Ett nytt liv.

Jaha. Då var man heltidsstudent bara sådär.
Jag går i skolkorridorerna och försöker ta in att det här ska vara min verklighet och vardag i X antal år framöver. Det känns märkligt, men spännande och annorlunda på ett bra sätt.
Jag sitter på lektionerna och lyssnar och bara suger i mig informationen jag får. När hände det senast? I mellanstadiet, kanske lågstadiet, rentav?
Det tar på hjärnan; de här två första dagarna har jag varit helt radiostyrd när jag kommit hem. Tio gånger tröttare än efter ett heldagspass på jobbet.
Men det går nog snart över, och det är en bra trötthet.
En trötthet som talar om att jag gjort något meningsfullt och lärt mig nya saker.

Annars då? Jo, annars är jag så förbannat trött på alla människor som bara struntar i allt. Som äter sitt kött "för att det är så gott." Köper sina lågpriskläder "för att det är så billigt". Struntar i att sopsortera "för att det är så jobbigt." Köper vanliga varor trots ekologiska alternativ "för att det är så dyrt." Tar bilen när de kan ta sina feta rövar och hoppa upp på cykeln "för att det är för jobbigt". Etc, etc i all jävla evinnerlighet trots att det är på bekostnad av människors välbefinnande, djurs liv och vår planets fortsatta överlevnad.
Vakna för fan upp och inse att ni tillhör de TIO RIKASTE PROCENTEN I HELA VÄRLDEN och att ni har alla resurser för att åtminstone försöka leva ett miljö, människo och djurvänligt liv.
Det finns liksom inga ursäkter. Och som det gamla fina ordspråket lyder: Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag är själv långt ifrån perfekt, men jag går åtminstone inte runt och låtsas som att allt är bra när vår planet våldtas till döds omkring oss. Jag får fysiskt ont i bröstet när jag tänker på allt fruktansvärt som onda, hänsynslösa människor hittar på därute i världen. Och som många av oss medvetet eller omedvetet bidrar till för att det passar våra syften och är bekvämt. För att vi inte vill veta.
Personligen förstår jag inte hur de allra flesta lyckas skjuta det ifrån sig. Men upenbarligen är det vad de flesta gör. Jag tycker att det är ledsamt att människor i ett välfärdssamhälle kan vara så oempatiska. Men allt är ju som bekant subjektivt och min insida ser uppenbarligen inte riktigt ut som gemene svenne-banans.
Det är tydligen helt okej att blunda för allt som är fel och som man själv bidrar till. Syns inte, finns inte. Eller hur var det?

Nå, vad bidrog då till dagens lilla utbrott i cynism? Jo, nämligen att jag råkade se den här filmen häromdagen:

Och utan att säga så mycket mer om den hoppas jag att ni (efter min lilla moralpredikan) åtminstone har lite dåligt samvete och tar och ser den här filmen. Och om ni har något hjärta i kroppen kanske ni rentav mår lite dåligt efteråt.
Så dåligt att ni loggar in på www.sharkwater.com och räddar en haj eller två.
Men antagligen gör ni inte det. Inget av det. Syns inte, finns inte, eller hur?