Ibland tar jag mig själv på förbannat stort allvar.

Vi var på Hjulet förut (Vårgårdas second hand)och jag köpte 3 böcker för 20 spänn. En av dem heter Efter Roskilde och är skriven av föräldrarna till en utav killarna som dog under Pearl jams konsert 2000.

Jag minns när det hände. 2000 var jag 15 och drömde våta drömmar om att få åka på festival, men min mamma vägrade klokt nog att släppa iväg mig.
När det hände läste jag allt om det i tidningarna och mamma som tänkt låta mig åka när jag var 16 bestämde sig raskt för att inte släppa iväg mig förrän jag fyllt 17-minst.

Sedan glömdes det bort, så som hemska saker som egentligen inte rör en själv har en tendens att göra, men nu när jag satt här och läste om det så slog det mig att jag tillbringade en utav de lyckligaste kvällarna i mitt liv framför den orangea scenen, alltså på samma ställe (om än inte längst fram) där 8 människor dog 6 år tidigare, nästan på dagen. Utan att ens ägna det en tanke. Trots att det är flera år sedan så fick jag en känsla av att på något sätt ha vanhedrat de döda med min lycka... Och så vill jag inte känna. Tror knappast att de skulle tycka det, eller ens bry sig men ändå så kom den känslan för mig.

Men på något sätt tycker jag samtidigt att det känns fint att en plats där något så hemskt inträffat ändå kan vara en bra plats, en plats för kärlek.