Jennywise:

Vi har en morgonhitler i vår familj.
De flesta människor (mig själv inkluderat) hatar att gå upp på morgonen i större eller mindre utsträckning.
Jari gillar det inte heller, kanske på grund av att han alltid går upp fem och vi andra får ligga kvar och gona oss i den varma sängen i ett par timmar till.
Men ibland, ungefär en gång i veckan, börjar jag jobba klockan sju.
De dagarna hoppar Jari ur sängen klockan fem under glada hejjarop. Varför?
Jo, de dagarna kör han mig till jobbet och får således glädjen att släpa upp hela sin stackars familj vid femsnåret.
Alla är skitsura, Lovis skriker oavbrutet från att man väckt henne tills man dumpar henne på dagis, Melvin gnäller värre än den värsta gnällspik, alternativt springer han runt och är hyperaktivt övertrött, vägrar sätta på sig kalsongerna och fiser sin lillasyster i ansiktet. Jag blir galen av de här tidiga morgnarna. Hela min kropp skriker i protest när klockan ringer och säger bestämt åt mig att ligga kvar i sängen med de varma myspropparna (barn). När jag inte får det blir jag riktigt grinig.

Men Jari är så uppåt att det är helt odrägligt. Han bara älskar att inte behöva vara den enda som går upp omänskligt tidigt. Han går runt och myser och småler och ser till att alla blir färdiga. Sen försöker han ha klämkäcka samtal med mig i bilen hela vägen till Vårgårda när allt jag vill är att sova.
Han har till och med erkänt att han tycker om att köra mig till jobbet. Att det är trevligt när vi samåker. Han är störd.