Jag blir så jävla, jävla underbart glad och rörd varenda gång jag ser den här serien.
Igentligen är det en riktig misärserie, men den har ett sådant djup, sådan känsla och så mycket kärlek i sig att den tar andan ur mig varenda vecka.
När mina barn blir tonåringar vill jag att de ska vara sådana syskon som Tony & Effy Stonem.
De behöver kanske inte knarka och supa lika mycket som de gör, men jag vill att Lovis alltid ska se på sin bror med beundran och respekt, och jag vill att Melvin ska släppa allt när hon behöver honom.
Jag vill att när de säger jag hatar dig ska det höras att det i själva verket betyder jag älskar dig.
Och om de vill gå ut och dansa tillsammans vore det underbart, det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar