Min katt är borta. Igen. Jag hatar det här och jag vet att jag får skylla mej själv, och att det är djur och grannplågeri och yadayada. Jag tänker ändå inte stänga in mina katter. Fast det är hemskt när de försvinner, något annat tänker jag inte påstå.
Oftast kommer de till rätta igen. Satan Apansson var borta i en hel vecka en gång. Det kan ha varit den längsta veckan i mitt liv. Att ens fantasi kan uppfinna så många sjuka saker som kan hända en katt är fascinerande, men hursomhelst kom han hem sen. Hungrig som ett as men välbehållen.
Men det är skillnad med Boris. Hon går aldrig utanför tomtgränsen och är i största allmänhet en väldigt blond katt. En gång när hon var mindre så gick hon vilse och hittades av en vänlig själ i Nolhaga parken. Muppkatt. Så nu är jag rädd för nu har hon varit borta i över två dygn. Det värker av oro i magen så att jag inte kan äta, inte sova, ingenting. Katterna är mina bebisar i päls.
Jag hoppas att någon vänlig själ ska hitta henne den här gången också (telehalsband är bra skit). Och jag fasar för att någon elak själ har fått tag på min snälla pälsboll och just nu roar sig med att tortera henne. Eller att hon fastnat någonstans. Eller blivit överkörd och ligger halvdöd och lider.. Ja, ni fattar.
Så ni som bor i Alinge, spana efter min misse! En katt utan lokalsinne kan ju faktiskt vara precis hur vilse som helst... Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar