Måndag.

Exakt en vecka kvar tills jag börjar studera på heltid.
Tills jag kan sluta stampa på samma värdelösa fläck och långsamt, långsamt börja ta mig mot målet. Äntligen låta hjärnan arbeta och känna att det finns en mening och ett syfte med det jag gör. Att det är något jag gör för min egen skull och inte för någon annans.
Det kommer antagligen bli skittufft att plugga i X antal år med två växande barn hemma. Men jag har givit dem hela mig längre än vad många andra föräldrar gör.
Nu är det dags att de börjar dela mig med mig själv.
Det kommer att bli hemskt ekonomiskt, men det kommer att gå på något sätt ändå. Vi landar alltid på fötterna, jag och Jari.
Jag är så trött på att gå till ett arbete som inte ger mig någonting.
Jag vill inte, vägrar, slösa bort en så stor del av mitt liv på att göra något som jag innerst inne vet inte är det jag helst vill göra. Det där som ger min hjärna något att bita i och som gör mitt hjärta varmt och lyckligt.
Det känns verkligen som att jag ömsar skinn just nu. När jag är färdig kommer jag att vara en helt annan människa, och det känns så bra.
Jag är trött på den jag är nu. Det känns som att det här är helt rätt tidpunkt att förändras och gå vidare.