Räkna inte med mej!

Jag hatar matte. Hatar, hatar, hatar.
Det är så tråkigt och så meningslöst- ändå måste jag göra det om jag ska kunna bli det jag vill.

Jag kan plus och minus, jag kan dela och jag kan gångra (om jag får klura en stund eftersom jag inte ens i typ, femte klass tyckte tillräckligt bra om matte för att lära mej gångertabellen.)
Men ärligt talat? Jag sätter min högra på att jag aldrig någonsin, varken i mitt framtida yrkesliv eller i min vardag kommer ha något som helst utbyte av att kunna lösa ekvationen o,5(4x+1)+2(2-0,5x)=(4,5-2,5x) Ja, den här uppgiften finns faktiskt med i boken, och den är dessutom på GODKÄNT nivå, bara. Helt jäkla sanslöst.
Svaret är x=0, förresten.

Det är sådant värdelöst slöseri med min dyrbara tid att jag blir helt förbannad.
Det gör mig trött och matt i huvudet och får mej att vilja skita i precis allting och torka vuxenrövar tills den dag jag dör bara för att slippa eländet.

Tur att jag är en envis jäkel. Det är helt enkelt bara att bita ihop och försöka traggla igenom det.

Det mest bisarra är att jag börjat fundera på att försöka komma in på journalisthögskolan istället, och där behöver man inte ens ha läst matte B.
Kruxet är att man istället måste läsa ett helt år på akademiker-nivå innan man ens får söka in på nybörjarutbildningen. Dessutom har dom antagningsprover och säkert inte särskilt många platser så det känns som ett ganska osäkert, snudd på orealistiskt mål. Även om jag med risk för att låta självgod tror att rent skrivarmässigt skulle jag ha en hyfsad chans att bli antagen (vilket kanske inte framgår särskilt tydligt här i bloggen där jag mest slarvskriver, men jag kan faktiskt skriva otroligt korrekt svenska när jag bara vill).

Men jisses vad kul det skulle vara!

Så frågan är, ska jag välja den säkra vägen eftersom det vore enklast.
Den säkra vägen ska ju ändå så småningom mynna ut i ett yrke som jag vet att jag skulle trivas med. En säker utbildning med ett säkert yrke som passar mitt svenssonliv bättre.

Eller ska jag följa min dröm, gambla och hoppas på det bästa?
Och kanske stå där utan någonting alls i slutändan.

Just nu vet jag inte, jag vill inte leva mitt liv halvt.
Jag vill inte vakna 80 år gammal och undra vad som kunde ha blivit om jag bara vågat lyssna på min intuition.
Men kan man leva ett liv med risker när man har två barn att mata, klä och ge tak över huvudet? När man har huslån och räkningar som måste betalas?

Jag har alltid sagt att barnen inte ska få begränsa mig bara för att jag fått dem tidigt, jag vill inte behöva bli bitter över det.
Men jag har satt dem till världen så nu måste jag också sätta deras behov framför mina egna, men till vilken gräns?

Just nu är jag kluven, hörs det? Hursom är det lång tid kvar innan jag ens är färdig med vuxutbildningen. Och klockan är sent, så nu ska jag sova.

Och imorgon ska jag bli bättre på att leva i nuet, trots att mitt nu mest känns som en enda lång transportsträcka till något annat, långt därborta.

Jag är så otroligt tacksam över mina barn, som klänger sig fast i mina ben och håller mej kvar på jorden när jag vill sväva ut i det blå.

De gör mitt nu så värt att finnas i, trots allt.

Och Jari, tack min själs älskade för att du bara finns där och låter mej välja precis som jag vill medans du jobbar och står i.
Utan dej hade det aldrig blivit nånting av alla mina drömmar, ingenting alls.