15.7.09

Rädd.

Jag har haft en hemsk natt. Först låg jag vaken halva natten med världens dödsångest.
Vad som utlöste den var förmodligen allt detta tjat om den förbannade svininfluensan.
Jag vet att media just nu kör med stenhård skrämselpropaganda i syfte att sälja, och att den här sjukdomen antagligen inte alls är eller kommer att bli så allvarlig som nyheterna vill ge sken av. Det finns medicin emot den, så särskilt många dödsfall kommer det kanske inte att bli. Jag förstår det egentligen. Jag är inte dum. Och fram tills för lite drygt fem år sen brydde jag mig inte ens om sådana här saker. Det var innan jag började leva med delar av mitt hjärta utanför kroppen.

För det finns en annan del av mig som vägrar att ta in den informationen.
Det är den delen där min modersinstinkt sitter och just nu vrålar den i panik.
Om det blir så att 40 % av befolkningen smittas innebär det att mina barn har 40% chans och det skrämmer mej något alldeles löjligt mycket; fast jag innerst inne vet att det är helt irrationellt så har någon uråldrig moderskänsla hos mig uppfattat att det finns en relativt stor fara för mina barn. Och fast jag vet att även om de skulle smittas, så skulle det med största sannolikhet inte innebära någon risk för deras liv, är jag ändå livrädd.

För detta är något jag inte känner till eller behövt handskas med tidigare. Jag gillar inte tanken på en pandemi som sprids över stora delar av världen. Det känns hotfullt och den där mamma-delen av mej vägrar att acceptera alla argument som tyder på att det faktiskt inte är så farligt... Den bereder sig istället på att slåss.

Att barn under 18 år inte kommer att få det vaccin som det överallt står att hela befolkningen kommer att erbjudas gör mig inte lugnare direkt. Jag skiter väl i mig själv. Jag klarar mig. Men mina barn? Varför finns det ingenting man kan göra förebyggande för dem?

Nåja, när jag vandrat ner för den här gatan var det inte långt till nästa, där jag helt enkelt föreställde mig världens, eller åtminstone mänsklighetens, undergång ur diverse olika vinklar.

Jag gör ganska mycket, även om jag skulle kunna göra mer.
Jag källsorterar, cyklar, äter inte kött, använder bara rättvisemärkta och ekologiska varor (i den utsträckning det är möjligt), säljer och köper saker på second hand, jag flyger inte (visserligen mest för att jag inte har råd) o.s.v.
Men vad spelar det egentligen för roll när jag vet att det jag gör bara är en liten, liten fis i rymden?
Att problemet i första hand ligger hos faktorer som jag inte har möjlighet att påverka?
Och att majoriteten av de människor runtomkring mej som har möjligheterna att göra likadant som jag helt enkelt verkar skita i det? Ja förutom just nu då, när det plötsligt blivit trendigt att tänka på miljön. Men sluta äta kött? Cykla till affären? Köpa dyrare grejor när det finns billigare så man inte har råd att åka på sin årliga charterresa till mallis? Näe, där går gränsen för Svenne-Banan. Det får ju inte bli för tråkigt/jobbigt.

Det känns ganska hopplöst.
Hur kunde jag vara så jävla dum att jag satte barn till den här världen?
Som vi våldtar raka vägen mot dess undergång, och det snabbt?
Hur kan jag ens överväga att skaffa ett till?

Någonstans mitt i den här nattsvarta ångesten så somnade jag. Och drömde givetvis helt bisarra mardrömmar där jag gång på gång tvingades försvara mina barn mot psykopater som ville förgifta dem, bränna dem, skada dem.

Man behöver ju inte vara psykolog för att kunna analysera var de drömmarna hade sitt ursprung.

Så idag är jag trött och lite ledsen. Allt känns hopplöst, fel och svårt.
Men det blir väl bättre.
Det blir det alltid när man har så många saker att glädjas över. Trots allt.

2 kommentarer:

Västgötskan sa...

Var det inte barn under 2 år som inte inte skulle få vaccinet, för det hjälpte tydligen inte för dem ändå...?

Jennywise sa...

Nope, vaccinet är inte godkänt för barn under arton år-alls. De tror att biverkningarna kan bli värre än vad det vore för dem att bli smittade. Fast de jobbar tydligen på att lösa det på något sätt ändå.