Det var ett tag sedan. Som vanligt. Min psykiatripraktik är redan slut och dom åtta veckorna gick i ett litet nafs. Det har varit en toppenpraktik; roliga handledare, massa nya kunskaper och insikter. Psykiatrin översteg mina förväntningar med hästlängder.
Idag hade jag den första av två tentor för terminen, nästa är på lördag. Sedan ska jag ut på ytterligare nio veckors praktik på en kirurgisk akutvårdsavdelning här i Alingsås. Så otroligt skönt att jag fått plats här och slipper pendla till Borås, för att gå upp 4.30 på morgonen som jag gjort de senaste två månaderna suger verkligen hur mycket som helst. Nu får jag sovmorgon ända till halvsex. Yay! Jag hoppas ju såklart att kirurgisk akutvård ska vara ungefär som i Grey´s. Tveksamt om det blir så men oavsett vilket tror jag att det kommer att bli kanon. Men jag antar att detta innebär att ni inte kommer att höra så mycket från mig de kommande tio veckorna heller. Det är liksom fullt upp hela tiden, och det är bra!
Men nog med uppdatering nu, det var inte det jag tänkte blogga om utan min kära make och hur väl han känner mig. Igår kom han nämligen hem inte bara med en present, utan två. Dels den senaste Twilightfilmen som äntligen släppts på DVD och så första delen i Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag skulle bara läsa ett kapitel eller två innan jag somnade, men det gick ju inget vidare utan jag sträckhetsläste boken under stora delar av natten. Så. Jävla. Bra. Jag älskar den. Snart landar del 2 och 3 i en brevlåda nära mig och jag kan knappt vänta! Han vet precis vad jag gillar, min karl.
Inte nog med det kommer första delen på bio nästa vecka, så på lördag ska jag få se filmatiseringen av Hungerspelen! Jag är eld och lågor. Vill bara att den här veckan ska dra åt helvete så att jag kan få sjunka ner i biomörkret i total eufori. Jag blir snudd på autistisk när det blir så här, bara helt inne i något och jag tror att filmen kommer att vara precis så bra som jag hoppas. Tyvärr kan jag fortfarande inte länka och det gick inte att bädda in videoklippet heller men länken nedan går till trailern för The hunger games. Kolla in och fatta vad jag menar, så änna! http://youtu.be/FovFG3N_RSU
24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.
Efter en tid av fruktansvärda naturkatastrofer och krig bildades nationen Panem. För att kväsa uppror och påminna befolkningen om regimens makt arrangeras varje år Hungerspelen, en brutal kamp där 24 ungdomar från Panems 12 distrikt slåss för att vinna - och överleva.
Som en av deltagarna i Hungerspelen hamnar Katniss snart i rampljuset. Hon förs till huvudstaden, där hon tränas, stylas och intervjuas. För att klara sig måste hon bryta mot spelets regler och sätta sig upp mot landets makthavare. Men Katniss blir snart en bricka i ett spel. Vad hon än gör verkar det föra med sig våld och lidande, och hon vet hon inte längre vem hon kan lita på. Fångad mellan den gryende revolutionen och Panems president inser Katniss att hennes handlingar har satt saker och ting i rörelse som hon inte längre kan kontrollera ...
De bästsäljande böckerna bakom storfilmen "The Hunger Games"! Suzanne Collins kultförklarade framtidstrilogi är en spännande berättelse om maktens förgörande kraft och människans kamp för frihet. Men det är också en gripande skildring om liv, död och kärlek.
16.3.12
20.1.12
Jag klarade det!
Jag blev inte godkänd på tentan, utan VÄL GODKÄND! Jag måste verkligen sluta tvivla på mig själv, för när det verkligen gäller så gör jag ju bra ifrån mig. Gång på gång. Onödigt att jag måste ha kniven emot strupen för att verkligen ge 100% bara. Antar att det får bli någonslags nyårslöfte att sluta upp med det.
Hur som haver, nu känns det förjäkla fint! Det har varit en lång, sömnlös och ångestfylld vecka full av tvivel och oro inför framtiden.
Helt i onödan, förstås. Men nu struntar vi i det! På måndag börjar jag terminens första VFU-period och det ska bli så himla roligt att få komma ut och jobba igen! Det här har varit en hemsk termin, den värsta på hela utbildningen sägs det, och nu är den över. Jag klarade den och nu ska jag ge 200% under våren. Det blir nästan bara praktik (3 veckor i skolan totalt under hela terminen) och två ynka tentor varav endast den första är spärr på. Tror det kommer att bli en kanonvår!
Nu ska jag njuta av en ledig helg tillsammans med mina fina kids. Jari är minsann iväg på spa med jobbet idag, så jag och ungarna får roa oss på egen hand. Fredagsmys deluxe med en glad och nöjd mamma blir det. Tjoho!
Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn...
Nya mottot?
Hur som haver, nu känns det förjäkla fint! Det har varit en lång, sömnlös och ångestfylld vecka full av tvivel och oro inför framtiden.
Helt i onödan, förstås. Men nu struntar vi i det! På måndag börjar jag terminens första VFU-period och det ska bli så himla roligt att få komma ut och jobba igen! Det här har varit en hemsk termin, den värsta på hela utbildningen sägs det, och nu är den över. Jag klarade den och nu ska jag ge 200% under våren. Det blir nästan bara praktik (3 veckor i skolan totalt under hela terminen) och två ynka tentor varav endast den första är spärr på. Tror det kommer att bli en kanonvår!
Nu ska jag njuta av en ledig helg tillsammans med mina fina kids. Jari är minsann iväg på spa med jobbet idag, så jag och ungarna får roa oss på egen hand. Fredagsmys deluxe med en glad och nöjd mamma blir det. Tjoho!
Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn...
Nya mottot?
17.1.12
Januari
Finns det något värre? Det är grått, mörkt och dystert. Barnen är förkylda och jag är trötttrötttrött.
Väntar på det där förbannade tentaresultatet med andan ständigt i halsen. Tydligen kommer vi inte få veta förrän på fredag och då är det 48 timmar kvar tills jag antingen ska ut på 8 veckors praktik eller blir sysslolös. Nu ska man inte jämföra äpplen och päron, men tänk om man skulle implicera samma grej på en verklig arbetsplats. "Du får kanske sparken på fredag, med omedelbar verkan. Tyvärr orkar vi inte ta reda på om det faktiskt är så förrän dess. Vi hör av oss när vi vet. Tack och hej!"
OM jag klarar tentan, vilket jag såklart hoppas av hela mitt hjärta, så måste jag omstrukturera hela min vardag över helgen. Nya fritids och dagistider, fixa en bil (eftersom bussitiderna inte funkar med arbetstiderna) så att jag kan pendla till SÄS, ställa om till att jobba heltid. Det är under all kritik att vi inte får veta förrän med så kort varsel.
Sökte åtminstone ett jobb i söndags, och fick komma på intervju redan igår. Jag tror den gick bra för jag skulle höra av mig så fort jag visste hur det gått med tentan och det verkade som om den tjänsten skulle tillsättas pronto. Så förhoppningsvis har jag ett vikariat här uppe på Ängabogården om det skiter sig. Bara 5 minuter hemifrån. Bara att slippa pendla. Vi får se.
Men just att inte veta, att inte kunna planera något utan bara vänta gör mig smått tokig just nu. Känner mig maktlös och hjälplös och vill kunna ta tag i och styra upp situationen. Istället blir jag lamslagen och vill bara sova fram tills att jag får veta. Att inte veta vad man gör nästa vecka liksom... Det känns inte okej, alls.
Väntar på det där förbannade tentaresultatet med andan ständigt i halsen. Tydligen kommer vi inte få veta förrän på fredag och då är det 48 timmar kvar tills jag antingen ska ut på 8 veckors praktik eller blir sysslolös. Nu ska man inte jämföra äpplen och päron, men tänk om man skulle implicera samma grej på en verklig arbetsplats. "Du får kanske sparken på fredag, med omedelbar verkan. Tyvärr orkar vi inte ta reda på om det faktiskt är så förrän dess. Vi hör av oss när vi vet. Tack och hej!"
OM jag klarar tentan, vilket jag såklart hoppas av hela mitt hjärta, så måste jag omstrukturera hela min vardag över helgen. Nya fritids och dagistider, fixa en bil (eftersom bussitiderna inte funkar med arbetstiderna) så att jag kan pendla till SÄS, ställa om till att jobba heltid. Det är under all kritik att vi inte får veta förrän med så kort varsel.
Sökte åtminstone ett jobb i söndags, och fick komma på intervju redan igår. Jag tror den gick bra för jag skulle höra av mig så fort jag visste hur det gått med tentan och det verkade som om den tjänsten skulle tillsättas pronto. Så förhoppningsvis har jag ett vikariat här uppe på Ängabogården om det skiter sig. Bara 5 minuter hemifrån. Bara att slippa pendla. Vi får se.
Men just att inte veta, att inte kunna planera något utan bara vänta gör mig smått tokig just nu. Känner mig maktlös och hjälplös och vill kunna ta tag i och styra upp situationen. Istället blir jag lamslagen och vill bara sova fram tills att jag får veta. Att inte veta vad man gör nästa vecka liksom... Det känns inte okej, alls.
15.1.12
Just nu:
Är jag svårt inredningsnödig. Jag vet inte om det är den mörka årstiden eller vad, men jag känner ett pockande behov av att göra om och ljusa upp. Jag vill ha bort fulfurun i hallen och måla både tak och trappa vittvittvitt. In med massa ljus och spotlights under trappan och typ någon sådan här tapet:
Köket vill jag också fixa. Jag vet inte vad dom förra husägarnas problem är, men alla våra tapeter är beiga! Finns det något tråkigare? Jag vill ha sådana här tapeter:
Plus en sådan här fondvägg:
Dessutom vill jag slänga ut våra stora klumpiga köksmöbler, som visserligen är jättefina men som tar otroligt mycket plats (de kommer få bo i uterummet istället) och byta ut dem mot ett runt bord, pinnstolar och en kökssoffa och allt ska jag måla i härliga ljusa pastellfärger. Soffan får gärna se ut som den här (och resten av möblerna ska vara i samma stil):
Som tur är är min kära karlslok helt med på tåget, så under våren ska nog dessa båda projekt sättas i verket. Segt att göra det själva bara. Trappan måste slipas och bara det är ju ett helhelgsprojekt. Men det blir fint när det blir färdigt!
Sedan har vi ju toaletten, golvet i vardagsrummet och i princip hela övervåningen som också ska fixas. Men en sak i taget är väl det bästa, antar jag...
Köket vill jag också fixa. Jag vet inte vad dom förra husägarnas problem är, men alla våra tapeter är beiga! Finns det något tråkigare? Jag vill ha sådana här tapeter:
Plus en sådan här fondvägg:
Dessutom vill jag slänga ut våra stora klumpiga köksmöbler, som visserligen är jättefina men som tar otroligt mycket plats (de kommer få bo i uterummet istället) och byta ut dem mot ett runt bord, pinnstolar och en kökssoffa och allt ska jag måla i härliga ljusa pastellfärger. Soffan får gärna se ut som den här (och resten av möblerna ska vara i samma stil):
Som tur är är min kära karlslok helt med på tåget, så under våren ska nog dessa båda projekt sättas i verket. Segt att göra det själva bara. Trappan måste slipas och bara det är ju ett helhelgsprojekt. Men det blir fint när det blir färdigt!
Sedan har vi ju toaletten, golvet i vardagsrummet och i princip hela övervåningen som också ska fixas. Men en sak i taget är väl det bästa, antar jag...
13.1.12
This time baby, I'll be bulletproof.
Imorgon gäller det! Tentan med stort T. Den jag måste klara för att inte behöva ta studieuppehåll under våren. Farmakologijävel. Receptorer, verkningsmekanismer, preparatnamn och aktiva substanser. Jag lovar att man kan bli galen för mindre. Om jag klarar den här nu så är det praktik resten av terminen som gäller. Först på en psykavdelning på SÄS i åtta veckor, sedan somatisk praktik, förhoppningsvis på Alingsås lasarett. Jag vill klara tentan! Jag måste klara den. Jag tror att jag klarar den och då kommer jag att göra det. Jag har pluggat i princip dygnet runt den senaste veckan, mer än någonsin tidigare. Nu kan jag bara hoppas att det räcker. Det måste det faktiskt göra! Håll tummarna för mig på lördag vid tiosnåret, för då jävlar smäller det och jag ska vara FIERCE!
30.12.11
Mormor
Jag drömde om dig inatt. Det var andra gången det hände och den första drömmen var i ärlighetens namn inte särskilt trevlig. Den här var det. Jag drömde att allt bara hade varit en dröm, på låtsas. Jag drömde att vi önskade dig så mycket tillbaka att det blev verklighet. Det gör vi ju, men det blir inte så. Men inatt blev det det, var det. Vi höll om varandra och grät och du var stark, glad och frisk. Du tröstade oss. Barnen var så glada över att du var tillbaka. Allt var som vanligt. Vi var hemma i ditt hus och vi skrattade som förr. Det fanns inget tomrum utan allt var som det skulle. Varmt och tryggt. Du lagade mat åt oss och lovade att allt skulle bli bra nu. Vanligt. Sedan vaknade jag och det gjorde så ont. Så ont att det inte ens går att beskriva.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig så mycket att det är outhärdligt.
Det går många långa timmar då jag skjuter ifrån, för jag orkar inte med. När jag försöker att föreställa mig alla dagar, månader och år utan dig i mitt liv så svartnar det. Ångesten blir så stor och stark att jag inte mäktar med. Jag måste skjuta dig ifrån mig, förtränga och förminska. Annars klarar jag inte av att stå upprätt. Och det måste jag ju.
Men ibland, när jag är ensam, låter jag sorgen och saknaden skölja över mig, dra mig med sig ner i det svartaste av djup. Där ligger jag utan att kunna röra mig eller andas ett slag. Helt lamslagen låter jag insikten sätta sina sylvassa, giftiga tänder i mig en liten stund. Tills jag måste bryta mig loss och ta mig upp till ytan igen för att inte helt gå under. Under dom stunderna vet jag med hela mitt väsen att du faktiskt är borta. Den övriga tiden klarar jag enbart genom att låtsas att det inte är så. Genom att låtsas att du bara rest bort en liten tid. Att detta är något tillfälligt. Jag klarar inte av att veta att resten av mitt liv kommer jag att vara utan dig. Det går bara inte. Det kan bara inte vara så. Det var inte såhär det skulle bli.
Jag tror att det är där vi har den springande punkten. Vetskapen om att du kunde levt i 10, 20 eller rentav 30 år till. Att du kunde funnits här för att se mina barn växa upp. Dom saknar dig så! Jag märker det i små vackra saker dom säger. När det blåste häromveckan bad Lovis att du skulle blåsa ner från himlen så vi kunde vara med dig. Igår på tåget sa Melvin att han saknade att massera dina armar, att de kändes som en mjuk, härlig bulldeg. Små saker som skär i mig som knivar. Vi älskar dig och behöver dig så mycket! Varför? Varför just du? Det är så orättvist.
För en vecka sedan firade vi den första julen utan dig. Vi försökte verkligen men det var så oerhört påtagligt att du inte var där, att du fattades oss alla något så oerhört. Jag var ledsen hela dagen. Julafton var din dag. Dagen då du fick gå runt och mysa och överösa oss alla med så ofantligt mycket kärlek. Jag kände din närvaro men jag ville kunna röra vid dig, se in i dina ögon. Krama dig. Varenda cell i min kropp skrek att du borde vara där. Att dessutom veta att bara ett år tidigare var allt bra, även om den hatade och bedrägliga cancern antagligen redan växte djupt inne i din kropp var det inget du känt av. Vi hade en underbar sista jul tillsammans, och jag är så tacksam för det men jag kan inte nöja mig så. För det här är fel, fel, fel! Du ska vara med oss! Du ska bära upp oss och binda oss samman. Jag vet inte hur jag ska kunna förlika mig med vetskapen om att det inte är så längre. jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är när du inte finns här och kan bekräfta att jag gör rätt.
Jag vet att det kommer bli bättre. Men det har gått fem månader nu och inget vänder. När vänder det? Jag vet att du är enbart kärlek och glädje; att det är saknaden som är sorgen och att sorgen tär och bränns. Men när ska jag orka vända det? När ska jag orka minnas allt det vackra och ljusa utan att mörkret och smärtan får mig att gå sönder? Och när ska jag på allvar inse att du inte finns här mer och acceptera att det är så utan att falla isär?
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig och saknar dig så mycket att det är outhärdligt.
Det går många långa timmar då jag skjuter ifrån, för jag orkar inte med. När jag försöker att föreställa mig alla dagar, månader och år utan dig i mitt liv så svartnar det. Ångesten blir så stor och stark att jag inte mäktar med. Jag måste skjuta dig ifrån mig, förtränga och förminska. Annars klarar jag inte av att stå upprätt. Och det måste jag ju.
Men ibland, när jag är ensam, låter jag sorgen och saknaden skölja över mig, dra mig med sig ner i det svartaste av djup. Där ligger jag utan att kunna röra mig eller andas ett slag. Helt lamslagen låter jag insikten sätta sina sylvassa, giftiga tänder i mig en liten stund. Tills jag måste bryta mig loss och ta mig upp till ytan igen för att inte helt gå under. Under dom stunderna vet jag med hela mitt väsen att du faktiskt är borta. Den övriga tiden klarar jag enbart genom att låtsas att det inte är så. Genom att låtsas att du bara rest bort en liten tid. Att detta är något tillfälligt. Jag klarar inte av att veta att resten av mitt liv kommer jag att vara utan dig. Det går bara inte. Det kan bara inte vara så. Det var inte såhär det skulle bli.
Jag tror att det är där vi har den springande punkten. Vetskapen om att du kunde levt i 10, 20 eller rentav 30 år till. Att du kunde funnits här för att se mina barn växa upp. Dom saknar dig så! Jag märker det i små vackra saker dom säger. När det blåste häromveckan bad Lovis att du skulle blåsa ner från himlen så vi kunde vara med dig. Igår på tåget sa Melvin att han saknade att massera dina armar, att de kändes som en mjuk, härlig bulldeg. Små saker som skär i mig som knivar. Vi älskar dig och behöver dig så mycket! Varför? Varför just du? Det är så orättvist.
För en vecka sedan firade vi den första julen utan dig. Vi försökte verkligen men det var så oerhört påtagligt att du inte var där, att du fattades oss alla något så oerhört. Jag var ledsen hela dagen. Julafton var din dag. Dagen då du fick gå runt och mysa och överösa oss alla med så ofantligt mycket kärlek. Jag kände din närvaro men jag ville kunna röra vid dig, se in i dina ögon. Krama dig. Varenda cell i min kropp skrek att du borde vara där. Att dessutom veta att bara ett år tidigare var allt bra, även om den hatade och bedrägliga cancern antagligen redan växte djupt inne i din kropp var det inget du känt av. Vi hade en underbar sista jul tillsammans, och jag är så tacksam för det men jag kan inte nöja mig så. För det här är fel, fel, fel! Du ska vara med oss! Du ska bära upp oss och binda oss samman. Jag vet inte hur jag ska kunna förlika mig med vetskapen om att det inte är så längre. jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är när du inte finns här och kan bekräfta att jag gör rätt.
Jag vet att det kommer bli bättre. Men det har gått fem månader nu och inget vänder. När vänder det? Jag vet att du är enbart kärlek och glädje; att det är saknaden som är sorgen och att sorgen tär och bränns. Men när ska jag orka vända det? När ska jag orka minnas allt det vackra och ljusa utan att mörkret och smärtan får mig att gå sönder? Och när ska jag på allvar inse att du inte finns här mer och acceptera att det är så utan att falla isär?
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
21.12.11
Årets längsta natt...
...tillbringar jag ensam och sömnlös med tusen tankar snurrandes i skallen. Jag hoppas verkligen att det återvändande ljuset kommer att bidra med lite positiv energi i tillvaron. Just nu är jag bara helt sönderstressad och dränerad på livslust what so ever. Måste kämpa mig igenom morgondagen, sedan några dagars ljuvlig julledighet då jag hoppas kunna stänga av och koppla bort. Det måste jag helt enkelt.
3.12.11
Min & Jaris låt.
Haha, näe kanske inte. Men Organism 12 är en av våra få gemensamma favvoartister och Peshi är ju så bra! Hemskt gullig låt som ger sköna sommar och festivalvibbar. Det behövs nu när mörkret och stressen äter upp mig inifrån.
vill ha en riktig ghetto gosse som hänger med slumvänner
har pengar o guldtänder, glöm övriga grundämnen
vill va en del av hans thuggiga vardag
då han utför vendettor mens han tuggar på rakblad
med släktträd beståendes av hashande fäder
ska ha doorag, bandana keps o matchande kläder
du hittar honom aldrig på en högklass schackturnering
utan springandes på gatan med en thuglife tatuering
för det ska va en hård brud med patroner som örhängen
med tatuerade tårar och platinum på sina hörntänder
en som tycker att mobbade barn är en soft grupp
och dissar du mej möblerar hon om ditt nylle som en soffgrupp
en riktigt sexy, sveper sin häxbrygd
lämna folk som munhuggs med blåtiror och sex stygn
bryter sej in hos dej, robbar dej med ett gäng ryssar
säljer brass och har pistoler som öser iväg slängkyssar
refräng:
(peshi)
ska det va en hård brud?
(ågren)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för ska det va en ghetto gosse?
(peshi)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för det ska vara en hård brud som aldrig kommer att köpslå
men ska du muta henne, så är det bara; "ös på med löshår!"
för det spelar egentligen ingen roll vart vi befinner oss
för hon backar alltid upp mej, för hon vet att jag kan inte slåss
ballar ur när som helst, tempramentet är svinkort
går runt i jättesmå toppar och har sönderklippta jeansshorts
du säger att hon är ful och du ångrar att du sagt så
det blir inga disskusioner här för hennes fack-språk är slagsmål
Vill ha en riktig ghetto gosse med juveler o tanktop
behärskar all kampsport som lämnar mig andfådd
har en lynnig kamphund som inte lämnar andrum
o går loss i spritbutiken där han även e stamkund
har ögonen på mig skotten e ändå pricksäkra
en riktig gentleman som låter mig bitchslappa
en thug står på klubben med en drink o mocka pimp skor
spanar enbart in tjejer med string o tjocka skinkor
(refräng)
Vill ha en riktig ghetto gosse som e riktigt thugged out
drar gärna vapen i närheten av en bitchig bögfight
har rökt crack o dragit linor innan sina driveby-turer
skriker "1-8-7!" o skryter om sitt tighta luder
skippar kel för vi delar på spliffar som förspel
når mitt inre bäst med med LSD trippar som fördel
miffon skallas till dom inte har nån tinning kvar
för en riktig ghetto gosse ska bli far till mina barn
för det ska va en hård brud som läser men inte är nån boksnut
en erfaren liten själ som klarar av min 2 fots kuk
en brud som röker blunts, och när hon ska ut till klubben
kommer hon alltid iförd i bara dorag och knogjärn
inte nån jävla brud som gnäller om nått nagelbesvär
samvetetet är byggt av svarta sopsäckar och hagelgevär
du försöker va störig och döda henne snart
för det ska va en sån hård brud som ska föda mitt barn
(refräng)
vill ha en riktig ghetto gosse som hänger med slumvänner
har pengar o guldtänder, glöm övriga grundämnen
vill va en del av hans thuggiga vardag
då han utför vendettor mens han tuggar på rakblad
med släktträd beståendes av hashande fäder
ska ha doorag, bandana keps o matchande kläder
du hittar honom aldrig på en högklass schackturnering
utan springandes på gatan med en thuglife tatuering
för det ska va en hård brud med patroner som örhängen
med tatuerade tårar och platinum på sina hörntänder
en som tycker att mobbade barn är en soft grupp
och dissar du mej möblerar hon om ditt nylle som en soffgrupp
en riktigt sexy, sveper sin häxbrygd
lämna folk som munhuggs med blåtiror och sex stygn
bryter sej in hos dej, robbar dej med ett gäng ryssar
säljer brass och har pistoler som öser iväg slängkyssar
refräng:
(peshi)
ska det va en hård brud?
(ågren)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för ska det va en ghetto gosse?
(peshi)
just det exakt så
nån som kommer hem ärrad efter att ha festat hårt
nån som tar hand om business och ger dej handsvett nu
en riktig thugged-out gosse eller en gangsterbrud
för det ska vara en hård brud som aldrig kommer att köpslå
men ska du muta henne, så är det bara; "ös på med löshår!"
för det spelar egentligen ingen roll vart vi befinner oss
för hon backar alltid upp mej, för hon vet att jag kan inte slåss
ballar ur när som helst, tempramentet är svinkort
går runt i jättesmå toppar och har sönderklippta jeansshorts
du säger att hon är ful och du ångrar att du sagt så
det blir inga disskusioner här för hennes fack-språk är slagsmål
Vill ha en riktig ghetto gosse med juveler o tanktop
behärskar all kampsport som lämnar mig andfådd
har en lynnig kamphund som inte lämnar andrum
o går loss i spritbutiken där han även e stamkund
har ögonen på mig skotten e ändå pricksäkra
en riktig gentleman som låter mig bitchslappa
en thug står på klubben med en drink o mocka pimp skor
spanar enbart in tjejer med string o tjocka skinkor
(refräng)
Vill ha en riktig ghetto gosse som e riktigt thugged out
drar gärna vapen i närheten av en bitchig bögfight
har rökt crack o dragit linor innan sina driveby-turer
skriker "1-8-7!" o skryter om sitt tighta luder
skippar kel för vi delar på spliffar som förspel
når mitt inre bäst med med LSD trippar som fördel
miffon skallas till dom inte har nån tinning kvar
för en riktig ghetto gosse ska bli far till mina barn
för det ska va en hård brud som läser men inte är nån boksnut
en erfaren liten själ som klarar av min 2 fots kuk
en brud som röker blunts, och när hon ska ut till klubben
kommer hon alltid iförd i bara dorag och knogjärn
inte nån jävla brud som gnäller om nått nagelbesvär
samvetetet är byggt av svarta sopsäckar och hagelgevär
du försöker va störig och döda henne snart
för det ska va en sån hård brud som ska föda mitt barn
(refräng)
30.11.11
Två fel på läkemedelsräkningen men GODKÄND på den hemska, vidriga tentan i klinisk medicin. Den som i mannamun på högskolan omtalas som den värsta under hela utbildningen. Jag blev så glad att jag började grina! Nu känns det som om man är på toppen av berget och bara behöver rulla nerför. Yay!
Danmark var hur gött som helst. Vi badade och badade, och åt och åt och drack och drack och bara umgicks och hade det trevligt. Det är så shysst där! Dom spelar reggae och har gul-röd-grön blinkande belysning i alla pooler i takt med musiken. Det är fräscht, fantasifullt och riktigt mysigt. Inte alls som dom tråkiga vita kakelbadhusen i Sverige. Jag tycker att alla borde investera i en resa till The reef, helt klart!
Enda smolket i bägaren var att vi satt fast i världens morgonkö in i Götlaborg och var ungefär en minut från att missa färjan. När de ropade ut att det var sista chansen toklöpte familjen Kuittinen med andan i halsen in på terminalen och hann precis fram innan de stängde igen incheckningen. Rättså hög stressfaktor. Spännande! Note to self: Gå upp i tid!
Danskarna vet minsann hur en RIKTIG öl ska se ut...
Danmark var hur gött som helst. Vi badade och badade, och åt och åt och drack och drack och bara umgicks och hade det trevligt. Det är så shysst där! Dom spelar reggae och har gul-röd-grön blinkande belysning i alla pooler i takt med musiken. Det är fräscht, fantasifullt och riktigt mysigt. Inte alls som dom tråkiga vita kakelbadhusen i Sverige. Jag tycker att alla borde investera i en resa till The reef, helt klart!
Enda smolket i bägaren var att vi satt fast i världens morgonkö in i Götlaborg och var ungefär en minut från att missa färjan. När de ropade ut att det var sista chansen toklöpte familjen Kuittinen med andan i halsen in på terminalen och hann precis fram innan de stängde igen incheckningen. Rättså hög stressfaktor. Spännande! Note to self: Gå upp i tid!
Danskarna vet minsann hur en RIKTIG öl ska se ut...
14.11.11
Sjukt fin helg, var det. Skrev den fruktade läkemedelräkningstentan i fredags och det kändes faktiskt helt okej. Hoppas det gick vägen! Tyvärr måste man ha alla rätt för att bli godkänd. Men hoppas gör jag! Sedan njöt jag av att glida runt i Myskläder och göra mest ingenting med fina familjen både fredag och lördag. Ni vet, bara läsa, kolla film, umgås, äta gott, leka och så vidare. Det är faktiskt det bästa. Melvin hade däremot en riktig partyfredag då han bevistade sitt första lågstadiedisco och hade Albin som nattgäst. Min lilla pojke växer ifrån mig.
Igår var det ju fars dag och det firade vi genom att ge pappan i huset presenter av varierande slag. Sedan åkte vi hem till morfar för att fira att han fyllt 70 i veckan. Åkte förbi mormors grav där gravstenen sent omsider kommit upp. Den passade henne precis, och där var så fullt av kransar, ljus och små prydnadssaker att våran krans knappt fick plats. En mycket älskad människas grav. Det känns fint och gör ont på samma gång. Hon borde inte ligga där. Jag fattar fortfarande inte att det faktiskt är så.
Kalaset var över förväntan. Det är skönt att vara i mormors hus. Det är skönt att träffa resten av familjen. Vi hade väldigt trevligt och åkte hemåt först efter tio. Rätt segt idag, men helt klart värt det. Morfar fick en tatuering av oss i sjuttioårspresent. Det är minsann inte så illa pinkat att göra sin första när man fyllt sjuttio.
Nu väntar pestvecka. Omtenta på lördag och för att verkligen tortera mig själv så kör vi lite hårdbantning på det! Om 1,5 vecka drar vi till The reef för en favorit i repris och innan dess ska jag fan ha gått ner två kilo till. 10 kg totalt nu, heja mig!
Igår var det ju fars dag och det firade vi genom att ge pappan i huset presenter av varierande slag. Sedan åkte vi hem till morfar för att fira att han fyllt 70 i veckan. Åkte förbi mormors grav där gravstenen sent omsider kommit upp. Den passade henne precis, och där var så fullt av kransar, ljus och små prydnadssaker att våran krans knappt fick plats. En mycket älskad människas grav. Det känns fint och gör ont på samma gång. Hon borde inte ligga där. Jag fattar fortfarande inte att det faktiskt är så.
Kalaset var över förväntan. Det är skönt att vara i mormors hus. Det är skönt att träffa resten av familjen. Vi hade väldigt trevligt och åkte hemåt först efter tio. Rätt segt idag, men helt klart värt det. Morfar fick en tatuering av oss i sjuttioårspresent. Det är minsann inte så illa pinkat att göra sin första när man fyllt sjuttio.
Nu väntar pestvecka. Omtenta på lördag och för att verkligen tortera mig själv så kör vi lite hårdbantning på det! Om 1,5 vecka drar vi till The reef för en favorit i repris och innan dess ska jag fan ha gått ner två kilo till. 10 kg totalt nu, heja mig!
11.11.11
Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn
And I've been a fool and I've been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way
I'm always dragging that horse around
And our love is pastured such a mournful sound
Tonight I'm gonna bury that horse in the ground
So I like to keep my issues strong
But it's always darkest before the dawn
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, ooh woaaah
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out, ooh woaaaah
And it's hard to dance with a devil on your back
So shake him off, oh woah
I am done with my graceless heart
So tonight I'm gonna cut it out and then restart
Cause I like to keep my issues strong
It's always darkest before the dawn
And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Cause looking for heaven, for the devil in me
Looking for heaven, for the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me...
2.11.11
Skosugen.
Min goda vän och häxmästarinna Eva har dåligt inflytande på min klackhöjd. Jag känner nämligen ett pockande behov av att köpa ett par riktigt högklackade (med mina mått mätt) skor som jag kan ha när jag går ut och svirar. Jag har ett par med 6 cm klack och dem klarar jag ju att gå i utan att se helt knäpp ut, men frågan är hur det dubbla kommer att funka?
Jag antar att övning ger färdighet och så vidare, så jag får väl glida runt här hemma i mina gamla noppiga gympabrallor och några av de här snyggingarna:
Lola ramona:
Donna girl:
Irregular choice:
Irregular chocie:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Vilka är finast? Hjälp?!
/Tjejen med beslutsångest
Jag antar att övning ger färdighet och så vidare, så jag får väl glida runt här hemma i mina gamla noppiga gympabrallor och några av de här snyggingarna:
Lola ramona:
Donna girl:
Irregular choice:
Irregular chocie:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Iron fist:
Vilka är finast? Hjälp?!
/Tjejen med beslutsångest
1.11.11
Jag borde verkligen ta tag i läkemedelsberäkningen på allvar. Känner mig så oerhört omotiverad bara. Har ju varit sjuk i tre veckor och kommer liksom inte igång igen. Dessutom lovade jag i ett svagt ögonblick ungarna att få vara hemma den här veckan eftersom det är höstlov (Melvins första riktiga skollov) och det är svårt att få studiero med dem hemma. Det är 1, 5 vecka till tentan och jag måste verkligen skärpa mig. Imorgon ska jag.
Idag har vi däremot haft en riktigt skön och avslappnad dag. Det känns som om jag börjar bli frisk.
Jag och Lovis gick på lunchbio och såg den nya Nalle Puh-filmen. Sedan tog jag en promenad runt sjön med Sookie innan det var dags för Melvin och Jari att gå och se Tintin. Typiskt orättvist men Jari ville se den mer än jag så det blev han som fick gå.
Det gjorde dock inte så mycket eftersom jag fick överraskningsbesök av finaste Therese istället, så vi åt pumpapaj, drack öl och tjötade skit hela kvällen. Mycket trevligt!
Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på Mia Skäringer. Har hört så mycket om hennes show att förväntningarna är minst sagt skyhöga. Ska bli intressant att se om den uppfyller förväntningarna.
Idag har vi däremot haft en riktigt skön och avslappnad dag. Det känns som om jag börjar bli frisk.
Jag och Lovis gick på lunchbio och såg den nya Nalle Puh-filmen. Sedan tog jag en promenad runt sjön med Sookie innan det var dags för Melvin och Jari att gå och se Tintin. Typiskt orättvist men Jari ville se den mer än jag så det blev han som fick gå.
Det gjorde dock inte så mycket eftersom jag fick överraskningsbesök av finaste Therese istället, så vi åt pumpapaj, drack öl och tjötade skit hela kvällen. Mycket trevligt!
Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på Mia Skäringer. Har hört så mycket om hennes show att förväntningarna är minst sagt skyhöga. Ska bli intressant att se om den uppfyller förväntningarna.
28.10.11
Prettomammor.
Det var nått slags spektakel på det lokala köpcentrumet igårkväll. Jag var sjuk och jävlig och skulle egentligen bara in och köpa salva till min nya tatuering, men när jag såg alla härliga specialerbjudanden i alla affärer kunde jag inte låta bli att spana runt lite.
Jag är ju sjuk och sunkig och hade joggingbrallor, lerig jacka (hade gått med Sookie i skogen alldeles innan och orkade inte byta) och en gammal noppig mössa nerdragen över mitt glåmiga ansikte. Jag såg rent ut sagt förjävla luffig ut, och inne på Lindex stod tre riktiga prettomorsor med bebisar i Bugaboovagnar som tittade på mig med rynkade näsor ungefär. Ni vet, sådana där som i Solsidan.
"Ja, jaaaaag köper ju egentligen bara kläder som jag vet har producerats på ett shysst sätt!" Pep den ena.
"Ja, jaaaaag köper ingenting rosa till lilla Stina, man vill ju inte vara en könsbevarare!" Gnällde den andra. (På riktigt alltså! Det här är vad dom faktiskt sa.)
Jag himlade med ögonen för mig själv och stod och klämde på en förskräcklig klänning med rosa och lila paljetter, samt en massa tyll som jag vet att Lovis skulle bli alldeles till sig över, men lade sedan ifrån mig den och i samma stund dök den tredje mamman (läs: fittan) ner på klänningarna och deklarerade med hög röst att den var alldeles förskräcklig och att hon aaaaaldrig skulle köpa något sådant till sin bebis.
Jag skrockade inombords. Det måste vara jobbigt att vara så osäker i sin föräldraroll att man har ett sådant enormt behov av att hävda sig och trampa på andra för att må bättre. Jag hade faktiskt lyckats glömma bort att den sortens mammor är oerhört vanliga i föräldragrupper och på öppna förskolan. Det var ju trots allt några år sedan jag gick där. Men nu väcktes härliga minnen till liv. Fan vad jag inte saknar det. "Vi har ju börjat potträna lille Alfred, han fyllde två veckor i fredags så det är verkligen på tiden, och han säger redan till själv när han måste bajsa!" "Lilla Märta sa pappa kan jag be och få vällingen igår, hon är bara ett halvår! Tänk vad tiden går fort!" Och så vidare, i all evighet, amen. Gärna blandat med en eller annan gliring riktad mot de andra barnen, eller kanske främst deras mammor eller pappor.
Nåväl, jag sa inget utan gick bara demonstrativt fram och hämtade klänningen igen. Som sagt, det kan inte vara lätt.
Dessutom tror jag det låter annorlunda när de själva har en fyraåring med extremt stark vilja som vägrar att ta på sig annat än prinsessklänningar (eller batmandräkt, eller gummistövlar eller whatever works).
Jag hoppas bara att de vid det laget har växt i sin föräldraroll såpass att de vågar låta sina barn klä sig och vara så som de själva vill, utan att använda barnen som nån slags tävlingspokal.
Jag är ju sjuk och sunkig och hade joggingbrallor, lerig jacka (hade gått med Sookie i skogen alldeles innan och orkade inte byta) och en gammal noppig mössa nerdragen över mitt glåmiga ansikte. Jag såg rent ut sagt förjävla luffig ut, och inne på Lindex stod tre riktiga prettomorsor med bebisar i Bugaboovagnar som tittade på mig med rynkade näsor ungefär. Ni vet, sådana där som i Solsidan.
"Ja, jaaaaag köper ju egentligen bara kläder som jag vet har producerats på ett shysst sätt!" Pep den ena.
"Ja, jaaaaag köper ingenting rosa till lilla Stina, man vill ju inte vara en könsbevarare!" Gnällde den andra. (På riktigt alltså! Det här är vad dom faktiskt sa.)
Jag himlade med ögonen för mig själv och stod och klämde på en förskräcklig klänning med rosa och lila paljetter, samt en massa tyll som jag vet att Lovis skulle bli alldeles till sig över, men lade sedan ifrån mig den och i samma stund dök den tredje mamman (läs: fittan) ner på klänningarna och deklarerade med hög röst att den var alldeles förskräcklig och att hon aaaaaldrig skulle köpa något sådant till sin bebis.
Jag skrockade inombords. Det måste vara jobbigt att vara så osäker i sin föräldraroll att man har ett sådant enormt behov av att hävda sig och trampa på andra för att må bättre. Jag hade faktiskt lyckats glömma bort att den sortens mammor är oerhört vanliga i föräldragrupper och på öppna förskolan. Det var ju trots allt några år sedan jag gick där. Men nu väcktes härliga minnen till liv. Fan vad jag inte saknar det. "Vi har ju börjat potträna lille Alfred, han fyllde två veckor i fredags så det är verkligen på tiden, och han säger redan till själv när han måste bajsa!" "Lilla Märta sa pappa kan jag be och få vällingen igår, hon är bara ett halvår! Tänk vad tiden går fort!" Och så vidare, i all evighet, amen. Gärna blandat med en eller annan gliring riktad mot de andra barnen, eller kanske främst deras mammor eller pappor.
Nåväl, jag sa inget utan gick bara demonstrativt fram och hämtade klänningen igen. Som sagt, det kan inte vara lätt.
Dessutom tror jag det låter annorlunda när de själva har en fyraåring med extremt stark vilja som vägrar att ta på sig annat än prinsessklänningar (eller batmandräkt, eller gummistövlar eller whatever works).
Jag hoppas bara att de vid det laget har växt i sin föräldraroll såpass att de vågar låta sina barn klä sig och vara så som de själva vill, utan att använda barnen som nån slags tävlingspokal.
27.10.11
Skit.
Idag är jag riktigt grinig. Jag har så ont i halsen så det är knappt man tror att det är sant, kanalen som sänder American horror story ska tas bort mitt i säsongen (men jag hoppas att det kommer att gå att få tag på resten av avsnitten ändå, fast det kommer nog att dröja ett tag) och jag klarade inte den förbannade medicintentan. Vilket var ganska väntat eftersom jag var sjuk redan veckan då vi skrev den och ärligt talat inte orkade läsa så mycket som jag borde gjort. Men det känns ändå helt åt helvete. Man hoppas ju in i det sista ändå.
Oh, well! Måtte jag bara bli frisk snart så att jag kan ta tag i saker och ting. Jag har dessutom gått upp 2 kilo under de här tre veckorna jag varit dunderförkyld. Att inte orka springa i kombination med allmän tröstätning är ingen bra grej.
Nu börjar det här kännas tjatigt. Jag vill orka träna och plugga ordentligt! Jag måste ju det om jag ska kunna fixa de kommande tentorna plus omtenta. Nåväl, det kan ju fan inte vara roligt jämt.
Oh, well! Måtte jag bara bli frisk snart så att jag kan ta tag i saker och ting. Jag har dessutom gått upp 2 kilo under de här tre veckorna jag varit dunderförkyld. Att inte orka springa i kombination med allmän tröstätning är ingen bra grej.
Nu börjar det här kännas tjatigt. Jag vill orka träna och plugga ordentligt! Jag måste ju det om jag ska kunna fixa de kommande tentorna plus omtenta. Nåväl, det kan ju fan inte vara roligt jämt.
25.10.11
Jag har upptäckt en annan helt fantastiskt bra grej! Det är en app som heter Storytel, och som gör att man kan streama ljudböcker i Ifånen. Fatta vad gött! Nu kan jag lyssna på böcker både när jag åker helvetesbussen till och från Borås och när jag går långprommisar med Sookie. Världens bästa grej. Även om jag tycker att det är extremt svårt att läsa med öronen, men jag antar att det bara är en vanesak.
Jag har just lyssnat klart på "Hundpojken" av Eva Hornung. Den var konstig och bra. Sånt gillar jag.
Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan.
Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.
En dag upptas en ny pojke i hundgemenskapen. Han hittas dock av myndigheterna och placeras på ett hem för utsatta barn. Romotjka saknar sin förlorade "bror", söker upp honom på barnhemmet och blir själv omhändertagen. De bägge förvildade pojkarna blir snart föremål för ett par läkares stora intresse. Fortsättningen blir dramatisk och slutet tänkvärt och ödesmättat.
"Berättelsen om att leva som hund, väcker frågan vad det är att leva som människa. Detta är en gripande och välskriven bok som dröjer sig kvar. "
Östgöta Correspondenten
"En underbar roman, ett kraftprov ... inte bara oerhört gripande, utan moraliskt och filosofiskt angelägen rakt igenom."
The Guardian
Jag har just lyssnat klart på "Hundpojken" av Eva Hornung. Den var konstig och bra. Sånt gillar jag.
Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan.
Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.
En dag upptas en ny pojke i hundgemenskapen. Han hittas dock av myndigheterna och placeras på ett hem för utsatta barn. Romotjka saknar sin förlorade "bror", söker upp honom på barnhemmet och blir själv omhändertagen. De bägge förvildade pojkarna blir snart föremål för ett par läkares stora intresse. Fortsättningen blir dramatisk och slutet tänkvärt och ödesmättat.
"Berättelsen om att leva som hund, väcker frågan vad det är att leva som människa. Detta är en gripande och välskriven bok som dröjer sig kvar. "
Östgöta Correspondenten
"En underbar roman, ett kraftprov ... inte bara oerhört gripande, utan moraliskt och filosofiskt angelägen rakt igenom."
The Guardian
24.10.11
American horror story.
Jag älskar bra serier. Alltså verkligen älskar. Det är få saker som går upp emot att krypa upp i soffan och plöja igenom en riktigt bra serie. Och nu har jag hittat ännu ett guldkorn att lägga till min samling. Tyvärr sänds den i USA just nu så kan bara se ett avsnitt i veckan. Men det finns ju en viss tjusning i det också, faktiskt.
American horror story handlar om en familj som flyttar in i ett minst sagt hemsökt hus och jag som älskar skräck tycker förstås att det här upplägget är hur bra som helst. Lägg så till intressanta karaktärer, snygga scener, lagom läskiga spöken och en bra story med massor av hemlisar och cliffhangers så har ni en riktig tiopoängare enligt mig. Svårt nöjd och förväntansfull inför framtida avsnitt!
American horror story handlar om en familj som flyttar in i ett minst sagt hemsökt hus och jag som älskar skräck tycker förstås att det här upplägget är hur bra som helst. Lägg så till intressanta karaktärer, snygga scener, lagom läskiga spöken och en bra story med massor av hemlisar och cliffhangers så har ni en riktig tiopoängare enligt mig. Svårt nöjd och förväntansfull inför framtida avsnitt!
20.10.11
Det är längesedan och det är höst. Dagarna blir kallare och mörkare. Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att tända ljus, dricka chai-latte och mysa i soffan efter en långpromenad med das hondt i skogen bland alla fina färger.
För mig är hösten en tid för vila och eftertanke. Eller, det är så jag önskar att det vore.
I verkligheten är jag ju i vanlig ordning sjukt stressad, kroniskt förkyld och på gränsen till psykos. Men det första låter ju så mycket bättre och trevligare. Jag låtsas.
Annars då? Inte mycket. Postnumret bredvid vårat vann 75 miljoner på postkodmiljonären. Jag är glad att jag inte har nån lott eftersom jag bor här. Hade jag å andra sidan bott nedanför backen hade jag varit fullständigt vansinnig över att vara lottlös. Jävla märkligt lotterisystem. De som har lotter vinner, men till skillnad mot andra spel så förlorar de som inte har lotter. Fult och smart.
Det är väl hur som haver det mest spännande som hänt den här hösten. Tänk att vinna en massa pengar och fly långt, långt bort för en tid. Fast det har jag ju egentligen inte tid med ändå.
Jag tror att jag genomgår någonslags personlighetskris. Analyserar sönder mitt och andra människors beteende. Kanske beror det på att jag under det här året stött på de i särsklass märkligaste människor jag nånsin träffat. Kanske är det helt enkelt en sån period; kanske leder det till någonslags utveckling. Spännande!
I skolan är det klinisk medicin, läkemedelsberäkning och farmakologi som gäller. Helt sinnes. Helt galet. Våran kursansvarige verkar leva på en annan planet där folk är Übermänniskor med obegränsad energi och minst 48 timmar på dygnet. Jag blir tvärtom istället och gör ingenting. När det är för mycket är det enklast att helt enkelt skita i det och sedan sitta där med svetten rinnande och tokstressa de sista veckorna innan tenta. Inget särskilt bra studieupplägg men det funkar trots allt rätt okej rent resultatsmässigt. Jag har ju faktiskt gjort bra ifrån mig hittills. Även om det just nu känns som att jag är helt mongo och inte kommer klara den här terminen så får jag försöka blicka bakåt och förlita mig på att det här förhoppningsvis också går att ta sig igenom. Jag pallar fan inte studieuppehåll.
Nåval, ska försöka skriva här lite mer. Fast försöka är verkligen nyckelordet här. Hej!
Ett par låtar (bland andra) jag lyssnar mycket på nu när jag tycker synd om mig själv:
The stars, the moon, they have all been blown out
You left me in the dark
No dawn, no day, I'm always in this twilight
In the shadow of your heart
And in the dark, I can hear your heartbeat
I tried to find the sound
But then, it stopped, and I was in the darkness,
So darkness I became
Mmmm whatcha say,
Mmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm whatcha say,
Mmmm that it's all for the best?
of course it is
Mmmm whatcha say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
whatcha say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
mid-sweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
För mig är hösten en tid för vila och eftertanke. Eller, det är så jag önskar att det vore.
I verkligheten är jag ju i vanlig ordning sjukt stressad, kroniskt förkyld och på gränsen till psykos. Men det första låter ju så mycket bättre och trevligare. Jag låtsas.
Annars då? Inte mycket. Postnumret bredvid vårat vann 75 miljoner på postkodmiljonären. Jag är glad att jag inte har nån lott eftersom jag bor här. Hade jag å andra sidan bott nedanför backen hade jag varit fullständigt vansinnig över att vara lottlös. Jävla märkligt lotterisystem. De som har lotter vinner, men till skillnad mot andra spel så förlorar de som inte har lotter. Fult och smart.
Det är väl hur som haver det mest spännande som hänt den här hösten. Tänk att vinna en massa pengar och fly långt, långt bort för en tid. Fast det har jag ju egentligen inte tid med ändå.
Jag tror att jag genomgår någonslags personlighetskris. Analyserar sönder mitt och andra människors beteende. Kanske beror det på att jag under det här året stött på de i särsklass märkligaste människor jag nånsin träffat. Kanske är det helt enkelt en sån period; kanske leder det till någonslags utveckling. Spännande!
I skolan är det klinisk medicin, läkemedelsberäkning och farmakologi som gäller. Helt sinnes. Helt galet. Våran kursansvarige verkar leva på en annan planet där folk är Übermänniskor med obegränsad energi och minst 48 timmar på dygnet. Jag blir tvärtom istället och gör ingenting. När det är för mycket är det enklast att helt enkelt skita i det och sedan sitta där med svetten rinnande och tokstressa de sista veckorna innan tenta. Inget särskilt bra studieupplägg men det funkar trots allt rätt okej rent resultatsmässigt. Jag har ju faktiskt gjort bra ifrån mig hittills. Även om det just nu känns som att jag är helt mongo och inte kommer klara den här terminen så får jag försöka blicka bakåt och förlita mig på att det här förhoppningsvis också går att ta sig igenom. Jag pallar fan inte studieuppehåll.
Nåval, ska försöka skriva här lite mer. Fast försöka är verkligen nyckelordet här. Hej!
Ett par låtar (bland andra) jag lyssnar mycket på nu när jag tycker synd om mig själv:
The stars, the moon, they have all been blown out
You left me in the dark
No dawn, no day, I'm always in this twilight
In the shadow of your heart
And in the dark, I can hear your heartbeat
I tried to find the sound
But then, it stopped, and I was in the darkness,
So darkness I became
Mmmm whatcha say,
Mmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm whatcha say,
Mmmm that it's all for the best?
of course it is
Mmmm whatcha say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
whatcha say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
mid-sweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
16.10.11
Nu blommar asfalten!
Hör och häpna! Jag blev plötsligt lite bloggnödig. Men bara lite och jag orkar inte resa mig från soffan så... Jag kanske bloggar imorgon istället. Om jag fortfarande känner för det då. Vi får se.
27.8.11
Return of the Jenny.
Urk. Men det blir bättre. Hände en sån sjuk grej: Jag låg i sängen och var ledsen. Så fick jag en stark känsla av att bege mig ut till bokhyllan mitt i natten. Där plockade jag på måfå ut en bok som visade sig handla om hur man bearbetar sorg och om vad som händer efter döden (ur författarens högst subjektiva synvinkel). Slumpen? Eller mormor som säger åt mig att rycka upp mig?
Ingen vet.
Men ikväll tänker jag iallafall gå ut med Anneli och bli full som en spruta, dansa och glömma. Det blir bra. Det SKA bli bra.
Ingen vet.
Men ikväll tänker jag iallafall gå ut med Anneli och bli full som en spruta, dansa och glömma. Det blir bra. Det SKA bli bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)