Jennywise:

Jag (efter att vi hämtat hem kottarna från gammelmormor som barnvaktade i helgen, vilket inte alls är så illa som det låter eftersom min mormor inte ens fyllt 65 än): Men har du saknat mej då?
Melvin:...
Jag: Men hallå!? Jag har ju längtat jättemycket efter dej, har du längtat efter mej?
Melvin: Alltså, mamma...SUCK!...Vi har haft det jättebra så jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Men okeeej då, om du slutar att tjata så har jag väl längtat efter dej.

Detta sagt medans han sitter med den bärbara datorn i knät. Jag fick farligt mycket tonnis-vibbar av det här samtalet. Farligt mycket.

På tal om det så har vi fixat barnvakt till Peace and love, och fått låna pengar till biljetterna (som håller på att ta slut och det finns inte en janne att vi har råd med några partybiljetter just nu) så nu är saken biff!

Vi sticker utan barn (massa pippande i tält, hell yeah!) på onsdagen, kommer hem på söndagen. Kramar och pussar barn konstant tills på tisdagkväll och sedan är det Arvikadags till söndag nr 2 (då barnen dock kommer att befinna sig i sitt eget hem, med sin farsgubbe). Jag kommer att sakna mina barn så hysteriskt mycket när jag ska vara borta så mycket från dem på så kort tid. Men det kommer säkert att gå finfint. Jag vet ju att de är i trygga händer och antagligen inte kommer bry sej ett dugg om att jag är borta. Åtminstone inte min förstfödda med tanke på samtalet ovan.

Min lilla tjej vill bara vara med sin pappa ändå så för henne är det förmodligen också helt lugnt. Jäkla pappafjäskis. Jag är inte alls svartsjuk. Inte alls.