Vill börja med att på förhand be om ursäkt för ett allmänt osammanhängande och översentimentalt inlägg, men jag skriver direkt ur hjärtat nu. För min egen skull och för att jag behöver det.
Har haft en minst sagt omvälvande vecka. I lördags gifte sig våra goda vänner Graciela och Robert. Det var ett riktigt sagobröllop, en dag full med kärlek, glädje och gemenskap. Jag hade så fantastiskt roligt och festen varade hela natten. På morgonen när jag somnade var jag nöjdare och lyckligare än på länge.
Så i söndags på eftermiddagen kom samtalet jag fasat för. Tänk att det kan ändra sig så fort, från glädje och lycka till sorg och skräck inom loppet av en minut. Min mormor blev i våras diagnosticerad med levercancer, endast 65 år gammal. En vidrig cancerform utan bot och med urdålig prognos; sex månader på ett ungefär. Trots att jag hela tiden vetat att den här dagen skulle komma går det inte att förbereda sig. Det var hemskt. Det var trots allt oväntat, för mormor hade mått ganska bra den senaste veckan. Hon hade återhämtat sig efter en lunginflammation och fått komma hem. När jag och mamma hälsade på henne förra veckan var hon piggare än på länge. Hon pratade och skrattade och skällde på mig för att jag masserade hennes fötter för hårt. Hon sa att jag var fin i håret: "Nu ska du ha håret sådär,"var det sista hon sa till mig innan vi gick.
Jag visste att vi trots allt inte hade mycket tid kvar, men jag trodde ändå att det skulle finnas mer tid än såhär.
Det var min bror i telefonen, och jag hörde mamma gråta i bakgrunden. Magen gjorde en volt, jag trodde att det var försent redan. Det var det inte. Men mormor var döende. Nu. Och det var bråttom. Tiden hade spelat oss ett spratt och nu höll den på att rinna ifrån oss.
Jag skulle egentligen jobba natten mellan söndag och måndag, men mina arbetskamrater lyckades ordna så att jag slapp, och jag kastade ner lite kläder i en väska, sedan åkte jag, Jari och barnen hem till mormor och morfar. Mamma, min moster och mormors syster var redan där. Vi grät och kramades, försökte trösta varandra, försökte förstå att detta faktiskt var verklighet, att det skulle hända nu. Jari och barnen gick in för att säga hejdå till mormor. Det var obeskrivligt. Melvins lilla hand som tog om mormors lilla hand. Hon tittade upp på honom när han sa sitt hejdå, hon tittade på Lovis också och även om hon inte sa något så kunde jag se att hon var glad över att få se dem en sista gång. Melvin var så ledsen när vi gick ut ifrån rummet. Det var det värsta av allt, att se hans sorg och försöka trösta. Inga barn ska behöva uppleva det.
Sedan åkte Jari och barnen hem. Jag stannade kvar såklart, och vi vakade hela kvällen och natten. Låg bredvid mormor i sängen, höll hennes hand. Försökte säga alla dom där sakerna som man önskar att man sagt tidigare. Hon sov nästan hela tiden och var fullproppad med morfin, men jag tror ändå att hon hörde oss, kände oss. Sköterskan som kom varannan timme sa att de ofta brukar ge ångestdämpande, men att hon inte tyckte att mormor behövde det för hon verkade så trygg. Det kändes fint att höra.
Jag sov några timmar under natten, och kom in till mormor på morgonen igen. De andra hade gått ut då och det var bara jag, mormor och min gammelmoster i rummet. Jag lade mig bredvid mormor i sängen, så nära som jag kunde och höll hennes hand. Sa att jag älskar henne, försökte sända in kraft och kärlek i hennes kropp. Hon andades så ytligt då, var så varm. Men hon luktade ändå mormor. När jag blundade kunde jag låtsas att jag var liten igen och smitit upp i mormor och morfars säng tidigt på morgonen för att titta på barnprogram innan mormor gick upp och serverade nybakta tekakor till frukost.
Mormor. Älskade finaste mormor! Hur ska jag kunna leva vidare nu när du inte finns mer?
Plötsligt sa min gammelmoster att det var dags. Nu var det dags. En våg av panik, av maktlöshet. Jag trodde att vi hade mer tid, timmar, kanske dagar. Alla de andra stormade in i rummet och jag flyttade på mig så att morfar fick ta min plats i sängen. Mormor andades fortfarande, men bara lätt, lätt nu.
Vi sa våra farväl, höll våra händer på henne, om henne. Sedan var det över. I ena stunden där och i nästa borta, för alltid.
Tiden tickar obönhörligt på och döden lämnar inga uppskov.
Resten av måndagen är en stumfilm som går i repris i mitt huvud, om och om igen. Overklighetskänslan, smärtan. Att det kan göra så ont! Jag har upplevt sorg förut, har haft vänner och husdjur som försvunnit. Men den här fysiska smärtan av att förlora en utav de absolut viktigaste människorna i ens liv hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Som om ett stort blodigt hål slitits upp i magen, som om en del av hjärtat amputerats utan bedövning.
Jag, min moster och gammelmoster hjälptes åt att tvätta mormor och klä henne i hennes finaste kläder. Det kanske låter hemskt, men det kändes fint och trösterikt att göra det själva. Jag tror att mormor skulle ha gillat det.
Sedan satt vi tillsammans och försökte förstå detta oerhörda, obegripliga. Jag gick in till mormor ibland, strök henne över håret och höll hennes hand en sista gång. Vi grät, sedan skrattade vi en stund för att orka. Vi såg på gamla filmer från när mormor var ung och grät lite till. På sätt och vis var det en fin dag, den hemskaste dagen i mitt liv. Men samtidigt en dag med mycket kärlek och hela familjen samlad. Det tror jag också att mormor skulle ha gillat. Det kändes som om hon fanns där med oss, ett tomrum att ta på, att vila emot och tröstas av.
På eftermiddagen kom begravningsbyrån för att hämta henne. Det var outhärdligt. På något sätt kändes det bättre så länge hon låg därinne i sovrummet och såg ut som om hon sov. Det var overkligt och vedervärdig när de tog henne med sig.
Aldrig, aldrig mer kommer min mormor att vara i sitt hus, bland sina prydnadssaker och blommor, med frysen full av hembakta bullar och sittandes på altanen med sina brunbrända ben när man svänger in på gården. Aldrig mer kommer altandörren öppnas och hennes leende ansikte möta oss när barnen springer över gräsmattan för att krama henne. Aldrig mer kommer hon att smyga in i gästrummet och hämta ungarna när de vaknat så att jag kan få sova en stund till medans de är i de tryggaste händer jag känner, pysslandes och bakandes i köket när jag kommer upp. Aldrig mer kommer hon att ringa för att gratta på min födelsedag och aldrig mer kommer hon att tjata om att vi ska sova över när vi hälsar på. Aldrig mer kommer hon att berätta alla dessa familjeanekdoter som hon berättat hundra gånger på sin breda bohusländska. Så många aldrig mer att de inte ens går att räkna.
Det är fullständigt ofattbart. Min hjärna vet det nu men mitt hjärta vägrar att förstå att hon är borta. Hon som alltid varit den fasta punkten i min tillvaro. Den som aldrig förebrådde, den man alltid kunde hämta kraft hos. Den som alltid älskat mig villkorslöst, vad för dumheter jag än hittat på. Hur ska jag kunna gå vidare? Jag förstår inte.
Det har gått två dygn, och jag är som i trans. Gick en lång promenad med Sookie förut efter att ha legat apatisk på soffan och bara stirrat i 24 timmar, och jag minns inte ens vart vi gick. Jag hör inte när barnen pratar med mig, vill bara stänga in mig i mig själv och aldrig mer komma fram. Orkar inte träffa någon, vill inte behöva prata med någon. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna bli glad igen. Tankarna bara snurrar, händelseförloppet upprepas i mitt huvud om och om igen blandat med skärande insikt om att jag aldrig kommer att få träffa henne mer. Om jag förtränger i en sekund gör det ännu ondare när jag minns igen sedan. Jag antar att det är såhär det är för alla. Men det hjälper inte mig just nu. Jag kan inte se framåt. Kan inte fokusera eller fungera. Hon fattas mig något så oerhört. Jag är bedövad och tom och full av självförebråelse över allt man kunde gjort mer och bättre medan hon levde.
Det känns ändå skönt att ha skrivit det här. Nu när jag ser det svart på vitt så inser jag hur älskad mormor var, och vilket fint sätt hon dog på. Hemma i sin egen sköna säng, omgiven av människor som älskar henne och utan att ha ont. Trygg och omhändertagen av sin familj. Under omständigheterna antar jag att hon inte kunde haft det bättre. Men ändå gör det så ont och är så orättvist. Varför?
Jag vet att döden är en del av livet. Utan död finns inget liv. Och jag hoppas och tror att den dagen det är min tur så kommer jag till en vacker trädgård en varm sommardag, och där kommer en altandörr att öppnas och mormors leende ansikte vara det som möter mig. Det är min tro och min övertygelse att vi kommer att ses igen. Och sorgen nu, den här oundvikliga sorgen, den hoppas jag genom allt min mormor gav mig en dag kunna vända till något gott. Till glädje över alla fina minnen, till styrka och stolthet över att min mormors blod rinner i mina ådror. Tills vi ses igen. Kanske är det därför det gör så hjärtskärande ont? För att känslan när vi ses igen ska bli den starkaste, renaste och bästa lyckan man kan tänka sig? Det hoppas jag av hela mitt hjärta. Det MÅSTE vara så.
På återseende, världens bästa mormor.
"...Det är från de kvarlämnade människorna.
De överlevande.
Det är dem jag inte står ut med att titta på, trots att jag många gånger inte lyckas undvika det.
Jag koncentrerar mig på färgerna för att styra bort tankarna från dem,
men det händer ändå då och då att jag bevittnar dem som har lämnats kvar,
just när de faller samman bland pusselbitarna av insikt, förtvivlan och häpnad.
De har punkterade hjärtan. De har sargade lungor."
- Ur Boktjuven.
Danskarna vet minsann hur en RIKTIG öl ska se ut...
