29.3.09

Efter Roskilde.

Nu har jag läst ut boken som jag skrev om igår, och jag vet faktiskt inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Jag ska försöka att skriva detta inlägg utan att låta alltför cynisk... Men det kan bli svårt.

Det visade sig ganska tidigt i boken att föräldrarna som skrivit den är frikyrkliga, och vilka stjärnor sedan! Där kan man verkligen snacka om cynism. Om det var något boken gjorde så var det att spä på mina redan låga tankar om frikyrkor. Här kommer några väl utvalda (för det fanns, många, många fler i boken) godbitar i citatform:

"Roskilde var för Ebbe och Birgitta droger och alkohol och dålig musik. Inget som de ville att Carl-Johan skulle åka till."

Sonen är alltså tjugo år och har inte vågat tala om för sina päron att han ska åka till Roskilde. Inte svårt att förstå varför, eller vad tycker ni?

"Men någon säger till dem att det kanske var bra att Carl-Johan inte blev äldre:"för annars kanske han skulle ha råkat ut för värre saker."
Ebbe blir arg när han hör sådant, men Birgitta tar det till sig och kan inte sluta tänka på det: Vad skulle kunna vara värre än att dö? Att han skulle avsäga sig sitt barnaskap hos Gud."


Lägg märke till att det är punkt och inte frågetecken efter den sista meningen. Det var alltså bättre att sonen blev ihjälklämd underst i en lergrop än att han skulle ha lämnat kyrkan.Och åker man på en hemsk musikfestival är man givetvis besatt av Satan och kommer förmodligen att bränna kyrkor i morgon dag.

"-Ska du verkligen lyssna på det här? kunde Birgitta säga till honom. Hon ville hellre att han skulle lyssna på annan musik. Det var Birgitta som försökte ta upp kläd- och musikval och som oroade sig mest över att han allt mer sökte sig utanför de normer som fanns i församlingen."

Det här stycket tycker jag talar för sig självt. Hur kan man kväva sitt barn så? Jag tycker att det är hemskt.

"Daniel är tydlig med att olyckan inte är ett straff för att Carl-Johan var på Roskilde. Det kunde ha skett på pingströrelsens nyhemskonferens också.
-Var olyckan sker har inget att göra med var han kommer att hamna, även gudfruktiga drabbas av olyckor."


Föräldrarna har alltså varit oroliga över att sonen ska hamna i helvetet eftersom han besökt Roskildefestivalen. Det är så efterblivet att man storknar!

"- Carl-Johan var på fel plats vid fel tidpunkt och därför dog han. Någon annan förklaring finns inte. Gud straffar inte människor och låter olyckor hända för att någon har syndat, säger Daniel till dem."

Det är ju fint att prästen Daniel åtminstone fattat att det inte var Guds straff, men att det skulle vara en synd att åka till en plats för att lyssna på musik, dricka, dansa och ha roligt tillsammans med likasinnade är fortfarande lika efterblivet. Och de tycker verkligen att det ÄR så, på riktigt.

"Daniel Alm har hjälpt dem att förstå att det är naturligt att drabbas även som kristen."

På allvar? Finns det så förmätet självgoda människor att de tror sig stå över oss andra vanliga dödliga när det gäller oturskvoten? Ja, uppenbarligen.

"Så blir den festival som tog deras sons liv, och som de till en början inte ville ha kontakt med, till en del av deras församlings framtid."

Lägg särskilt märke till den första meningen. Den är ett återkommande tema genom hela boken. Deras son har enligt dem blivit mördad av Roskildefestivalen. Ja, ni hör ju själva hur befängt det synsättet är. Det som hände i Roskilde var riktigt, riktigt hemskt och orättvist. Men det var en olycka och ingenting annat. Visst kanske det fanns brister i säkerheten den kvällen, och med facit i hand hade olyckan kanske gått att undvika och det är beklagligt, men för varje normalt funtat människa står det tydligt att ingen ville att detta skulle hända. Att ge en festival skulden för sonens död är så bittert och återigen cyniskt att det är inte klokt.

Trots att deras son själv fattade beslutet att åka till Roskilde, själv fattade beslutet att gå på Pearl jam så är ingenting hans fel (såklart! Hur skulle han kunnat fatta några "dåliga" beslut med sådana fantastiskt bra föräldrar?). Festivalen har mördat honom, rått och kallblodigt, enligt dem.

Ja, vad tycker ni? Ska man skratta eller gråta eller kanske både och?

2 kommentarer:

froggyL sa...

Tycker det låter som väldigt extrema människor. Som det finns inom alla grupper.. inget du ska bilda dina åsikter på.

Jennywise sa...

Givetvis inte.. Åsikterna hade jag tyvärr redan, av andra mindre trevliga erfarenheter...=( Men du har rätt, man ska inte generalisera. Svårt när man råkat ut för kassa påhopp och så där, dock.