Jennywise:

Lyssnar på gnällig hångelmusik och tittar ut genom fönstret. Känner mej lite tom och liksom osäker. På mig själv, på tillvaron. Dessutom upptäckte jag igår med stor fasa att jag börjar bli gammal! Att yngre personer uppfattar mig som gammal.
Det är en mycket otäck känsla första gången det händer, kan jag lova.
Jag vet ju att jag inte är gammal. Jag skulle rentav vilja sträcka mig så långt som till att påstå att jag är en lagom tjock kvinna i mina allra bästa år.
Dessutom är majoriteten av min umgängeskrets (inklusive min man) minst tio år äldre än jag och tycker att jag bara är en liten skit. Åtminstone åldersmässigt.
Jag är alltså ganska rejält bortskämd med att få höra hur ung jag är, och även om det kan reta mig till vansinne ibland så föredrar jag det alla gånger nu efter att ha fått testa alternativet.
Tvi vale vad tantig, torr och tråkig jag kände mig.
Jag antar att det även är chocken av att tvingas inse att min ungdom faktiskt är förbi. Jag blir aldrig yngre. Det kommer från och med nu bara att gå utför.

Förmodligen är detta ett livsstadium alla passerar och en insikt som alla får.
Och det är säkert lika jobbigt för alla. Men shit alltså, varför har ingen varnat mig?
25årskris så det skvätter om det!

Jag hatar att vara ny i klassen med. Been there, done that och jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda med vuxna människor. Men icke! De givna rollerna finns och är redan etablerade. Jag vet inte riktigt hur jag ska foga in mig i den här gruppen som redan gått ihop ett tag. Jag hatar att behöva spela det här löjliga sociala skitspelet. Det tar mer på krafterna än att plugga. Jag tänker inte sitta där och hålla tyst bara för att jag är ny. Jag är där för att få bra betyg, och bra betyg får man som bekant genom att vara stor i käften och visa framfötterna på lektionerna. Alltså är/gör jag det, och det verkar inte uppskattas av de som snott åt sig ledarrollerna i klassen. Men väx upp, och bli gamla (som jag) för höge farao!

Jag har upptäckt gång på gång under den senaste veckan att jag saknar mina vänner. I grundskolan var de en så naturlig del av skolgången att man aldrig ens tänkte på hur bra man hade det då. Jag önskar att de kunde vara där och omsluta mig, göra min närvaro naturlig och självklar. Det är först nu jag har insett hur mycket av ens självkänsla och säkerhet man får från de människor man omger sig med.
Utan dem finns det nästan inget kvar. Även om man inte visar det utåt så känns det så på insidan.
Men jag tror inte mina vänner är särskilt sugna på att läsa till undersköterska så att jag ska slippa känna mig ensam, särskilt med tanke på att flera av dem har akademikerutbildning.=)
Nåväl. Det ger sig. Jag är inte den som kastar in handduken i första ronden.
Och det finns en positiv aspekt också, nämligen insikt om hur underbara och uppskattade de människor jag omger mig med är. Hur mycket de betyder för mig och att jag aldrig skulle klara mig utan dem.
Ni vet vilka ni är.