk för deras liv, är jag ändå livrädd.

För detta är något jag inte känner till eller behövt handskas med tidigare. Jag gillar inte tanken på en pandemi som sprids över stora delar av världen. Det känns hotfullt och den där mamma-delen av mej vägrar att acceptera alla argument som tyder på att det faktiskt inte är så farligt... Den bereder sig istället på att slåss.

Att barn under 18 år inte kommer att få det vaccin som det överallt står att hela befolkningen kommer att erbjudas gör mig inte lugnare direkt. Jag skiter väl i mig själv. Jag klarar mig. Men mina barn? Varför finns det ingenting man kan göra förebyggande för dem?

Nåja, när jag vandrat ner för den här gatan var det inte långt till nästa, där jag helt enkelt föreställde mig världens, eller åtminstone mänsklighetens, undergång ur diverse olika vinklar.

Jag gör ganska mycket, även om jag skulle kunna göra mer.
Jag källsorterar, cyklar, äter inte kött, använder bara rättvisemärkta och ekologiska varor (i den utsträckning det är möjligt), säljer och köper saker på second hand, jag flyger inte (visserligen mest för att jag inte har råd) o.s.v.
Men vad spelar det egentligen för roll när jag vet att det jag gör bara är en liten, liten fis i rymden?
Att problemet i första hand ligger hos faktorer som jag inte har möjlighet att påverka?
Och att majoriteten av de människor runtomkring mej som har möjligheterna att göra likadant som jag helt enkelt verkar skita i det? Ja förutom just nu då, när det plötsligt blivit trendigt att tänka på miljön. Men sluta äta kött? Cykla till affären? Köpa dyrare grejor när det finns billigare så man inte har råd att åka på sin årliga charterresa till mallis? Näe, där går gränsen för Svenne-Banan. Det får ju inte bli för tråkigt/jobbigt.

Det känns ganska hopplöst.
Hur kunde jag vara så jävla dum att jag satte barn till den här världen?
Som vi våldtar raka vägen mot dess undergång, och det snabbt?
Hur kan jag ens överväga att skaffa ett till?

Någonstans mitt i den här nattsvarta ångesten så somnade jag. Och drömde givetvis helt bisarra mardrömmar där jag gång på gång tvingades försvara mina barn mot psykopater som ville förgifta dem, bränna dem, skada dem.

Man behöver ju inte vara psykolog för att kunna analysera var de drömmarna hade sitt ursprung.

Så idag är jag trött och lite ledsen. Allt känns hopplöst, fel och svårt.
Men det blir väl bättre.
Det blir det alltid när man har så många saker att glädjas över. Trots allt.

En sjuk sjökvinna..

.. är jag idag.
Men det var en fantastiskt rolig fest så det är helt klart värt det!
Får skriva mer om det imorgon.

Att lära av sina misstag...

...är inte min starka sida. Min slyniga sjömansklänning var såklart slut idag.
Men jag tror att jag lyckades hitta ett ganska hyfsat substitut ändå.

Det är konstigt att jag aldrig lär mig att följa mina shoppingimpulser. Och att jag blir lika besviken varje gång jag går hem och sover på saken för att dagen efter upptäcka att det jag suktat efter försvunnit eftersom jag tvekat.

Efter shoppingen var jag trött, men Anneli kom hit och livade upp mig. Vi såg den fantastiskt bra filmen Changeling (att den är verklighetsbaserad gör mig helt mordisk), åt godis och grät lite grann. Trevligt.

Sen glömde hon kvar ett barn över natten, så just nu låter det som att Melvins rum håller på att implodera. Men jag får vara ifred iallafall.