Peace and love- nostalgi på ett dåligt sätt.

Bredvid oss på campingen bodde det ett gäng riktigt dryga stockholmare i tjugoårsåldern. De var redigt dumma i huvudet på många sätt, även om de själva tyckte att de var de fränaste kisarna i hela Borlänge den helgen. Det var ganska uppenbart att de var rookies. För de tyckte det var himla originellt med vattenpistoler och bergsprängare, och det hade väl varit helt okej om det inte vore för att deras musiksmak var något.. begränsad, och deras främsta syfte med att besöka festivalen verkade vara att reta gallfeber på alla inom hörhåll.
Så är det visserligen alltid, för det finns alltid dryga idioter inom hörhåll, men det här tog ändå priset. Om och om igen, minst hundra gånger körde de låten Lilla Edet. Till och med en efterbliven apa hade tröttnat, men inte de här snubbarna inte. Man hörde den när man somnade på natten, man väcktes av den. Det var knappt att man trodde det kunde vara sant att ett helt gäng människors intelligens kan vara så liten. De ville få det till att det var någon slags plojgrej; att de körde den på repeat oavbrutet dygnet runt för att den är så jävla dålig. Men det var ju så toktydligt att de allihopa egentligen tyckte att det var en satans bra låt. Patetiskt.

Hursomhelst fick det hela ett abrupt slut när Jari kopplade på sin finska charm och med knivvåld i blicken upplyste dem om att nästa gång Lilla Edet gick på skulle han komma bort och förstöra deras 6000 kronors stereo. Då var de till vår stora förtjusning (men inte förvåning) inte särskilt tuffa längre, och det var nog mer än en kalsong som färgades brun av rädsla. Jävla förlorare. Efter det spelade de den inte igen (det här var ändå redan på fredagen), och efter att vi frågat alla grannar inom hörhåll om de ville vara med och förstöra deras lilla discoutrustning, och alla tackat ja under glada rop och tjut så packade de fega små asen faktiskt ihop och drog redan på lördagen. Sjukt roligt.

Som en liten parentes kan ju nämnas att jag är uppvuxen i Lilla Edets kommun och väl förtrogen med samhället ifråga, vilket jag dumt nog upplyste stockholmsaporna om redan i ett tidigt skede när jag ännu inte insett vidden av deras dryghet.
Enligt Matte ökade tydligen antalet Lilla Edet spelningar med 200 procent efter det erkännandet. Jag skäms.

Hursomhelst, här har ni låten ifråga. och man måste faktiskt lyssna igenom den för att inse vilken jävla tortyr det var vi utsattes för (det allra sjukaste är att det mot min vilja blivit den låt som för alltid kommer att förknippas med en utav de roligaste festivalupplevelser jag haft. Fan ta dem!).