Tidsmaskinen från helvetet.

OM det nu mot all förmodan skulle råka finnas något sådant som ett helvete, och om man i sådana fall skulle få lov att skapa det själv utav den värsta situation man kan tänka sig, så har jag just tillbringat 2 timmar i mitt.

Jag har alltid haft svårt för ålderdomshem; jag är absolut inte det minsta rädd för att dö, men jag är totalt jävla skräckslagen för att bli gammal och tvingas in på hemmet. Sjukt obra atmosfär. Jag känner mej döende bara av att befinna mig i den en stund och blotta tanken på att tillbringa mina golden years på ett sådant ställe gör mej bitter.

Idag fick jag vatten på min kvarn när min brukare ville gå på sångstund på ett utav ålderdomshemmen här i Vårgårda. Det visade sig snabbt att sångstunden bestod av en kärring med den kassaste sångröst jag någonsin hört, som sjöng litegrann och pratade ganska mycket.
Pratet gick ungefär såhär:
"På den gamla goda tiden hade vi bara stenar och kottar och blommor att leka med, men vi var så förnöjsamma ändå för vi hade GUD. På den gamla goda tiden fick vi gå 2 km till skolan, inga skolbussar som de har nuförtiden inte! Men GUD fick oss att orka." Sedan var det tydligen något lapp-tema för hon pratade ganska mycket om Lapp-Lisa och hur herren hjälpte henne på diverse ointressanta sätt.
Dessutom läspade hon mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och uttalade piano PI-aaaano. Dessa utläggningar varvade hon alltså med långa sånger i falsett som uteslutande handlade om gud och jesus. Jag höll på att krevera.

Sådant ska man alltså dessutom behöva utstå under sina sista år i livet???
Det räcker inte med dålig mat och kärringar som är hälften så gamla som en som torkar en i rumpan och talar med bebisröst, utan man ska tydligen få den förbannade kristendomen nerkörd i halsen också...

Givetvis pejlade kärringen in mig direkt i fikastunden (där det givetvis inte serverades något annat än kaffe, för på den gamla goda tiden fanns det minsann inget annat att dricka), kom och lade armen om mig och frågade om hon kunde slå sig ner. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kan gärna slå ner dej (nej då, nu överdriver jag lite, men jag var inte överdrivet intresserad av att sitta brevid henne). Jag förstår inte? Syns det på mej att jag lider? Har jag okristet utseende eller vad?

Hursomhelst avbröt jag hennes målmedvetna försök till att frälsa mig med att jag endast var med i egenskap av P.A. Basta.

Förhoppningsvis så hinner det hända en del innan jag ska in på hemmet.
Det här är ju den gamla skolan, och då var det väl ganska mycket kristet tjafs, kanske får vi när det blir dags för mig träffas och spela TV-spel i samlingsrummet istället för att lyssna på galningar utan sångröst.

För annars tänker jag be mina barn att slänga ner mig för ättestupan, inget snack om saken.