Onsdag och så vidare..

Skulle gått på hotellet idag och dansat och sådana goa grejer. Men efter att ha jobbat mitt första dagpass på sju veckor och haft fasliga besvär med att ställa tillbaks dygnet på bara en dag efter att ha jobbat massor med nätter i sträck och således varit vaken sen fyra imorse så orkade jag bara inte. Så istället stannade jag hemma och såg på den här underbart söta filmen som man blev alldeles glad och varm i magen av:

Se den!

I måndags var fina Ida här och hälsade på med sin gulliga bebis Zeb... blev vansinnigt sugen på att bli befruktad nu, helst igår! Som tur är gick det över när de gått. Men vi bestämde hur som haver att vi ska gå på en såndär storseans med Terry Evans här i stan den 21a september! Hahaha. Hur fränt som helst.

Same shit, different day.

Mår röv! Blev tvungen att skola in Lovis på hennes nya dagis den här veckan och har således legat ganska många timmar minus på sömnkontot de senaste dagarna. Efter lite snabb huvudräkning konstaterade jag att jag sovit i snitt tre timmar per dag. Vilket ger en total sovtid av 9 timmar de senaste tre dagarna. Jag mår illa och svettas hela tiden. Dessutom skäller jag så fort jag får för mig att öppna munnen. Precis allt provocerar mig. När Jari sa med snäll röst att imorgon skulle jag ju åtminstone få sova hur länge jag vill blev jag tvärförbannad och fick stå emot impulsen att örfila honom. Hur sjukt är inte det? Bara tre nätter kvar då!

All work and no play makes Jenny a dull girl.

Jag mår inte bra just nu. Men det kommer att gå över. Nog sagt.
Nu är det sex nätter i sträck som står på schemat så förvänta er inga storverk i bloggväg. Imorgon är första dagen i resten av mitt liv och nu ska jag gå och sova så att det kan börja.

Alltså, den här låten är så fantastiskt bra. Och den sitter som ett smäck till New moon. Nu fick jag twifeber igen! Dags att köra en rerun på böckerna.

Pepp!

Jari står i duschen, jag färgar håret och dricker ett glas vin. Hade supertrevligt igår. Michael hade gjort egen sushi som var supergod och sällskapet var toppen! Även om Jari i vanlig ordning förivrade sig och blev tokfull. Jag var däremot nykter som en spik och mår således toppen idag. Det ska bli så roligt att gå på bröllop! Heil kärleken!

Sömnlös.

Det värsta med nattjobb är att vända tillbaks dygnet. Så nu sitter jag här och borde sova, men är tvärpigg. Funderade på att betala räkningarna men blev så deprimerad av blotta tanken att jag skjuter upp det tills imorgon. Kort sagt är jag uttråkad och så här dags är internet tomt på folk att umgås med. Som fina Linda skrev på fejjan idag: "Tänker att Facebook trots allt är väldigt gemytligt. Ett gigantiskt kafferep man inte behöver borsta tänderna för." Tyvärr tog kaffferepet slut innan mig idag, och nu är jag rastlös bortom alla rimliga gränser. Alltså är detta ett blogginlägg helt tomt på innehåll i brist på annan sysselsättning.

Jag hoppas att det inte regnar imorgon, så att jag kan ta med mig ungarna ner på stan och köpa ett svart sidenband, ta en fika med dem kanske. Sedan ska de åka till mamma över helgen. Hon har varit på mallis och har barnbarnsabstinens.
Vi ska ägna fredagkvällen åt att äta sushi i Horla, och sedan ta ett glas vin eller två hemma hos fina vänner i stan. Och på lördag blir det bröllop vilket jag tror och hoppas kommer att bli jättekul. Jag är en riktig sucker för bröllop, fast jag inte ville ha ett (ordentligt) själv*. Men jag går gärna på andras! Jag har köpt en fin klänning, ska dricka lagom mycket vin och kyssas hemskt mycket med min egen karl. Och dansa. Det ska bli fint. Jag kommer säkert att gråta en skvätt också.
Sedan ska jag jobba på söndagkväll igen. Men det tar vi då. Nu tänker jag bara njuta av vad jag misstänker kommer att bli en toppenhelg!
Nu ska jag ta en dusch och försöka sova.

*För de som inte känner till det så gifte jag och Jari oss under Roskildefestivalen 2006. Småfulla och endast i närvaro av några få kära vänner, vilket passade mig utmärkt. Måste ju dessutom tillägga att Gun´s and roses spelade på min bröllopsfest, och det är det mig veterligen inte särskilt många som kan skryta med!=)

I´m so lonely I could DIE.

Jag är värdelös på att vara ensam. Idag är första gången på evigheters evighet jag är ensam hemma en hel dag. Och jag AVSKYR det! Har alltid gjort. När jag bodde hemma hatade jag det också. Märkligt va? Tonåringar brukar väl vilja vara själva, men inte jag. Sedan flyttade jag till Jari och blev med både katter och barn. Jag har aldrig levt själv, så jag har väl inte lärt mig, helt enkelt. Jag vill ha familj omkring mig. Kärlek, bråk och liv och kramar. Annars blir jag snabbt rastlös och känner mig övergiven. Det känns som om jag är den sista människan på jorden. Det är inte ens det att jag vantrivs i mitt eget sällskap, jag trivs fint med mig själv. Men jag vill veta att mina människor är nära mig, vill kunna sträcka ut armen och röra vid dem. Eller så vill jag vara den som lämnar dem i trygg förvissning om att de är hemma och väntar på mig. Helknäppt.

Så idag försökte jag låtsas att mitt liv tagit en annan vändning. Att det bara var jag och att jag aldrig träffat världens underbaraste man och fått världens finaste ungar med honom. Det gick sådär. Usch vad deprimerande att tänka sig mig i en tvåa någonstans, alldeles ensam. Jobba, träffa vänner emellanåt. Glo på TV. Gå på krogen och ta hem en kille att pippa med, hoppas att han ska höra av sig, vilja mer och bli besviken gång på gång. Göra mig till åtlöje. Näe fy fan vilken trist och ihålig tillvaro. Jag har det rätt fint som jag har det. Det passar mig.

Såg en bra film idag, som jag av någon anledning missat. Det blir så ibland. Den var söt och trasig och snyggt gjord och med en hel drös av skådisar jag älskar. Sådana filmer gillar jag.

Idag är jag sur och gnällig och I-landsproblematisk igen. Min mormor har barnen sedan igår och ska ha dem tills imorgon. Jari är på Hasses svensexa och jag skulle vart på Cristels möhippa nu. Helgen kunde alltså varit helt suverän. Möhippor är ju bland det roligaste som finns! Sedan skulle jag och Jari mötts upp hemma och efterfestat tills gryningen. Igårkväll kunde vi gått ut och ätit och kanske gått på bio. Imorgon kunde vi ätit frukost i sängen och bara myst och myst och myst. Men näe. Istället jobbar jag hela helgen. Snacka om slöseri med barnledighet. Jag är så hiskeligt bitter idag.

Fick en kommentar om huruvida jag sett den nya Twilightfilmen Eclipse än. Det har jag ju såklart. Och den var bra, även om jag fortfarande tycker att första filmen är den enda som ens är i närheten av böckerna. Men istället för att tjata om det tänkte jag lägga upp några bilder som jag hittade på en hata Twilight-sida och som jag inte kunde låta bli att garva åt. Det är ganska festligt att människor orkar lägga så mycket energi på att ogilla något. Det är ju inte direkt obligatoriskt varken att läsa böckerna eller se filmerna. Så varför bry sig? Bilderna är å andra sidan skitroliga men ni skulle se den här sidan.. Att ägna så mycket tid på att driva en antitwi-sida måste bottna i någon slags avund. Anyway:






Särskilt den översta och den understa är ju helt awesome! Hahaha.

Nu är min "semester" slut. Fick ju trots allt jobba lite under den, men ändå. Nu har jag 16 nätter plus 5 dagpass att se fram emot innan skolan börjar. Hade lite planer på att söka en nattjänst som är ute på min arbetsplats... Men inatt när jag gjorde första natten och kolllegorna frågade så bestämde jag mig helt plötsligt för att inte söka den. Helt enkelt för att jag inte vill. Jag är så jävla färdig med det där nu. Så färdig att jag hellre drar på mig flera hundratusen i studielån än jobbar kvar där. Och känner man så, ja då är det faktiskt inte värt det. Nu vill jag göra något helt annat, något nytt. Jag har arbetat där sedan jag var tjugo och om man bortser från sommarjobb och en del timvik innan jag blev fastanställd så är det det enda jobb jag haft. Det hade visserligen vart skitbra, för man gör 7 nätter på 3 veckor så det hade antagligen funkat med plugget och så där... Men blotta tanken fick ett stort svart hål att öppna sig inuti mig. Så nej. Jag kommer att stå kvar som timvikarie och jag hoppas att chefen vill göra om min tjänst så att jag kan jobba kvar var tredje hel. Det är lagom, det fixar jag. Mer än så pallar jag inte. Nu vill jag bara vara student-Jenny och slippa resten.

Annars trivs jag bra med att jobba natt. Det är så lugnt, så tyst.
Jag gillar känslan av att gå ut och ta en cigg precis innan solen går upp och veta att det nästan bara är jag som är vaken. Men så fort jag jobbat färdigt ska jag sluta röka igen. Har hållt upp under både graviditeter, amning och mammaledigheter, men så fort jag kommit tillbaks till jobbet har jag börjat igen. Att sluta röka (igen) blir en del i processen. Jag känner mig färdig med det också, en gång för alla. Och det här gången är det MITT beslut och inte ett jag tar av hänsyn till att det bor en annan person i min kropp.
Jag vill gärna leva som jag lär och om jag nu ska bli sjuksyrra så rimmar det ganska illa med ett cancerframkallande beroende. Dessutom skäms jag över att vara en såndär mamma som röker. Jag gör det visserligen inte mycket (mest på jobbet) och inte när barnen är i närheten. Men ändå.

Sammanfattningsvis känns det som att det bara kan bli bättre nu. Friskare och gladare, fy fan vad bra! Nu räknar jag ner.

Nurse Jenny at your service!

Personnr 19850131**** Du har tackat Ja till följande utbildningar: 1. HB-02600 - Sjuksköterskeutbildning 180.0hp,Utbildningsprogram, Högskolan i Borås, Poängbidrag 30.0, Antagen

Jag kom in! På mitt förstahandsval, på första antagningen! Jag är så bäst.
Och så himla, himla tokglad! Jag hade gråtit ögonen ur mig om jag inte kommit in.
Nu slipper jag gå till ett jobb jag egentligen inte trivs med mer. Istället får jag bli det jag vill och göra något jag redan vet att jag tycker om att göra. Det ska till och med bli roligt att plugga i tre år framöver. Den här våren har varit så slitig, så full av förväntan som tärt och tärt på mig. Nu kan jag andas igen, och räkna dagarna tills jag får börja på högskolan. Högskolan! Ja jädrars. Sen kan jag glida runt och se ut såhär resten av livet:


(Eller nja.. Egentligen kommer jag ju att få glida runt i en ljusblå pyamas på arbetstid resten av livet. Men jag kommer att känna mig som den toksnygga bruden på bilden.)

En semesterslöhet utan dess like har drabbat det Kuittianska residenset.
Vi gör mest ingenting. Melvin leker med sina sommarlediga vänner här i kvarteret så honom ser vi knappt röken av. Lovis pular med sitt och verkar trivas alldeles ypperligt med att inte göra något alls. Jag och Jari sover länge, läser böcker i uterummet, kramas och ser lojt på när diskberget växer och dammråttorna förvandlas till dammhästar. Det gör inget, det är fint så. Jag trivs med att vara ledig. Jag gillar ljuset och värmen och hur det får mig att må. Igår låg jag i sängen en jättelång stund och bara glodde på träden utanför. Emellanåt när vi blir för varma så går vi ner till sjön och badar. På kvällarna grillar vi. Antingen själva eller med trevligt sällskap. Och jag vill inte börja jobba igen på fredag. JAG VILL INTE! Jag vill fortsätta slöa, fortsätta läka. Alltid må så här fint.

Festivalen var tokrolig, för övrigt. Vår luftmadrass gick dock sönder så nu skulle jag behöva köpa en ny höft, men annars var det helt toppen! Är för sommarlat för att orka skriva så mycket mer om det just nu. Ska ladda upp lite bilder, när jag orkar.

Öh.

Jag har verkligen ingenting att skriva, men jag tänkte att jag borde skriva något ändå innan jag reser iväg.
Midsommar var rätt shysst, och den däringa filmen Shutter island var festlig på ett väldigt hemskt och trasigt vis. Annars då? Inte mycket.
Känner mig ovanligt cynisk och trött på människor. Därför tycker jag att det är en strålande idé att åka på festival och trängas med en massa fulla idioter i tre dagar. Jepp! Imorgon klockan nio styr vi kosan mot Borlänge i en fullknökad bil. Kanske har jag något roligare att skriva när jag kommer hem.

Grinisch.

Fy bövelen vad det suger att jobba 13 timmar på midsommarafton! Jag är bitter och gnällig och ynklig och sur. Om man åtminstone tjänade lite på det hade det vart ett fint plåster på såren. Men vårdens storhelgstillägg är ett stort fett skämt. Mamma har ungarna och de har tillbringat dagen på Liseberg. Känns bra att veta att de haft en bra midsommar, åtminstone. Längtar tills jag får åka hem och krama på dem.

Något annat som är ett stort fett skämt är människor som snackar skit om saker de inte vet något om. Små, små pyttemänniskor som drar in en i deras futtiga fantasivärldar. Lämna mig utanför! Fy fan vilken trist tillvaro man måste ha om man inte har något bättre för sig än att skapa hittepåhistorier om människor man inte känner men ändå bestämt sig för att ogilla. Vad jobbigt det måste vara att släpa runt på så mycket negativ energi. Om du inte känner mig och inte vet någonting om mig så är det just så det är. Du vet INGENTING om mig. Jag blir trött och ledsen över att det finns sådana dryga människor. Vad jag gör när jag är barnledig definierar inte hur jag är som mamma. Fattar man inte det är man allt bra jävla korkad.

Nog om det. Annars har veckan varit ganska okej. Trist att jobba; är redan trött ända in i själen. Men efter ikväll får jag iallafall vara ledig i nio dagar och stornjuta av sommarens enda semestervecka! Jag vill ha fint väder och snälla barn. Första halvan av veckan tänkte vi försöka hitta på nått kul hela familjen. Och på torsdag åker jag och Jari upp till Borlänge och Peace&Love tillsammans med trevliga människor. Det ska bli fint. Känns bra nu när jag sitter här i misären att veta att man har en härlig vecka framför sig.

I fredags gjorde jag och Anna-Carin stan, var en sväng på Mangiamo där man kände sig som en gammal tant. Sedan körde hennes bror oss runt halva Alinge innan vi slutligen landade hemma hos mig. Somnade framåt sexsnåret och sedan var det uppstigning halvtio för att åka till Munkedal och Punk illegal. Regnet öste ner och jag var bakfull och trött som ett djur. Inte på humör alls. Men efter 1½ liter vin, ett gäng koffeintabletter och red bull var jag på banan igen. Och som jag var på banan!
Hade skitkul. Träffade en massa roliga människor och höll låda större delen av natten. Såg visserligen inte ett enda band, förutom Doom som vi var chaufförer åt, men hade som sagt askul ändå. Vet inte vad klockan var när jag äntligen somnade men solen hade gått upp för längesedan. Några timmar senare blev det för varmt i bilen där vi sov så då vart det uppstigning igen. Uppskattningsvis sov jag kanske 6 timmar på hela helgen. I söndags mådde jag så dåligt att jag var säker på att jag snart skulle dö och svor på att stanna hemma i helgen. Men det har gått över nu, så imorgon blir det potatisutgång. Wöwöwö! Tur att mina barn tycker att det är så kul att sova hos sin mormor. Så att jag kan gå ut och drägga med gott samvete.

Hej verklighet!

11300:- ska de ha på verkstan för att laga våran bil. Det är verkligen helt sinnes. Vi hade gissat på 5000. Hejdå underlagskräm, jacka och så vidare. Hej ny spindelled och annat lika kul! Fy fan... Ska se om min snälla mekanikermorfar kan ställa upp och laga det som lagas kan på egen hand. Då kommer vi ner i den nätta summan av 7000 istället. Yeey..? Då kan vi åtminstone få åka på Peace and love, och det vore ju trevligt. Vi måste verkligen fixa det här nu också, för från och med den 21a blir det körförbud på gamla Bettan. Bilar är tamejfaen det tråkigaste som finns att lägga pengar på.

Gjorde ett misslyckat försök att snygga till mig lite igår, genom att färga ögonbrynen. De skulle bli mörkbruna men blev kolsvarta. Jari skrattar varje gång han ser mig och kallar mig för Krusty. Och jag kan inte ens bli sur och skälla på honom eftersom jag börjar skratta själv varje gång jag går förbi en spegel. Dagens I-lands.
Nu ska jag lägga mig och läsa "The short second life of Bree Tanner", vilket är typ en spin-off på den tredje boken i Twilight-serien. Den är tyvärr inte särskilt bra. Det behövs en Edward för att dölja vilken halvkass litteratur det egentligen är.
Bilden kommer ifrån Twilight- the graphic novel. Vilket är första delen i serietidningsformat. Bilderna är målade av en koreansk tjej som heter Young Kim, och det är så vackert! För mig som älskar manga är det här verkligen löken på laxen.

Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen!

Tyvärr finns det mer än ett hål att stoppa den i efter utlandssemestern.
Men lite roligt måste man ju få ha också! En ny fin sommarjacka på rea, ett nytt skärp, en ny fin lugg och en ny underlagskräm är jag väl värd? Plus biljetten till PeaceandLove dårå.
I helgen blir det en liten punkfestival i Munkedal med. Ska bli kul. Jag har ju faktiskt inte varit ute och galejat på bra länge nu. Och på fredag tar jag studenten, på riktigt! Och gravid är jag ju inte heller den här gången så detta måste givetvis firas ordentligt. Så 8000 in my pocket sitter som ett smäck just nu.
(19500 om jag räknar med Jaris pengar, och eftersom han är min sugardaddy så gör jag givetvis det.) Det ekonomiska och förståndiga hade givetvis varit att låta de pengar som blir kvar när vi lagat bilen och betalt det som ska betalas gå raka vägen in på sparkontot.
Men hey! Hur kul är det?

♥

Beth Ditto är så jävla, jävla vacker på den här bilden! Det är nästan så att jag får lust att gå upp i vikt istället för ner. Heja Beth! Jag hade aldrig vågat.

Gissa djuret.

När jag var uppe och kissade vid halvfemsnåret imorse hörde jag världens konstigaste ljud när jag krypit ner i sängen igen. Det lät som någotslags morrning-skall-grymt utifrån trädgården. Min första tanke (helt allvarligt) var att zombieinvasionen som jag väntat på nu var här. Jag vågade givetvis inte lyfta på rullgardinen och kolla. Men vad fan kan det ha varit? Djurläten är inte min starka sida så kanske någon annan kan upplysa mig. Jag vet att det går rådjur i skogen bakom vårt hus men ett skällande, morrande, grymtande rådjur? Jag är skeptisk.

En bild säger mer än tusen ord, och så vidare...

Ett litet urval.. Orkar inte ladda upp fler och eftersom det bara blir ett enda stort blurr när man laddar upp på blogspot orkar jag inte kommentera dem heller. Förutom den översta bilden: Kretas skönaste stekare! Ni skulle sett honom med en cigg i käften och en öl i näven. Oslagbart.

Vankelmodig.

Hämtat från studera.nu:
"Platserna på en utbildning fördelas i ett första steg efter antalet behöriga sökande i de olika grupperna. I ett andra steg flyttas en tredjedel av platserna som tilldelats grupp II över till grupp I. Detta innebär att det med största sannolikhet kommer att vara enklare att bli antagen till högskolan om du är i direktgruppen, det vill säga grupp I. Det kommer att bli mindre fördelaktigt att konkurrenskomplettera."


Jag är då alltså i grupp II, och om jag fattat det hela rätt så måste jag alltså först "kvala" inne i kompletteringsgruppen, klarar jag det flyttas jag över till direktgruppen och får därefter göra upp om platserna tillsammans med de som redan finns där. Det vill säga två uttagningar istället för en.
Men gött då!
Jag har ju inte ens konkurrenskompletterat! Att det ska bli mindre lönsamt kan jag förstå, men för oss som faktiskt bara inte gått klart gymnasiet och därför läst upp betyg på komvux är det ju rena rama röven, detta. Det allra sunkigaste är att hade jag haft minst 2/3-delar av mitt slutbetyg från komvux hade jag hamnat i direktgruppen från början, men eftersom jag "bara" har hälften av betyget därifrån så blir det inte så. Med facit i hand hade det alltså varit bättre för mig att inte läsa gymnasiet alls. Hur knäppt är inte det då?
Fuck this shit. Jag har känt mig hyfsat hoppfull men nu börjar hoppet bannemej att tryta å det grövsta. Eftersom att det här uttagningssystemet är sprillans nytt för den här terminen finns det inte ens någon som helst statistik att förlita sig på.

Jag får helt enkelt hoppas att inte alltför många är tillräckligt dumma för att söka en treårig högskoleutbildning, med allt vad det innebär ekonomiskt, där man tjänar typ 4000 mer i månaden än vad en outbildad personlig assistent (som moi) gör.
Jag bryr mig inte. Även om jag skulle få sämre lön efter utbildningen så vill jag ändå. Pengar är värdsligt!

Alltså, verkligen JÄTTEtråkigt.

01. hej: Tja!
02. senast köpta skiva: Den senaste med Kate Nash.
03. senast lästa bok: Under lysande måne av Lian Hearn.
04. senaste låten du hörde: Hollaback girl med Gwen.
05. vem fick du senast ett blandband av: Oj shit.. Av Jari när vi precis blivit tillsammans... Alltså för sju år sen!
06. vad heter din hund: Jag har ingen hund. Hade jag en skulle den heta Pixie.
07. har du dansat idag: Nej.
08. politik: Fortfarande grönröd.
09. är du bra eller dålig: Jag är väl som folk är mest. Nånstans mittemellan.
10. vad heter din cykel: ?
11. det bästa ordet: midnatt
12. senast inköpta sak: En ny plånbok.
13. syskon: 5 stycken!
14. icq eller msn: Facebook!
15. bästa skivan: Vägrar fortfarande välja en!
16. vad heter din pojkvän/flickvän: Jari-Pekka.
17. bästa egenskap: Hoppfullhet.
18. sämsta egenskap: Cynism.
19. bäst i livet: Älskade människor.
20. får jag vara med på: Öh? Det mesta?
21. ett litet rött paket: Får gärna innehålla pengar.
22. mest använda arg-fras: Fitta! (Men mest i smyg.)
23. vad vill du helst: Just nu, komma in på högskolan.
24. favoritfika: Chai-latte!
25. vilket årtionde: 60-talet.
26. jag ska aldrig: äta kött igen, sluta hoppas.
27. hur vill du dö: Stilla, hemma när jag är gammal. I sömnen bredvid mannen jag älskar.
28. jag vill vara: stark
29. bästa sport: fuck that shit!
30. bästa barnprogrammet: Svampbob fyrkant.
31. bästa vuxenprogrammet: Fortfarande True blood. Men Grey´s och Tudors står också högt i kurs just nu.
32. kärleken är: vacker och lite läskig.
33. färg på tandborsten då: Jari köpte en ny åt mig idag. En rosa för att jag är tjej.
34. röker: Sporadiskt. Vill inte. Är ju helt dum i huvudet.
35. www.lunarstorm.se: Nej, det var längesedan.
36. stad: Alinge-texas!
37. ballaste internethangoutet: Fortfarande Facebög.
38. vad är du nu: Trött och hemlängtig.
39. hur ser folk dig: Hur ska jag kunna veta det?
40. bästa spel: Silent Hill.

Hej! Jag har tråkigt.

band: Yeah yeah yeahs
skiva: Vägrar välja en!
låt idag: Sunday morning- No doubt
film: Dancer in the dark
tvprogram: True blood, just nu.
tidning: Läser typ aldrig tidningar.
bok: Läser just nu Sagan om klanen Otori och det är världsklass!
djur: Anarcats
mat: Pizza forever.
godis: marsipan och choklad, helst samtidigt.
fika: Chai-latte
författare: John Ajvide Lindqvist, och Steffie så klart!
genre: Tjejvrål!
klädesplagg: pyamasbyxor
skor: Converse
märke: Odd Molly
pjäs: Åh. Det var så längesedan. Såg en som hette Eldansiktet för 100 år sen, den var bra.
färg: Lila
minne: Mina barns födelser.. yada yada.
konsert: Bob hund är ju alltid ett säkert kort.
festival: Roskilde
fetisch: händer/tatueringar
om jag skulle få barn vad skulle de då heta: Skulle jag få ett barn till (gudarna förbjude) så skulle den heta Hedvig eller Willem.
någonting du inte vet är: att jag nästan alltid sover i Jaris gamla avlagda boxershorts.
när jag var liten var jag: ofta sjuk och löjligt benig.
tre ord som beskriver mig själv: bla bla bla
det här yrket vill jag ha: Sjuksyrra
detta hade jag velat uppfinna: Internet
det här gör mig helt sjukt förbannad: Äckliga kärringar med päls. Bland mycket annat.
det här får mig att bli exalterad av glädje: Goda människor som förgyller min tillvaro.
den snyggaste frisyren är: helt beroende av vem den sitter på.
det här är mina största intressen: Att läsa och lyssna.
det här är mina dåliga sidor: Blir skitsur när jag är stressad, är jävligt cynisk och har värdelös karaktär.
det här är mina bra sidor: Jag är snäll.
någonting som är sjukt irriterande är: just nu att det är strålande sol ute, och jag jobbar.
fobier: Alla elaka människor som kan göra mina barn illa och hår. Jag hatar hår.
tvångstankar och handlingar: inte äta upp sista kanten på smörgåsen,alltid hoppa över tredje sista trappsteget,fylla på mer mjölk innan den andra tar slut,aldrig svara i telefon om det inte gått två signaler, aldrig dricka ojämnt antal klunkar vatten..jag kan fortsätta länge.
politisk tillhörighet: grön med en touch av rött.
ett råd jag vill ge dig: Peta inte näsan i bilen. Det finns alltid någon som ser dig.
ett bra band på x: x-ray spex då. För det är det enda jag vet.
såhär mycket pengar har jag på mig just nu: Inte en spänn.
det löjligaste jag vet är: nazister
det roligaste jag vet är: kärleksmys
det tråkigaste jag vet är: matte B
tre ord som rimmar på varandra: jul kul ful

Hade en trevlig kväll igår. Käkade "riktig" pizza på verandan och stekte pannkakor åt ungarna. Melvin åt fem stycken (grov pannkaksabstinens). Sedan kollade vi på den här filmen:

Jag hade läst att den skulle vara kass, men jag tyckte att den var oväntat festlig och helt okej. När det var dags att krypa till kojs insåg jag till min stora sorg att det är min jobbhelg nu, detta hade jag helt lyckats förtränga och insikten blev inte direkt angenäm. Så nu sitter jag på jobbet och glor på det fina vädret. Det fanns potential för att bli en riktigt trevlig helg. Fanns. Varför är det hundra gånger tristare att jobba när solen skiner?

Det är ju helt läskigt hur fort tiden kan gå när man inte vill. Den senaste veckan har gått så snabbt att när det väl var dags att åka hem kunde man knappt fatta det. Redan?
Hursomhelst har vi haft det helt fantastiskt bra! Själva resan gick långt över förväntan med glada och tålmodiga barn trots nästan 4 timmars flyg följt av 3 timmars transfer till hotellet. Som för övrigt var jättefint, med egna stränder, god mat, fint rum och sköna solstolar. Melvin och Lovis blev råbundisar med våra grannars barn som lyckligtvis befann sig i precis samma ålder, och som dessutom hade en trevlig mamma+moster med sig. Dagarna tillbringades ömsom i havet/poolen med barnen och i solstolen med en förbannat bra bok. Mat tre gånger om dagen som för det mesta var riktigt god även för oss veggisar och varma kvällar på terassen med bra musik, läsning och diverse rusdrycker efter att ungarna somnat. Heaven.

Jag har inte tänkt, inte grubblat alls. Min hjärna har känts ren och sprillans ny hela veckan. All stress som varit och all som kommer sedan lämnade jag hemma. Jag har klyshigt nog bara varit i nuet och så vidare. Och det var välbehövligt och alldeles, alldeles underbart. Jag och min fina familj långt hemifrån i en lite varmare, lite bekvämare, lite lyckligare värld. Vi ville verkligen inte åka därifrån och det har aldrig hänt förut. Även om det är guld att vara på resa så brukar ändå ett litet styng av hemlängtan infinna sig i slutet på veckan, men inte den här gången. Det var riktigt ångestladdat och sorgligt att åka hem, för hela familjen faktiskt. Men nu är jag laddad och redo och har kommit hem lite tjockare, lite brunare, mycket gladare, piggare och med sköna minnen att plocka fram och suga på när det känns sådär urbota trist att det liksom inte är värt det.

Igenom.

Jag är färdig. Allt det som jag skulle göra har jag också gjort, med ganska bra resultat känns det som. Och jag är godkänd i matte B. JAG ÄR GODKÄND I MATTE B. Jag sa att jag skulle vara godkänd innan resan och nu är jag det. Trägen vinner.
Det kanske inte låter så väldigt märkvärdigt, men för någon som avskyr matte lika mycket som jag är det fanimej helt fantastiskt. Hade någon sagt till mig i gymnasiet att jag en vacker dag skulle ha slutbetyg i både matte B och naturkunskap B så hade jag skrattat ihjäl mig. Jag är så lätt nu. När jag började på Komvux kändes det som om det aldrig skulle ta slut, men nu är jag här. Nu återstår det bara att se om det tar mig hela vägen in på högskolan. Tyvärr är det nya regler som gäller från och med i höst som gör det svårare för komvux-studenter att komma in på högskolan. Så nu kan jag bara vänta och se, men oavsett hur det blir så vet jag att jag iallafall gjort mitt allra, allra bästa. Imorgon åker vi till Grekland och jag ska njuta av den här semestern för jag är SÅ JÄVLA värd den! Shit vad sur jag skulle bli om vi störtar på ditvägen nu när jag slitit så för att nå fram hit.

Nära nu...

3 prov kvar. Tre, eftersom jag inte klarade det sista matteprovet idag.. Var tre poäng ifrån. Slarvfel; jag var för trött. Är så jävla arg på mig själv. Så nu får jag göra om det på onsdag. Samma dag som jag ska göra de andra två proven. Allt annat är klart, hemuppgifterna är gjorda och nu ska jag bara plugga inför dessa sista helvetesprov. Sen är jag färdig. Färdig! Just nu är det så inihelvete kämpigt, bara. Jag simmar mot ytan, jag ser solljuset som speglar sig i vattnet. Men syret håller på att ta slut och kanske kommer jag att svimma och sjunka till botten innan jag bryter igenom och kan andas igen.

I rörelse.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Nu är det galet, galet jobbigt. Jag är inte van vid att stressa men just nu är jag så hyperstressad. Jag vill verkligen hinna färdigt med betyget innan vi åker till Grekland om en vecka. Det vore så GÖTT att kunna åka iväg och veta att man är färdig. Tyvärr innebär det 7 prov,2 hemtentor och två inlämningsuppgifter på 1½ vecka. Jag har lagt upp en plan och upprepar den inuti huvudet i princip dygnet runt:
Måndag: Matteprov, tisdag: plugga inför onsdagens Naturkunskapstenta, onsdag: naturkunskapstenta och plugga inför torsdagens social omsorgstenta, torsdag: omsorgstenta, fredag: mattehandledning, lördag: hemtentor, söndag: inlämningsuppgifter och plugga inför måndagens prov i Människan socialt och kulturellt, måndag: prov, sedan räkna massa matte och göra det SISTA matteprovet, tisdag: etikprov, onsdag: prov 2 i social omsorg och prov i omvårdnad. Måndag... Ja, ni fattar. Jag kan inte sova på kvällen. Jag spänner ihop käkarna och spänner hela kroppen och upprepar ovanstpende som ett stressframkallande mantra. Jag har konstant huvudvärk och ett blodtryck som antagligen överstiger de rekommenderade siffrorna med besked. Jag mår riktigt, riktigt DÅLIGT. I huvudet. Jag har aldrig gjort det förut, som sagt. Jag är nästan alltid lugn, allt löser sig. Allt blir bra.

Emellanåt läser jag lite i John Ajvide Lindqvists nya bok "Lilla stjärna" och det är som om jag vandrat genom en lång och brännhet öken och kommit fram till en oas där jag stoppat ner huvudet i kristallklart och iskallt vatten. Jag kopplar bort en stund, vädrar ur. Utan det skulle jag nog explodera. Han är en rätt fantastisk författare, vilket jag borde sluta tjata om varenda gång han släpper en ny bok.

Men så går det framåt. Det är torsdag nu och mantrat i mitt huvud blir kortare och kortare. Det är som ett tryck över bröstet som successivt släpper och låter mig andas igen. Jag klarade matteprovet jag gjorde i måndags, mot alla odds. Jag klarade naturkunskapsprovet jag skrev igår och är således helt färdig med den kursen. Jag tror att jag klarade provet som jag skrev idag. Jag biter ihop och släpar mig framåt. Snart, snart är jag där. Om en vecka landar vi strax på kreta och då SKA jag vara färdig. Jag SKA kunna lägga det här bakom mig och bara njuta. Känna att jag verkligen gjort mitt allra bästa och förtjänar den här semesterveckan på alla sätt.

Jag mår skit. Mådde skit hela helgen. Alltså, RIKTIGT illa. Den sortens hosta som får hela halsen att kännas som ett blodigt sår och som får oss barnaföderskor att kissa på oss stup i kvarten, hög feber och på grund av hostan i princip ingen sömn alls. Så i måndags var det ju inte tal om att gå till skolan utan istället fick jag ta mig till vårdcentralen. Där konstaterades en smaskig luftvägskatarr med en lätt touch av lunginflammation. Tack som fan. Jag har verkligen inte tid med det här.
Till det nätta priset av 314,50 fick jag loss två flaskor receptbelagda dunderhostmediciner fullproppade med morfin och annat gött. Tack som fan. Jag har verkligen inte råd med det här. Sedan sov jag 16 timmar i sträck. Vaknade halvfyra igår eftermiddag och låg sedan och var sjösjuk på soffan hela kvällen. Somnade vid tolv igårkväll igen och sov till halvett idag. Är fortfarande sjösjuk, vilket jag gissar beror på hostmedicinen. Men ganska hostfri och lungorna känns mindre och mindre som två ruttna, slemfyllda russin. Och det är ju bra för ju snabbare jag slipper hinka i mig medicinen, desto bättre. Gillar inte alls att känna mig såhär bananas.

Aaaanyway. Det är så löjligt dålig tajming. Jag har förlorat TRE skoldagar. TRE! När man bara har två veckor på sig så är tre dagar en hel del. Och jag kan inte börja försöka ta igen det förrän jag är klar i skallen igen. Nog stor idé att försöka räkna andragradsekvationer när man knappt klarar att ta sig från soffan till köket utan att ramla över sina egna tassar. Bah! Skit, är vad det är.

En tredje rolig sak...

...är att min stora lillebror ska bygga en lekstuga till Melvin och Lovis som projektarbete i skolan. Han läser bygg och är faktiskt jätteduktig med hammare och spik, rena Martin Timell. Så han och hans klasskamrat ska snickra ihop en outstanding lekstuga som kommer göra sig fint i trädgården. 5000 kommer kalaset att gå på, men släkten ska lägga ihop och det kommer att bli hur fint som helst. Den ska ha torn, veranda och snickarglädje och förhoppningsvis kan de klämma in en rutschkana som går ner från tornet också. Fatta hur shysst! Jag kommer antagligen också att vilja leka i den, och ungarna kommer bergis att älska den. Den ska målas både in och utvändigt i fina ljusa färger och sedan ska jag inreda den till en drömvilla i miniatyr med lyx och flärd. Hur bra som helst!

En annan rolig sak...

...som hände idag var att när jag stod och velade inne på Maxi i förmiddags så kom det fram en jättesöt tjej i trettioårsåldern och frågade lite försynt vad jag använde för hårfärgningsmedel eftersom hon tyckte att mitt hår var så fint.
Jag har ju precis flätat i syntetdreads, men tyvärr har typ hälften lossnat eftersom mitt hår är alldeles för kort, så istället för att känna mig fin känner jag mig mest skabbig. Hon bad mig följa med till håravdelningen och visa henne, och det gjorde jag givetvis. När vi dividerat färdigt om olika hårfärger och dess eventuella konsekvenser avslutade hon samtalet med att tacka för hjälpen och säga att hon hade frågat mig om hjälp eftersom det syntes att jag kan det där med snyggt hår.
Hahaha... Jag blev helt förlägen, men glad och kände mig inte alls lika skabbig längre. Om främmande personer kommer fram till en i mataffären så måste man ju vara snygg, right? Värsta egoboosten. Jag ska också börja tala om för folk jag inte känner att de är fina! Tänk vad glada man kan göra folk med så lite ansträngning.

Resultatet!

Idag kom mitt resultat av högskoleprovet. Jari gömde det för mig en stund, den lilla fulingen. Men efter desperata påtryckningar fick jag äntligen se det och jag hade inte räknat fel så jag stampade in på normeringspoängen 1,1! Det känns riktigt, riktigt gött som förstagångare. Nu är jag ju svensk och ska således inte skryta men jag gör det ändå. Medelvärdet av normeringspoängen låg på 0,86 i den här omgången och jag är jävligt nöjd med att vara lite bättre än genomsnittet! Så, nu var det sagt. Dessutom ökar mina chanser att komma in på högskolan med hjälp av mitt provresultat ju lägre medelvärdet är. Så saken borde faktiskt vara biff nu.
Bara jag fixar min förbannat stora akilleshäl matte B så ser mina chanser att komma in på högskolan redan i höst ganska så goda ut. Som läget är nu skulle jag säga att det är lite 50/50 huruvida jag ska hinna klart med mattekursen innan sommarlovet börjar. Jag ska verkligen försöka ligga i men det går så segt och det är så tråkigt. I värsta fall får jag ju helt enkelt jobba i höst, vilket vore bra ur ett ekonomiskt perspektiv, helt klart. Men jag vill inte det! Jag vill fixa det här.

Det allra värsta vore ju om jag klarar matten, men ändå inte kommer in i höst.. Då vet jag ärligt talat inte vad jag tar mig till. Men någon måste iallafall dö en smärtsam död, det är då ett som är säkert!

Såg den här mysiga feelgood-rullen i lördagskväll.
Jag är ju inte den där nerviga typen men den här filmen fick mej att må riktigt, riktigt uselt. Missförstå mig rätt, för den var fruktansvärt bra (med betoning på fruktanvärt)och jag tycker att alla borde se den, men (och ja, nu drar jag fram "jag är förälder och därför vet jag lite mer än dej"-kortet) när man själv har barn var det alldeles för lätt att leva sig in i handlingen och det gjorde nästan fysiskt ont att se den. Efteråt kände jag mig hudlös och väldigt liten och trött på mänskligheten, igen. Men när den första chocken väl lagt sig så övergick obehaget i en känsla av tacksamhet och ödmjukhet över hur bra jag har det. Om jag kan få slippa uppleva något i stil med Vägen under min livstid så blir jag glad.

I övrigt har helgen varit fin. Igår var vi husliga och städade uterum+trädgård hela dagen. Sedan åkte vi och köpte nya fina utemöbler och drog igång årets första grillning. I lördags hälsade vi på svärisarna och sedan såg vi på Avatar tillsammans med Melvin. Det var sådär lagom meckigt att på ett pedagogiskt och lättförståeligt sätt förklara handlingen i den för en sexåring, men det funkade ganska bra ändå.
Och i fredags firade jag Beltaine i ett regningt och blåsigt Trollhättan, men med trevligt sällskap som vägde upp kylan alldeles utomordentligt. Som sagt, en fin helg.

Idag står Naturkunskapsprov på schemat. Det är däremot inte ett dugg fint.

Jag hatar drömmar som är helt realistiska. Om man drömmer något alldeles overkligt så är det som om man innerst inne vet att det inte är på riktigt. Men när man drömmer och allt som händer följer ett fullt möjligt mönster blir det genast mycket värre. Förstår ni vad jag menar..?

Så, imorse drömde jag att Jari hade träffat någon annan. Först var det hemligt men när sanningen så småningom uppdagades visade det sig att han tänkte lämna mig för henne. Jag rasade; det gjorde så ONT! Kvinnan ifråga var dessutom färdigutbildad sjuksyrra (så där lagom freudianskt) och jag ringde upp henne för att skälla ut henne varpå hon bara skrattade åt mig och förklarade att jag var dum i huvudet, att Jari älskade henne och att jag kunde dra åt helvete. Jag har aldrig någon makt i min drömmar, det tycks vara ett återkommande tema och det var likadant i den här. Jari var iskall och kastade helt sonika ut mig och ungarna. Han skulle skaffa nya barn med sin nya tjej och de skulle bo tillsammans i VÅRT hus. Punkt slut. Fast det bara var en dröm vart jag helt trasig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bönade och bad men han var stenhård; han älskade inte mig längre, hade aldrig gjort det utan bara inbillat sig att det var så vilket han insett nu när han träffat sitt livs riktiga kärlek, och eftersom han aldrig älskat mig var inte heller våra gemensamma barn något att fästa särskilt stor vikt vid. Detta framkom under vad som kändes som oändligt långa samtal mellan oss där jag (bildligt talat) låg på marken medans han sparkade och sparkade och sparkade. Det var helt hemskt. Att han inte ville ha mig var vidrigt, men att han inte ville ha barnen heller gav mig en känsla som inte kan beskrivas i ord. Det kändes verkligen som om detta pågick under flera veckor, flera månader. Det tog aldrig slut.

När jag vaknade storgrät jag, och när jag insåg att det bara var en dröm grät jag ännu värre, av lättnad. Detta har lämnat en vidrig bismak som suttit i under större delen av dagen. Jag längtar tills han kommer hem så jag får hålla om honom, lukta på honom. Känna att han finns på riktigt och att han älskar mig.
Seg start på mitt Beltane-firande, men förhoppningsvis kommer det att leda till en kväll full av kärleksmys. Inget ont som inte för något gott med sig, så jag känner mig grymt tacksam, lycklig och full av kärlek just nu. Och det känns rätt gött, faktiskt!

Nu till något helt annat och mycket trevligare: Jag har gått ner 7 kg sen den 12e januari. Det kunde visserligen varit mer, men så slarvig och lat som jag varit så får man ju ändå säga att det går åt rätt håll.

Nu ska jag bege mig till Trollhättan, och fira att sommaren snart är här med bästa flickorna!

Nu har jag räknat ut att om jag räknar 3 sidor matte om dagen fram tills vi åker till Grekland om en månad så är jag klar med kursen innan resan. Förutsatt att jag inte blir ett pundhuvud och kör fast på något. 3 sidor om dagen i en månad! Det ska jag bannemej klara. Resan blir mitt välförtjänta pris för att ha låtit bli att gå helt bananas under kursens gång (bara lite, ibland). Tänk vad skönt att kunna resa iväg utan att ha en massa skolarbete som nafsar en i hasorna. Eftersom jag dessutom ska ha ett slutbetyg så behöver jag ändå klara av kurserna så tidigt som möjligt.
Nå, i teorin låter ju detta iallafall jättebra och alldeles underbart. I praktiken kommer det säkert att gå käpprätt åt pipsvängen. But when there´s a will, there´s a way! Eller nått. Om man skulle bli lokalvårdare istället?

Gen(gångar)vägen.

Ikväll fick jag sluta lite tidigare på praktiken, och eftersom de öppnat en närmre väg ut från omklädningsrummen som ligger i kulvertarna under sjukhuset bestämde jag mig för att ta den ut till parkeringen. Jag hade ju sett vart de andra kom ifrån tidigare på dagen och tänkte att det kunde väl inte vara så svårt att ta sig ut den vägen, så jag började gå åt det håll som de andra kommit ifrån när vi började i förmiddags.

Jag vet inte hur många utav er som någon gång befunnit sig i gångarna under sjukhuset, men för den som inte haft nöjet att besöka dem så kan jag meddela att de är ganska läskiga. Särskilt på kvällen. Särskilt när man är helt ensam där. Det är mängder av fönsterlösa korridorer med seriemördar-lysrör i taken. Jag följde gången som de andra kommit ifrån tills den tog slut, men inte fan fanns det någon dörr där. Så jag fick vända och gå tillbaka en bit, en gång som ledde vidare in till höger var fylld av byggnadsmaterial och eftersom anledningen till att utgången varit avstängd var just att de hållt på med någon ombyggnad så chansade jag på den. När jag gick där i min ensamhet så började givetvis fantasin skena iväg, och att jag lider av lätt cellskräck gjorde inte saken bättre. Jag började nästan tro att jag skulle få irra runt därnere hela natten tills en galen läkare med skalpell skulle skära halsen av mig. Så svängde jag runt ett hörn, och kan ni gissa var jag hamnat?

Rakt framför mig fanns en hel vägg av frostat glas med en dörr i, och på dörren kunde jag läsa BÅRHUS med stora svarta bokstäver.
Eftersom jag redan triggat igång fantasin om kulvertarnas skräckpotential så gjorde ju inte det här saken bättre. Så jag stod framför dörrarna en liten stund med bultande hjärta utan att riktigt veta vad jag skulle ta mig till. Precis då hörs en hög smäll innanför bårhusdörrarna (vilken förmodligen orsakades av en helt vanlig livs levande människa) och alla zombiefilmer jag sett mixat med flashbacks av boken "Hanteringen av odöda" (som visserligen är en av mina absoluta favoritböcker, men som jag helst vill slippa uppleva själv) exploderade i skallen. Jag gav upp ett pip och rusade skräckslagen upp för närmaste trappa. Problemet var bara att trappan ledde till en annan korridor där alla dörrar var låsta. Jag blev alltså tvungen att ta samma väg tillbaka, och passera bårhusdörren igen. Helfestligt!
Hur som haver blev jag inte uppäten av en zombie, men jag kan lova att pulsen var lika snabb som stegen när jag gick ner för trappan och tillbaka genom korridoren.

Som ni kanske förstår slutade jag att leta sen, och lommade ut den vanliga vägen. Och vad kan jag då dra för lärdomar utav det här?
1. Jag borde sluta spela så mycket läskiga TV-spel, sluta läsa rysare och sluta kolla på varenda skräckfilm som kommer ut på DVD. Uppenbarligen klarar jag inte av det.
2. Om något riktigt, riktigt läskigt skulle hända mig i verkligheten så skulle jag förmodligen inte alls vara sådär iskall som de är i mina TV-spel, rysare och skräckfilmer. Så jag kanske ska sluta inbilla mig det nu och förlika mig med tanken på att jag antagligen bara skulle pipa som en tjej och springa all världens väg.

Världens sämsta skämt?

Här i Alingsås finns det en korvmojj som lokalt går under namnet Bögens. Vad detta beror på förtäljer inte historien, men man kan ju tänka sig att mojjen ifråga någongång drivits av en homosexuell man. Jag hade aldrig ätit på Bögens, men för några veckor sedan när jag och Jari gjorde ett snabbesök på Alinges enda second hand-butik så stannade vi till där för att slänga i oss något snabbt.

Efter att ha studerat menyn så insåg vi att det vegetariska utbudet var något begränsat, de hade bara vegoburgare som kostade skjortan så vi fick nöja oss med en slemmig mosbricka var. Men det som gjorde mitt första (och enda) besök på Bögens till något värt att blogga om var att på menyn fanns en burgare som gick under namnet "Skämtburgare". Innehållet i denna var tydligen en vegoburgare med bacon på. Vari skämtet bestod framgick tyvärr inte, vi spekulerade i saken ett tag och kom fram till två möjliga slutsatser:
Antingen så är skämtet att man helt enkelt köper något vegetariskt och lägger kött på, eftersom man äter kött. Inte särskilt roligt. Eller så är det meningen att man ska lura någon stackars vegetarian (som om denna inte hade känt smaken av bränt grislik omgående) att äta den här skämtsamma burgaren för att sedan skratta åt personen. Vilket inte heller är särskilt roligt.
Oavsett vilket fick efterblivenheten i det hela oss att fatta beslutet att inte återvända till Bögens i första taget. Att de två minderåriga servitriserna ägnade all tid åt att stå utanför kiosken och blossa medans bordet vi satt vid och borden runt oss såg ut som om någon just haft ett rejält ketchupkrig där gjorde oss än mer övertygade om det riktiga i det beslutet. De borde döpa om Bögens till Volvoraggarens, och det illa kvickt!

Dra mig baklänges!

Idag var den. Dagen D. Eller snarare dagen H som i högskoleprov. Jag var helt lugn inför detta faktum ända tills igår då jag helt plötsligt fick totalpanik och försökte stressplugga några gamla prov och läsa lite strategier på internet. Det gick så där, jag grinade mest. Sen sov jag pissigt inatt och var toknervig imorse när jag gav mig iväg.

Själva provet var... snudd på obeskrivligt. Kroppen var på helspänn hela tiden, stressfaktorn var skyhög och det kändes mest som att delta i ett lotteri där man kunde ha tur och kanske ha tänkt rätt, eftersom man knappt förstod frågorna innan man ens försökt börja svara på dem. Tidspressen gjorde att det bara gick runt i skallen och all information gick in genom ena ögat och ut genom det andra.
Efteråt kände jag mig som den dummaste människan på hela planeten, och var helt säker på att det gått käpprätt åt helvete. Det var mina provkompisar också så vi begav oss till Åkanten för att dämpa sorgen och skammen med några pilsner.

Medans vi satt där så fick vi för oss att riva av plåstret och ringde hem till Carros Robban så att han fick gå in på text-tv och läsa upp svaren åt oss, och se på fan! Om de inte ändrat något i graderingssystemet och om jag inte fyllt i fel på min facitlapp så stampar jag in på 1,1!!!(Skulle jag fyllt i något fel hamnar jag ändå på 1,0 vilket jag är mer än nöjd med!) Om någon är obekant med systemet kan jag meddela att minimum är 0,0, max är 2,0, för att komma in på ssk-utbildningen behövde man förra terminen (vilket förvisso inte är någon garanti för att det ser likadant ut till hösten) ha 0,7 (var det någon som sa). Förstagångsskrivare brukar oftast hamna mellan 0,6 och 1,2 (var det någon annan som sa). Jag hade hoppats på 0,8 men trott att jag skulle ligga runt 0,6.
Jag är så löjligt glad! Förhoppningsvis innebär detta att om jag bara fixar den där förbannade rövmatten och inga radikala förändringar skett sedan tidigare år både vad det gäller graderingssystemet och intagningen till högskolan så har jag mitt på det torra.

Hade inte ens i mina vildaste fantasier kunnat tro att det skulle gå så pass bra, tydligen är man inget komplett byfåne trots allt.
Nu blir det soffkoma resten av kvällen. Huvudet värker, jag svettas och mår illa.
Om jag aldrig nånsin behöver göra det här igen så blir jag en mycket lycklig flicka.

Dagar som gått och dagar som kommer.

Skärtorsdag: Stressplugg och prov- som jag som bekant klarade! Sedan blåkullafest i Göteborg, väldans trevligt. Partyhumöret var alldeles prima efter förmiddagens bragd.

Långfredag: Jari jobbade och jag var givetvis bakfull och spelade tv-spel med ungarna. Sedan städade vi och hade trevligt besök av Helen och Jonas+ deras kottar på kvällen med middag och öldrickning. Sedan tog karlslokarna hand om alla barn medans jag och Helen gick upp till Fifi´s (vår lokala och enda taverna) och hällde i oss lite mer öl, tjötade med varandra och med pizzabagaren och satt när de stängt och frös på en bänk med varsin folköl men ville inte gå hem eftersom vi hade så förbannat trevligt. Helt underbart att upptäcka att man har toktrevliga grannar med barn i hyfsat samma ålder som ens egna bara ett stenkast bort.

Påskafton: Firades hemma hos min mormor och morfar med massor av god mat (rara mormor hade köpt sådana där "konstiga" korvar och köttbullar till oss.) Sedan tillbringade vi dagen på deras veranda där det var så varmt att man kunde sitta och sola i linne. Underbart!

Påskdagen: Tillbringades hemma hos Jaris föräldrar med ännu mer god mat och umgänge.

Annandag påsk: Äntligen en dag hemma! Den gick dock åt till storstädning och storröjning följt av välbehövligt mys med pizza och soffhäng.

Tisdag: Upp och börja jobba redan kvart i sju. Var på respen och hade bästa dagen där hittills; timmarna bara flög iväg. Under eftermiddagen skulle jag pluggat men var som vanligt så trött när jag jobbat tidigt att jag sovit större delen av eftermiddagen. Blir till att ta igen det imorgon.

Onsdag: Massor av matteplugg på förmiddagen. Praktik på eftermiddagen.

Torsdag: Matteprov på förmiddagen. Praktik på eftermiddagen.

Fredag: Plugga som en iller inför högskoleprovet! Ska försöka hinna träna också, det vore fint.

Lördag: Högskoleprov! Ångest! Och Jari ska på spelning på kvällen så jag lär ju bara ligga som en hög och räkna sekunderna tills kidsen somnar så jag får sova.

Söndag: Praktik 6:45-15:00. Sen lägga sig och dö igen.

See you on the other side!

Jag grejade naturkunskapsprovet! Var helt säker på att det skulle gå åt skogen. Känns så himla skönt. Bara två prov till, sen är jag färdig med hela kursen.
Matteprov på torsdag, det ska jag också greja. Sedan är det högskoleprovet nästa lördag. Grov ångest, men det får gå som det går.

Nu är jag minsann ledig ända tills på tisdag. Ska bli otroligt gött med lite påskledigt. Ikväll blir det förhoppningsvis Blåkullafest. Vore aptrist att missa den. Påskafton firas hos mormor, påskdagen hos svärmor och annandagen hemma, om vi har tur och ingen mer kräver att vi ska besöka dem. Det kommer att säga svisch så är det jobbdags igen.

Till den det vederbör:

I think we have an emergency
I think we have an emergency

If you thought I'd leave, then you were wrong
Cause I won't stop holding on

So are you listening?
So are you watching me?

If you thought I'd leave, then you were wrong
Cause I won't stop holding on.

This is an emergency
So are you listening?

And I can't pretend that I don't see this

It's really not your fault
That no one cares to talk about it,
Talk about it

Cause I've seen love die
Way too many times
When it deserved to be alive

I've seen you cry
Way too many times
When you deserve to be alive
alive

So you give up every chance you get
Just to feel new again

I think we have an emergency
I think we have an emergency

And you do your best to show me love,
but you don't know what love is...
(Emergency, Paramore)

Hej (dubbel)moralpanik!

Alla har väl vid det här laget hört om "Linnea" som blev våldtagen av en skolkamrat och fick ett helt samhälle emot sig, och jag måste som vanligt vara lite tvärtemot.
Hela dagen har jag med road fascination sett hur grupp efter grupp startas upp på Facebook och hur man i loggarna beskriver det inträffade som helt fasansfullt, imorse på radion ägnade de ett hel program åt hur fruktansvärt det som hänt är, och så vidare, och så vidare. I all oändlighet. Amen.

Ja, det är såklart jättehemskt. Jag tycker synd om Linnea och den andra tjejen som samma kille tydligen också våldtagit. Hon har blivit mycket orättvist behandlad och det är helt sjukt att vuxna människor kan uppföra sig som totala idioter.
Men ärligt talat? Måste hela landet gå i spinn på grund av att en svensk flicka har blivit orättvist behandlad i samband med en våldtäkt?
Varje dag i exempelvis Somalia stenas flickor och kvinnor till döds när de försökt anmäla en våldtäkt. Varje dag. Men det kan vi helt enkelt bortse ifrån för nu är det ju EN svensk flicka som varit tvungen att flytta. Inte en enda sten har kastats på henne. Är en svensk flicka värd så mycket mer i svenskarnas ögon än X antal utländska som går tusen gånger värre öden till mötes?
Tydligen. Det finns inte en enda facebookgrupp på svenska som berör ämnet.
I rest my case.

Trött, men glad.

Är helt färdig. Gjorde misstaget att träna innan praktiken igår, och det var ingen bra kombination känner jag idag. Två timmars intensiv träning följt av åtta timmars konstant spring, böjande, trixande och fixande har gett mig en minst sagt öm kropp idag. Ur en förbränningssynpunkt var det dock säkert jättebra!
Var på PostOp igår, det är alltså där man ligger efter en operation för att observeras innan man skickas vidare/får gå hem. Tyckte det var jätteroligt, men gud så stressigt! Kvartskontroller på alla patienter, smörgåsar och kaffe, bäcken hit och tempar dit. Tiden bara flög iväg. Jag fick göra massor av saker helt på egen hand och blev glad och varm i magen av att kallas "Syster" av patienterna.
Roligt att prata med folk och roligt att få känna sig viktig och behövd.
Är väldigt glad över att min handledare är ansvarig för PostOp, så att jag kommer få vara mycket därute. Fart och fläkt är min cup of tea och inget jag är direkt bortskämd med på min ordinarie arbetsplats.

Idag börjar mitt nya liv, för övrigt. Ska till Grekland den 27e maj och då vill man ju vara fit! Sist vi åkte utomlands 2006 gick jag ner 13 kg innan vi åkte (som jag givetvis gick upp igen sedan när fläskkorven Lovis flyttade in i min mage). Bättre morot finns inte, så nu jävlar! Det ska bli så skönt att komma iväg. Vi ska till Makrigialos på Kreta. Ni vet, en såndär stor vulgär resort med 1000 m2 poollandskap, barnklubb, barndisco, barnlekar, barnbuffé och så vidare.
Jag och Jari har någon slags utopisk vision av oss som ligger i varsin solstol med en paraplydrink i ena näven och en bok i den andra medans ungarna glatt sysselsätter sig själva med all den förströelse som bara en charterresort kan erbjuda. Jo tjena. Förmodligen kommer de vara lika sällskapstörstande som vanligt, men man kan ju få drömma.
Hur som helst ska det bli alldeles underbart! Melvin är eld och lågor och har gjort en almanacka där han kryssar för varje dag tills vi ska åka och Lovis fattar förstås ingenting men är lika glad för det. Jag tror att vi alla fyra kommer att bli mycket nöjda.

Mycket nu.

Har börjat på min praktik och det är så spännande och intressant!
Men jag är dödstrött och den här veckan är inte rolig; jobbar måndag, tisdag, torsdag och fredag på praktiken och sedan helg på mitt "riktiga" jobb.
Har sega sviter efter vinterkräksjukan och bara sover och sover när jag är hemma. Kroppen vill inte riktigt återhämta sig. I måndags efter första dagen på praktiken sov jag i sexton timmar! Helt galet. Det var många nya intryck och mycket att ta till sig. På Alingsås intensivvårdsavdelning har de både medicinpatienter, respiratorpatienter och postoperativa patienter. Det är väldigt omväxlande och jag har redan fått se en hel del intressanta åkommor. Min handledare är väldigt rar och kompetent och än så länge trivs jag som fisken. Sista veckan ska jag få vara med på operation, spännande!

I helgen blev det inget vårdagjämningsfirande för min del. Ville inte riskera att smitta flickorna. Men jag fick gå på Anna-Carins och Oslos fest istället, de brydde sig inte om att jag varit sjuk och som tur är verkar alla som var där ha klarat sig.
Jag har inte fått några hotbrev än iallafall. Det gick ganska vilt till, men var mycket trevligt.=)

Nu ska jag strax iväg och jobba kväll, 13.30-21.30. En riktig skittid enligt mig, men det får gå. Samma pass imorgon (kul att jobba fredagkväll utan att få ett ruttet öre betalt) och sedan upp och göra 13 timmars pass både lördag och söndag. Som tur är blir det bra mycket lugnare nästa vecka, så jag får bita ihop. Kanske hinner jag till och med blogga nån dag.

Smittsam huvudvärk?

Häromdagen hade Melvin världens huvudvärk, följt av feber, följt av typiska magsjukesymptom (vinterkräksjuka? Är osäker eftersom vi aldrig haft det). Hursomhelst så fick jag exakt samma symptom inatt, och idag har jag varit riktigt bedrövligt döende. Eftersom Lovis också hade feber inatt så fick barnen också vara hemma idag, men hon mådde givetvis prima medans mitt sjukdomsförlopp tycktes bli värre och värre under dagen. Jag hade aldrig klarat mig om det inte varit för Melvin. Han har passat sin syster, utfodrat dem bägge, gett mig vatten och mediciner och så vidare. Och när jag fick dåligt samvete och berömde honom i all evighet så svarade han bara, helt självklart, att när han är sjuk så tar jag ju hand om honom och därför skulle han givetvis ta hand om mig nu. "För i vår familj hjälper vi varandra." Att höra de orden från en femåring är ganska bra för självförtroendet.
Då måste man faktiskt ha gjort något alldeles rätt.

Let the madness begin! (Again...)

And here we go again.

Jag lovar på fullaste allvar att jag får psykosomatiska besvär varje gång jag måste hålla på med den jävla helvetesmatten! Det slår aldrig fel; vet jag att ett räknepass stundar så drabbas jag av akut huvudvärk blandat med ett kväljande illamående. Vad i hela hälsingland ska man göra åt det? Det är ju inte som att jag kan påverka det. Så. Jävla. Asjobbigt.

Har haft en mycket bra helg iallafall. I fredags hade vi besök av Tess, Nemo och min lillebror. Vi åt fisksoppa och sippade vin och spelade så småningom en hel del singstar. Sedan kom lite annat löst folk på besök varför den lugna middagen mynnade ut i en liten men effektiv brakfest (barnen var hos mormor respektive kompis och sov över). Vi hade planer på att gå ut, men det visade sig roligare att stanna inne.
Lördagen tillbringades återigen i bakfyllans tecken. Barnen kom hem tidigt på morgonen men vi lyckades underhålla dem ganska så bra ändå. I söndags var vi rentav så hurtiga att vi gick en långprommis och utfodrade våra stjärnögda telningar på mackedonken. Eftersom både jag och Jari avskyr Mcdonaldsmat (man kan lika gärna gå in på deras toalett och stoppa i sig ett gäng pappersservetter, både smak och mättnadsmässigt) så gjorde vi ruskigt goda vegetariska grillspett med halloumi och marinerade champinjoner och lite annat smått och gott på när vi kom hem istället. Mumma.
Sedan tänkte vi avsluta kvällen med en hyrfilm vid namn "Man tänker sitt", men vi fick stänga av efter en halvtimme för att det var så ruskigt dåligt. Fodralet kryllade av olika filmprisnomineringar och lysande rescensioner. Det var rentav någon som smällde till med att det var en utav de bästa filmer han någonsin sett.
Då kan han inte ha sett särskilt mycket säger jag bara för tråkigare och fjantigare pretentiös skit får man bannemej leta länge efter. Se den INTE!

Och nu är det måndag. Och jag borde räkna en helsickes massa matte. Men det gör jag inte. Jag tänker gå och lägga mig för att bota min matteframkallade huvudvärk istället. Hur ska jag klara detta? Jag måste ju, annars kan jag kyssa högskolan till hösten adjö. Fan fan FAN! Varför måste matte B vara ett krav??

Idag har jag varit så otroligt duktig. Det verkade på morgonen som om jag inte skulle orka göra ett endaste dugg. Men sedan styrde jag upp mig och fick både städat, tvättat och diskat innan jag gjorde klart allt skolarbete jag låg efter med sen förra veckan. Mjae förutom matten då men hey! Jag har ju hela helgen på mig. Fy fan vad bra det känns nu! Som om ett berg har försvunnit från mina axlar. En vecka till i skolan, två prov och sedan är det en månads praktik och (förhoppningsvis) en vecka på Rhodos innan jag behöver jobba mig med läxor igen.

Fick mitt förstahandsval som praktikplats; en månad på IVA här i Alingsås.
Grymt asbra! Det ska bli väldigt intressant även om jag nog är lite Grey´s anatomy-skadad och tror att det ska vara rena rama romantiska Mercy West där på sjukhuset. Knappast troligt, va. Men spännande ska det bli. Jag skulle säga roligt om det inte rimmade så illa med intensivvård. Nu sova!

Åh.

Vad ska man säga? Världsklass! Gamle Timpan gjorde det igen, och som han gjorde det!
Jag är en såndär blötfis. Jag börjar ofta gråta när jag är på bio utan anledning bara för att det är en vacker bild på duken, någon säger en mening som överväldigar mig, en låt spelas i bakgrunden som jag gillar och så vidare. Det är otroligt irriterande och idag var det otroligt irriterande eftersom hela filmen tycktes överväldiga mig.
Jag fick hålla tillbaka tårarna mest hela tiden, bara för att det var så satans bra. Jag glömde till och med av att biomysa sådär som man ska göra, och det är verkligen ett tecken på att filmen har varit intressant.
Spring och se!

Veckan som gått har passerat i magsjukans tecken. Underbart! Hela familjen har legat avdäckade i tvådagars intervaller.
I tisdags utmanade jag dock ödet beroende på allvarlig tristess och tog mig till Göteborg för att gå på månadens pubmoot. Det var trevligt, fast jag blev snabbt trött och de fyra öl jag drack gav upphov till en infernalisk bakfylla som inte på något sätt stod i proportion mot alkoholkonsumtionen ifråga.
Note to self: Inte dricka alkohol alldeles efter en magsjuka. I onsdags (som var en scemafri dag) mådde jag således skit igen.
På torsdagmorgon när det verkade som att vi skulle kunna ta oss upp, upp och iväg ut i verkligheten igen vaknade Melvin upp och spydde. Så då sket det sig. Och i fredags var det givetvis Jaris tur, trots att han bedyrat högt och ofta att han INTE tänkte bli dålig.
Helgen har varit väldigt lugn. Jag och Lovis gick en promenad och andades lite frisk luft, sedan har vi bara återhämtat oss med god mat, och sedermera ett par öl när det kändes som att det kunde fungera. En hel del Silent hill har det blivit också, nattetid. Nu är det bara skönt att det dragit över och jag ser berkligen fram emot att få gå till skolan imorgon och träffa lite riktiga människor igen.

Redan i eftermiddag ska vi dock lämna barnen hos min mor (som har lovat att mörda mig ifall hon blir magsjuk) och gå på Alice in wonderland. Det var längesedan jag såg fram emot ett biobesök så här mycket. Jag tror det kommer att bli riktigt, riktigt bra.

Return of the living dead.

Jag fick inte spelat alls i lördags. Var onormalt trött efter arbetspasset och somnade nästan på en gång jag kom hem. Och när jag vaknade berodde det inte på att det var dags att gå upp och jobba igen utan på att jag kände ett oemotståndeligt behov av att kräkas.
Jajjemen, magsjuka så det stod härliga till. Jag tillbringade tolv timmar i badrummet och sedan 15 timmar i sängen, snudd på medvetslös. Helt underbart!
Det var bara att ringa till jobbet och sjukanmäla sig, vilket tog emot något alldeles enormt då den jobbhelgen i månaden gör en avsevärd skillnad på min månadsinkomst. Så jäkla typiskt.
Hursomhelst väntar vi nu spänt på att se om övriga familjen klarar sig undan.
Än så länge verkar det lovande, men man vet aldrig hur lång tid det tar innan det slår till.

Jag är åtmistone hyfsat återställd nu. Matlusten lyser med sin frånvaro och pyamasbyxorna sitter lite lösare (vilket är bra!). Imorgon tar vi nya tag igen.

Nå, hur var det nu då?

Kan ju börja med att säga att humöret höjdes avsevärt av att hänga hemma hos G och R och klämma på bebis, plus umgås med mina fina tanter. Och när jag sedan kom hem och fick spela Silent hill och dricka öl så var cynismen som bortblåst. Vilket jäkla spel!
Tänk dig det här:
Du vaknar upp efter en bilolycka och upptäcker att din dotter är försvunnen. Det är snöstorm och mörkt överallt, du har bara en ficklampa som lyser upp en ganska begränsad zon framför dig (då måste man använda handkontrollen som en ficklampa på riktigt). Ingen människa syns till, du är i ett övergivet industriområde och har ingen aning om vart ditt barn tagit vägen. Du kommer till en övergiven lekplats och när ficklampan lyser över gungställningen ser det ut som att någon sitter där i mörkret. När du tar upp din mobiltelefon och riktar den mot gungan sitter en skitläskig flicka där när du kollar genom mobilkameran. Helt plötsligt (efter att man gjort lite tråkiga grejer) så ringer telefonen och det är din dotters röst. Hon säger att du kan inte slåss mot dem, pappa. Du måste springa, spring! Sedan hörs ett skärande ljud i telefonen och hela världen förvandlas till is. Inuti isen ser du äckelmonster utan ansikten och så börjar du springa. Du vet inte vart du ska springa och det enda ljus du har är ficklampan. Du springer och springer och gömmer dig under ett bord i en sunkig lagerlokal. När du ligger där hör du hur det börjar knastra i telefonen (och då fungerar handkontrollen verkligen som en mobiltelefon) och du ser ett äckelmonster komma släpande emot dig. Men den hittar dig inte och du kryper ut och springer vidare. Du kommer till en övergiven simhall och i bassängen kryllar det av monster. De klättrar upp och kastar sig över dig (och för att kunna skaka av sig/slå bort dem måste man verkligen göra det på riktigt, man får stå framför teven och försöka få dem av sig genom att skaka, slå, hoppa och så vidare. Wii är så jäkla fränt!) och du får bort dem och springer vidare genom en dörr. Sedan kommer du in i en annan lagerlokal och gömmer dig under en hög med grejor. Det börjar knastra i telefonen igen och du ser ett nytt monster. Men det här monstret fortsätter inte utan hittar dig och sliter fram dig och äter upp din hals. Sedan dör du och får börja om igen.
Ungefär så var min kväll/natt och det var hur grymt som helst! Kan knappt bärga mig tills jag får komma hem och bli jagad igen.

Lite roligt i misären.

Sonen kom just in från en kompis dit han sprungit med bara jacka och mössa eftersom han är en liten latmask och tycker att ta på sig overallen är det tråkjobbigaste som finns.
Melvin: Jag vill ha mina vantar också nu.
Jag: Jaha..? Skulle inte ni bara vara inne?
Melvin:... Jo. Men jag fryser så hemskt när jag går mellan D:s hus och mitt.
Jag: Så du gick hit bara för att hämta vantarna tills du skulle gå hem?
Melvin: Nej. Eller jo. Ja.
Jag: Så det är inte så att du försöker lura mig att ni ska vara inne när ni i själva verket ska vara ute bara för att du ska slippa ta på dig overallen?
Melvin:(Lååång tystnad) Jo. Så är det väl kanske. Men jag tänkte att du inte skulle komma på det. Men det gjorde du. Jag visste att du skulle göra det! Åååååh!

Om han fortsätter att ljuga lika dåligt kommer han åtminstone inte kunna dölja allt sitt hemska tonårssmusslande för mig. Det känns skönt och upplyftande.

Olust.

Har en tråkig känsla idag. Allt känns jobbigt och svårt vilket med största sannolikhet innebär att jag är på väg att få mens. Detta rationella konstaterande gör tyvärr inte saken så mycket bättre; allt känns jobbigt och svårt trots att jag vet att det bara är mina förbannade hormoner som spökar.

Jag är trött på att aldrig ha några pengar över när jag betalat räkningarna. Jag är trött på att gå runt i cirklar här hemma och städa, städa, städa. Jag är trött på skolan som inte ger mig ett skit just nu. Jag är trött på den äckliga snön som nu börjar smälta och blir ännu äckligare. Jag är så rasande trött på Jari (som jag alltid blir när det vankas lingonvecka) att jag vill gå upp på övervåningen och kväva honom med en kudde för jag vet att han kommer vara så fruktansvärt gnällig när han vaknar eftersom han jobbar natt. Jag är så trött på ungarna att jag hotat dem med uteblivet lördagsgodis om de inte lämnar mig ifred en stund. Jag är trött på att tänka ut vad vi ska äta till middag. Jag är trött på alla dumma människor som inte lever som jag vill att de ska göra, som skiter i allt och bara tänker på sitt eget vidriga välmående. Trött på allt. Så inihelvete trött att den bästa lösningen just nu känns som att hugga huvudet av sig och bara slippa allt och så vidare.
Nåja, tur att det bara är två dagar i månaden jag känner mig så här, hade aldrig pallat annars.

Det jag är allra mest trött på är att jag ska jobba hela helgen igen.
Jag HATAR att jobba helg.

Hohohihihi.

Äntligen kommer Silent hill: Shattered memories till Wii! Jag har väntat och väntat och väntat. Silent hill 2 till Ps2 är ett utav mina absoluta favvo-spel, även om jag bara vågar spela det i små omgångar eftersom det är helt tokigt läskigt och jag blir så nervös att jag drabbas av akut handsvett av att spela det. Men det är ju liksom det som är grejen. Och det här nya spelet har rättså mycket bättre grafik och hur mycket fräna funktioner som helst! Kolla här, bara:

Silent Hill's debut on the Nintendo Wii makes the fear more real than ever before. Players will be drawn into the mysterious town using the Wii Remote as a flashlight and a cellphone as they search for clues. Choices they make will shape Harry Mason, as well as the people he meets and the places he visits. The enemies evolve as well, taking the form of the player's deepest fears. Silent Hill promises to be more terrifying than ever, bringing the fear to Wii, PS2, and PSP.
*A re-imagining of the original Silent Hill that turns everything you thought you knew on its head
*The game watches you and adapts to your actions to create a unique experience to each player and intensify their fears
*Implementation of a cell phone as the user interface, which acts as a story telling device, map, puzzle helper, and camera that provides seamless flow with no interruption in gameplay
*New nightmare sequence focus on escape and evasion rather than direct confrontation

Det kommer att bli så jäkla bra! På fredag så fort ungarna somnat smäller det.

Förlåt om jag tjatar men...

Jag är fortfarande lite smått tagen. Och så peppar jag stenhårt på de här låtarna just nu, av naturliga (eller snarare onaturliga) orsaker.

Tyvärr gick det inte att lägga in originalvideon här eftersom inbäddning var borttagen på begäran, vilket var synd eftersom det är en fantastiskt snygg video, men den här funkar bra, och jag gillar alltid när det är lyrics med.


Den här ska man kanske inte se om man planerar att faktiskt se Six feet under eftersom den innehåller en hel del spoilrar. Om man däremot inte tänker se den (eller redan sett) går det ju alldeles utmärkt att upptäcka vad man missar.
Annars är det bara att blunda och lyssna på musiken.

Så. Jävla. Bra.

Igår såg vi klart det allra sista avsnittet av "Six feet under", och jag måste säga att jag aldrig blivit så tagen av ett sista avsnitt av en TV-serie.
Det var så fantastiskt bra. Hela serien (alla fem säsongerna) var fantastiskt bra och efter finalen så satt jag alldeles paralyserad med tårarna sprutandes ur ögonen. Jag tror aldrig jag har varit lika medveten om min egen dödlighet, vilket väl förmodligen var syftet. Fascinerande att man kan lyckas förmedla en känsla så bra att det känns som om man fått den nedtryckt rätt i halsen.
Jag är MYCKET imponerad.

Samtidigt känns det nästan sorgligt, som att jag aldrig ska få träffa några utav mina vänner igen. Kanske dags att ta lite distans från serierna jag följer?
Hör ju själv att detta inte låter riktigt friskt.
Hursomhelst, om du inte sett serien. Se!
Det blir inte mycket bättre än så här.

What´s new, pussycat?

Jag har blivit nästan pinsamt dålig på det här med att blogga. Jag hinner inte, orkar inte, vill inte. Så då struntar jag i det och så går dagarna. Och då blir jag stressad över att jag inte skrivit på länge och går in och skriver något helt meningslöst. Som det här.

Den senaste veckan har varit riktigt bra. Barnen har förvisso varit sjuka (igen) så att jag har fått stanna hemma (igen), men bortsett från det har det varit rätt gött att leva. Jag fick en hel del skolarbete gjort hemma förra veckan, fick sålt kläder på Tradera för 6000 kr och efter förra helgens lilla dal har jag och maken varit ovanligt artiga och kärvänliga mot varandra, vilket alltid är trevligt.

I tisdags var jag i Göteborg och hälsade på Eva, samtidigt passade jag på att köpa lite kökspimp-prylar på Indiska. En ny lampa, nya gardiner och så där. Och det blev så fint! Ska lägga upp en bild när jag fått nya batterier i kameran.

I onsdags tatuerade jag mig. Det gjorde fruktansvärt ont och då har jag ju ändå en ganska stor chestpiece vilket tydligen ska ligga ganska högt upp på smärtskalan.
Det var ingenting jämfört med det här. Jissesjävlar vad jag led! Men fint som snus blev det:

Det är Gösta, min finaste fina första kissemiss som blev överkörd för fyra år sedan när han åt ett bananskal han hittat på vägen. Texten som inte syns sådär jättetydligt på bilden lyder "Per aspera ad astra" vilket betyder "Genom svårigheter mot stjärnorna" på latin. Jag är toknöjd, men har fortfarande jätteont. Jari säger att det beror på att det är så mycket svart i tatueringen. Jag säger att det beror på att benet är ett fittigt ställe att tatuera sig på.
Så resten av veckan tog jag det väldigt lugnt och kurerade benet, tills i lördags då jag helt sonika virade in det i gladpack och drog på mig högklackade stövlar och paljettklänning och gick på Burlesque-klubb i slottskogen.
Jag hade jättetrevligt men det var inte riktigt lika kul när tåget blev ståendes i över en timma på vägen hem eftersom ett korkat våp dragit i nödbromsen för att hon behövde spy och toaletterna var ur funktion. Jag hade dessutom extremt bråttom hem eftersom Jari skulle börja jobba klockan sex. Tio över fem damp jag hursomhelst in hemma och slutet blev gott, trots allt.

Igår mutade jag Melvin med pengar så att han gick med på att passa sin syster medans jag låg på soffan och var död. Det var inte mycket till alla hjärtans dag för min del. När Jari kom hem fick jag en bok och chocklad vilket piggade upp avsevärt, och under eftermiddagen var jag faktiskt riktigt aktiv. Vi bestämde att varje dag är värd att fira med kärlek och så var det med det.

Nå, nu får det räcka med pliktbloggande.
Det blir ju bara skit och oinspirerat iallafall.

Vid ett fåtal tillfällen i livet gör man val som faktiskt kommer att bli avgörande för hur hela ens framtid ska se ut. Man står vid ett vägskäl, som det så fint heter.
Ofast har man ingen aning om vart vägen man väljer kommer att föra en.
När jag var arton valde jag att följa Jari på hans väg.
Eller kanske var det snarare så att vi tog varandras händer och vek in på en väg som var helt ny för oss båda.
För det allra mesta är det en fin liten försommarstig med fågelkviddevitter,vitsippor och solsken som strilar ner mellan skira björkblad vi följer, en stig som jag vill följa och vandra lycklig på i alla mina dagar tillsammans med mannen jag älskar.
Men då och då korsas stigen av en fyrfilig motorväg där snabba bilar med vassa kanter vill köra över oss. Man kan se stigen fortsätta någonstans långt borta på andra sidan, men man har ingen aning om hur man ska kunna ta sig över med livet i behåll.
Då vill jag bara vända och gå tillbaka. Välja en annan väg. En väg som skulle tagit mig ut i stora vida världen, en väg kantad av spänning och äventyr.
En väg där jag kunde gå i min egen takt, sluppit rätta mig efter en annan människas steg. Kunnat välja att vända om och gå tillbaka utan att behöva se någon stå vilsen kvar på stigen och inte veta hur han ska kunna komma vidare utan mig.

Äsch, jag är kass på metaforer. Ibland blir det bara så mycket, allting.
Att springa fort över motorvägen, utan tvekan och utan att se sig om brukar vara den bästa metoden. Jag tror jag gör så den här gången också.

Vintervila.

Just nu händer det inte så mycket som jag känner att jag behöver delge allmänheten. Samtidigt som det händer så mycket (oviktigt) att jag inte hinner skriva.

Jag fyllde 25 för en vecka sedan. Min födelsedagshelg blev så bra som den kunde bli och det är jag mycket nöjd över. På fredagen var vi ute och åt med mamma, bröder och morföräldrar. På lördagen hade vi födelsedagskalas så det skånga i Kuittinenborgen. Och på söndagen (som var den egentliga födelsedagen) låg vi som två vrak på soffan och gjorde just ingenting förutom att ynka och äta pizza. Jag tror till och med att Jari glömde att säga grattis. Och när folks ringde för att gratulera så var jag för bakis för att orka svara.

Jag trivs med att vara 25. Men jag skulle vilja vara sjutton igen, bara en enda dag.