Julbordet var.. hm. Ja, maten var iallafall jättegod, även utan köttbullar och prinskorvar. Men resten, stämningen var rätt värdelös. Jag fattar inte den där mentaliteten de verkar ha därute. Ingen vågar släppa loss och ha roligt av rädsla för att någon ska lägga märke till dem, så istället sitter alla stela som pinnar och tittar på klockan. Segt. Miljön gjorde inte saken bättre direkt; tidigare år har tillbringats på trevliga krogar och i mysiga kvarnar. I år hade de flyttat spektaklet till en fabriksmatsal.. Underhållningen bestod av diverse bönder som drog buskisar med jämna mellanrum och inte ens en sketen CD-spelare med lite jullåtar hade de bemödat sig om att ta dit. Dessutom var jag trött och fyllan slog helt fel i kombination med tröttheten. Jag var helt seg och ville bara lägga mig någonstans och snarka. Nåja, slutgnällt om helgens största I-landsbekymmer.

Det bästa med julbordet var faktiskt bakfyllan. Vi hade det så himla mysigt igår. Hyrde massa filmer, köpte ett kilo godis och pizza. Sedan låg vi bara som ett gäng vrak i soffan hela dagen och mölade film och käk. Finemang. Ungarna var nog också trötta för de verkade gilla läget och var inte alltför stökiga. En sådan dag är enligt mig lycka i dess allra renaste form. Jag älskar mina fina så hejdlöst tokmycket att det nästan inte får plats inuti mej ibland.

Idag är Jari hos Robert och Graciela för att hjälpa dem med deras takrenovering. Vi fick stanna hemma eftersom Melvin är dundersnuvig och de i sin tur eventuellt går runt och bär på magsjukebasillusker. Nej tack.
Men det går ingen nöd på oss. Vi ska städa och bada och handla och mata fåglar.
Jag ska verkligen dra ut på den här dagen så mycket det bara går. För imorgon är det måndag och uppstigning tjugo över sex igen. Och jag orkar bara inte, fast jag måste.

Mycket att göra = Död blogg.

Det sa plupp och så var den här veckan över. Det har varit fullt upp i skolan plus att jag besökt det mytomspunna Gekås. Mycket bra; alla julklappar är inhandlade plus en hel del annat bös som jag insåg att jag inte kunde leva utan först när jag såg det. Jari, mor och en bror var också med. Jari och Johan trivdes över all förväntan. Vi åker nog tillbaka inte alltför snart.

Ikväll är det julbordsdags med Jaris och Johans jobb. Jepp, ni läste rätt. Och jepp, visst är det svågerpolitik, men varför inte? Att ha en bror och man som arbetar tillsammans har både för och nackdelar. Det är mysigt att de är så tjenis med varandra. Men ibland blir jag nästan svartsjuk på att min bror får umgås mer med min baby än jag. Och det blir en hel del jobbsnack på familjesammankomsterna vilket kan bli jävligt tradigt i längden. Anyway, förhoppningsvis lyckas jag låta bli att dricka för mycket och bli pinsam i år. Det vore trevligt som omväxling.

Tog en "snabblunch" på stan med Anna-Carin förut. Den blev ganska lång, men trevlig. Hon är en så himla mysig tjej. Det är härligt med nya vänner!

Tillsist, en helt urbra jullåt. Lyssna och njut och var glada! Jag vet att jag är helt odräglig så här års, jag älskar julen och blir helt äckligt käck och gör en massa saker som jag normalt bara skulle fnysa åt.
Jag lovar att återgå till mitt vanliga cyniska jag på nyårsdagen.

Inte för att skryta, MEN...

... jag pluggade till provet i 45 minuter igårkväll (natt) och jag är bannemej säker på att jag svarade ganska så hyfsat rätt på alla frågor utom två (som inte stod med i min bok eftersom jag har en annan upplaga).
Det är bara att fatta att jag har utvecklat den överlägsnaste instuderingstekniken i världshistorien.
Jag ska ta patent på den. Sen att jag läser löjligt mycket och har pluggat teater kanske spelar in också. Jag måste ha tränat upp ett riktigt hyfsat läshuvud.
Anyway, här kommer mina mästartips, det är lika enkelt som effektivt:
Steg 1: Läs igenom de kapitel som provet omfattar. Ät chocklad och begrunda det du läst en stund innan du går vidare till steg 2: Läs långsamt igenom kapitlen igen och anteckna de referenser som du tycker verkar betydelsefulla. Se till att memorera några fakta kring varje referens och ha stödord som du lätt minns.
Steg 3: Läs igenom dina papper med anteckningar. Blunda och upprepa tyst för dig själv varje referens och vad den innefattar.
Steg 4: Töm huvudet totalt fram tills att provet börjar. Tänk inte på det, traggla inte i huvudet. Då är det bara risk att du blandar ihop allting. Gör hjärnan helt blank tills du sitter med pappret framför dig. När du ser frågorna en och en kommer hjärnan att sortera informationen åt dig. Voila! MVG, lätt som en plätt.
Om det inte funkar ska jag äta upp min hatt.

Blä. Urk. Usch.

Just nu har det blivit alldeles för mycket. Tempot är så mycket högre än vad jag är van vid och hur reagerar lilla jag då? Genom att stänga av hjärnan och ignorera allt som inte är livsnödvändigt. En utav de saker som då givetvis kommer till korta är bloggisen. Så är det, åtminstone tills jag anpassat mig till den här nya tillvaron och orkar göra något annat än ligga i soffan som en död sill och glo när jag kommer hem.

Det bara regnar och jag har tappat min cykelnyckel. Jag är trött på att vara tjock men vill bara äta choklad hela dagarna. Hur lösa denna ekvation? Vad göra åt dessa I-landsbekymmer?

Filmen förresten, den var helt askalasbra! Men det behövde jag ju inte tala om. Fast jag är lite nördig och retade mig på en del saker som de låtit bli att ta med. Men så är det ju alltid. Alla kan inte få med sina favvogodisar.
Resten av helgen var inte så pjåkig den heller. Men det är sånt där man inte kan berätta om utan att låta alldeles bindgalen så vi låter det vara. Men jag är ny nu.

Annars då? Två prov den här veckan. Varav det ena är imorgon bitti och som jag inte pluggat en enda minut till. Ska göra det nu, men skjuter och skjuter och skjuter på det. Så dumt, så onödigt.

Var ute med klassen igår med, bowlade och käkade på Stures. Det var faktiskt riktigt trevligt. Det ger sig.

Nä, färdigdravlat. Nu studera som en liten iller i ett par timmar.
Nattuggleri är bra skit.

Äntligen!

Två timmar kvar tills jag och Anneli sitter på bion och tjuter som små skolflickor!
Jag längtar ihjäl mig. Det känns precis som på julafton när man var liten och tiden var som seg sirap fram till julklappsöppningen. Precis så känns det.
Det kommer att bli min bästa filmupplevelse någonsin, givetvis för att jag vet att filmen kommer att vara så bra (New moon är min favoritbok) men mest för att jag väntat och peppat så jäkla länge!

Läget såg kritiskt ut ett tag, Lovis smittade mig såklart med sin magsjuka så natten tillbringades tillsammans med toalettstolen. Men nu mår jag toppen (typ) och tänker faktiskt vara så fräck att jag struntar i 48-timmarsregeln. Jag har väntat så länge att jag helt enkelt tar mig den friheten. Punkt slut och over and out.

Dagen som inte fanns.

Den här dagen har inte funnits. Jag har redan raderat den. Men jag kan säga så mycket som att den kvalar in bland de tio kassaste (inte värsta) dagarna i mitt liv. Basta.

För två år sedan däremot, var jag ruggigt nervös och förväntansfull nu. Och ja, nu ramlar jag ner i det där tänkvadjaggjordenuförxantalårsen-hålet igen. Jag är bra på det. Och imorgon för två år sen fick jag världens finaste present. Men mer om det imorgon.

På tal om presenter så har jag packat in ett gäng ikväll och jag måste, måste, måste bara visa det här helt underbart fina presentpappret eftersom det är ungefär det enda som gjort mig glad idag:



Ser ni att det glittrar?
Det är så finfint att jag vill rulla in mig i det, äta det. Köpa upp alla rullar av det som finns och tapetsera hela min lägenhet med det. Så fint. Faktiskt.

Lördag.

Idag har jag bannemej inte gjort ett endaste dugg. Gudars vad skönt det har varit.
Jari däremot, den hurtbullen, har både städat, handlat, målat och lagat mat. Och som löken på laxen stack han just till jobbet där han kommer att befinna sig tills tresnåret inatt på ett ungefär.
Nu kanske ni tycker att jag är en dålig husmor som låter min stackars karl slita på det här sättet medans jag bara legat och tittat på, när han dessutom ska arbeta större delen av natten. Men det är jag inte. Efter den senaste veckans omställning var jag helt klart värd en dag utan ett enda litet måste.
Jari gjorde dessutom alla de där grejorna helt på eget initiativ, trots att jag tjatade på honom om att spara allt det jobbiga till morgondagen.
Det är en av anledningarna till att han är så bäst. Ibland får han tokryck och bara ordnar massa saker, och blir inte ens sur om jag struntar i att hjälpa till.
Det är skönt att här är städat och fixat. Sa jag att han är bäst?

Jag och barnen ägnade en stor del av förmiddagen åt att titta på våra familjefilmer, och jag konstaterade raskt att vi ser lyckliga ut. Ni vet så där som de gör i hollywoodfilmer när de är ledsna och tittar på gamla hemmarullar för att riktigt vältra sig i misären av att allt gått åt helvete och inte är sådär bra längre. Där alla skrattar och kramas hela tiden och mamman och pappan pussas och smågnabbas på ett käckt sätt. Precis så är våra filmer. Men det måste ju vara ett skitbra tecken på att vi är sådär lyckliga. Att det liksom märks utåt också.

Sedan kom Sara och Fredrik och höll mig sällskap hela kvällen, vilket var hemskt trevligt. Jag och Sara passade på att ha en Twilight-orgie i liten skala (av hänsyn till Fredrik) och Fredrik lagade min dator. Snacka om att förena nytta med nöje för nu slipper jag ha en massa jobbiga saker som poppar upp på skärmen hela tiden.
Nu ska jag meditera och sedan bums i säng.

Lyssnar på gnällig hångelmusik och tittar ut genom fönstret. Känner mej lite tom och liksom osäker. På mig själv, på tillvaron. Dessutom upptäckte jag igår med stor fasa att jag börjar bli gammal! Att yngre personer uppfattar mig som gammal.
Det är en mycket otäck känsla första gången det händer, kan jag lova.
Jag vet ju att jag inte är gammal. Jag skulle rentav vilja sträcka mig så långt som till att påstå att jag är en lagom tjock kvinna i mina allra bästa år.
Dessutom är majoriteten av min umgängeskrets (inklusive min man) minst tio år äldre än jag och tycker att jag bara är en liten skit. Åtminstone åldersmässigt.
Jag är alltså ganska rejält bortskämd med att få höra hur ung jag är, och även om det kan reta mig till vansinne ibland så föredrar jag det alla gånger nu efter att ha fått testa alternativet.
Tvi vale vad tantig, torr och tråkig jag kände mig.
Jag antar att det även är chocken av att tvingas inse att min ungdom faktiskt är förbi. Jag blir aldrig yngre. Det kommer från och med nu bara att gå utför.

Förmodligen är detta ett livsstadium alla passerar och en insikt som alla får.
Och det är säkert lika jobbigt för alla. Men shit alltså, varför har ingen varnat mig?
25årskris så det skvätter om det!

Jag hatar att vara ny i klassen med. Been there, done that och jag hade hoppats att det skulle vara annorlunda med vuxna människor. Men icke! De givna rollerna finns och är redan etablerade. Jag vet inte riktigt hur jag ska foga in mig i den här gruppen som redan gått ihop ett tag. Jag hatar att behöva spela det här löjliga sociala skitspelet. Det tar mer på krafterna än att plugga. Jag tänker inte sitta där och hålla tyst bara för att jag är ny. Jag är där för att få bra betyg, och bra betyg får man som bekant genom att vara stor i käften och visa framfötterna på lektionerna. Alltså är/gör jag det, och det verkar inte uppskattas av de som snott åt sig ledarrollerna i klassen. Men väx upp, och bli gamla (som jag) för höge farao!

Jag har upptäckt gång på gång under den senaste veckan att jag saknar mina vänner. I grundskolan var de en så naturlig del av skolgången att man aldrig ens tänkte på hur bra man hade det då. Jag önskar att de kunde vara där och omsluta mig, göra min närvaro naturlig och självklar. Det är först nu jag har insett hur mycket av ens självkänsla och säkerhet man får från de människor man omger sig med.
Utan dem finns det nästan inget kvar. Även om man inte visar det utåt så känns det så på insidan.
Men jag tror inte mina vänner är särskilt sugna på att läsa till undersköterska så att jag ska slippa känna mig ensam, särskilt med tanke på att flera av dem har akademikerutbildning.=)
Nåväl. Det ger sig. Jag är inte den som kastar in handduken i första ronden.
Och det finns en positiv aspekt också, nämligen insikt om hur underbara och uppskattade de människor jag omger mig med är. Hur mycket de betyder för mig och att jag aldrig skulle klara mig utan dem.
Ni vet vilka ni är.

Ett nytt liv.

Jaha. Då var man heltidsstudent bara sådär.
Jag går i skolkorridorerna och försöker ta in att det här ska vara min verklighet och vardag i X antal år framöver. Det känns märkligt, men spännande och annorlunda på ett bra sätt.
Jag sitter på lektionerna och lyssnar och bara suger i mig informationen jag får. När hände det senast? I mellanstadiet, kanske lågstadiet, rentav?
Det tar på hjärnan; de här två första dagarna har jag varit helt radiostyrd när jag kommit hem. Tio gånger tröttare än efter ett heldagspass på jobbet.
Men det går nog snart över, och det är en bra trötthet.
En trötthet som talar om att jag gjort något meningsfullt och lärt mig nya saker.

Annars då? Jo, annars är jag så förbannat trött på alla människor som bara struntar i allt. Som äter sitt kött "för att det är så gott." Köper sina lågpriskläder "för att det är så billigt". Struntar i att sopsortera "för att det är så jobbigt." Köper vanliga varor trots ekologiska alternativ "för att det är så dyrt." Tar bilen när de kan ta sina feta rövar och hoppa upp på cykeln "för att det är för jobbigt". Etc, etc i all jävla evinnerlighet trots att det är på bekostnad av människors välbefinnande, djurs liv och vår planets fortsatta överlevnad.
Vakna för fan upp och inse att ni tillhör de TIO RIKASTE PROCENTEN I HELA VÄRLDEN och att ni har alla resurser för att åtminstone försöka leva ett miljö, människo och djurvänligt liv.
Det finns liksom inga ursäkter. Och som det gamla fina ordspråket lyder: Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Jag är själv långt ifrån perfekt, men jag går åtminstone inte runt och låtsas som att allt är bra när vår planet våldtas till döds omkring oss. Jag får fysiskt ont i bröstet när jag tänker på allt fruktansvärt som onda, hänsynslösa människor hittar på därute i världen. Och som många av oss medvetet eller omedvetet bidrar till för att det passar våra syften och är bekvämt. För att vi inte vill veta.
Personligen förstår jag inte hur de allra flesta lyckas skjuta det ifrån sig. Men upenbarligen är det vad de flesta gör. Jag tycker att det är ledsamt att människor i ett välfärdssamhälle kan vara så oempatiska. Men allt är ju som bekant subjektivt och min insida ser uppenbarligen inte riktigt ut som gemene svenne-banans.
Det är tydligen helt okej att blunda för allt som är fel och som man själv bidrar till. Syns inte, finns inte. Eller hur var det?

Nå, vad bidrog då till dagens lilla utbrott i cynism? Jo, nämligen att jag råkade se den här filmen häromdagen:

Och utan att säga så mycket mer om den hoppas jag att ni (efter min lilla moralpredikan) åtminstone har lite dåligt samvete och tar och ser den här filmen. Och om ni har något hjärta i kroppen kanske ni rentav mår lite dåligt efteråt.
Så dåligt att ni loggar in på www.sharkwater.com och räddar en haj eller två.
Men antagligen gör ni inte det. Inget av det. Syns inte, finns inte, eller hur?

Gnäll.

Det här vädret alltså.. Fy fan.
Hur tänkte grottisarna när de slog ner sina bopålar här på den tiden man fortfarande byggde hus av pinnar och djurhud? De måste ju helt klart ha kommit på sommaren, tyckt att det här verkade vara ett gött ställe och sedan helt enkelt varit för lata för att orka flytta på sig igen när vinterhelvetet kom.
Stooort misstag. Nedrans förmödrar och förfäder! Jag förbannar er och er dumhet!

Lite om mig fast i bildform.

Idag härmar jag rara Sara (som jag gärna skulle länka till, men min blogg är helt störd och alla länkar jag lägger in i inläggen bara försvinner, hjälp!)och svarar på ett gäng helt ointressanta frågor om mig själv, fast med bilder istället:

Var i hela världen skulle du helst vilja befinna dig just nu?
Japan/Tokyo.

Vilken egenskap önskar du att du besatt?
Förmågan att styra tiden.

Vilken färg är ditt drömhus målat i?



Vilket namn är det vackraste du vet?
Mina barns.

Vem skulle du vilja vara om du varit en helt annan person?
Bella Swan (såklart!).

Vilket är det bästa ordet som finns?
Midnatt.

Vad är det viktigast att du hinner göra innan du dör?
Just nu, att bli klar med min utbildning. Därmed inte sagt att det är meningen med livet.

Vilken saga är din absoluta favorit?


Om du bara fick lov att äta en sak i resten av ditt liv, vad skulle du välja?
Tänk bara vad många olika sorter det finns; man tröttnar aldrig!

Om du bara fick lov att klä dig i en färg i resten av ditt liv, vilken skulle du välja?


Om du bara fick lov att se en enda film under resten av ditt liv, vilken skulle du välja?


Om du bara fick köpa ett enda ting till, vad skulle du välja då?
Ett nätt litet lyxhus i Thailand som jag kunde fly till under vintern.

Vilket språk är det vackraste du vet?
Ja, jag vet att det är perverst, men jag går igång totalt när Jari säger fula saker på finska.

Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?


Vilken är din favoritårstid?
Sommar! Här är mina bästa killar förra sommaren i Kolding. Fina, ljusa dagar att längta tillbaka till.

Lycka är..

.. att bli väckt av en sovvarm tvååring som kryper tätt intill, gnuggar sin näsa mot ens kind och säger "Gillar dig mamma, min mamma."
Olycka är att behöva släpa med sig sagda tvååring + storebrorsan ur sängen och ge sig ut i vad som kändes som tvåjävlatusen minusgrader när man bara ville ligga kvar och mysa med världens finaste hela långa dagen.

Måndag.

Exakt en vecka kvar tills jag börjar studera på heltid.
Tills jag kan sluta stampa på samma värdelösa fläck och långsamt, långsamt börja ta mig mot målet. Äntligen låta hjärnan arbeta och känna att det finns en mening och ett syfte med det jag gör. Att det är något jag gör för min egen skull och inte för någon annans.
Det kommer antagligen bli skittufft att plugga i X antal år med två växande barn hemma. Men jag har givit dem hela mig längre än vad många andra föräldrar gör.
Nu är det dags att de börjar dela mig med mig själv.
Det kommer att bli hemskt ekonomiskt, men det kommer att gå på något sätt ändå. Vi landar alltid på fötterna, jag och Jari.
Jag är så trött på att gå till ett arbete som inte ger mig någonting.
Jag vill inte, vägrar, slösa bort en så stor del av mitt liv på att göra något som jag innerst inne vet inte är det jag helst vill göra. Det där som ger min hjärna något att bita i och som gör mitt hjärta varmt och lyckligt.
Det känns verkligen som att jag ömsar skinn just nu. När jag är färdig kommer jag att vara en helt annan människa, och det känns så bra.
Jag är trött på den jag är nu. Det känns som att det här är helt rätt tidpunkt att förändras och gå vidare.

När amerikat för en omväxlings skull segrar över Svedala.

"Vi bor i USA sa sjalvklart firade vi igar, det ar verkligen en jatterolig dag for barnen.

Halloween i USA ar en superharlig hogtid, det ar synd att sa manga verkar ha en snedvriden och trakig uppfattning i Sverige. Man gor aktiviteter under hela okt. som har med Halloween att gora, som att aka till en pumpkin patch dar barnen far plocka sina egna pumpor och aka holass och plocka applen tex. Sedan kan man aka till Haunted Houses, hay mazes osv. Man kan ocksa aka och se hundratals (tusentals) pumpor utskurna och utsmyckade och tanda i skymningen pa lokala bondgardar tex.

Manga kvarter ar kanda for att ha riktigt bra dekortationer, de som bor dar slar pa stort och dekorerar husen med spindelvav, spoken, skelett, kyrkogardar, pumpor etc, och klar ut sig sjalva och ger ut godis till alla som kommer. Det ar jattetrevligt att ga runt och titta pa och se alla andra utkladda, och det ar valdigt spannande och roligt och lite kittlande laskigt for barnen.

Vi hade en litet pre- trick or treating party hos oss igar, bade barn och vuxna var utkladda, i skymningen gick vi ut i vart kvarter och det var roligt for barnen att ga tillsammans. De hus som inte har nagra lampor tanda eller nagra dekorationer ringer man inte pa, enkelt for alla. Och man kan vara utkladd till vad som helst, det behover inte vara laskigt. Det ar jattekul att se vad kreativa manga ar. Halloween rocks helt enkelt!"

Alltså, det här låter ju så himla mysigt och härligt. Underbart med en tradition som tar in lite mörker och skräck tycker jag (som bekant har ett osunt förhållande till dylika företeelser) och som alla som vill är med på, och dessutom som löken på laxen, inte har något särskilt med kristendom att göra. Att hedra sina döda och njuta av lite skräck tycker jag dessutom borde fungera utmärkt att kombinera.
Så varför, VARFÖR firar vi inte Halloween här i Sverige, the american style?

Här är det nån slags avslagen ursäkt för att halvtonnisar ska få springa runt och hitta på en massa odrägliga hyss. Vi firar varje år, men det blir ju inte direkt någon folkfest eftersom vi är de enda i kvarteret.
Kom igen nu!

Äckligare än så här blir det inte.

Vi kollar på The amazing race på jobbet, där de var i Thailand och skulle äta friterade insekter. Det tyckte jag var rätt äckligt.
Men min arbetskamrat berättade just något utav det vidrigaste jag någonsin haft oturen att få höra. Något som får friterade syrsor att kännas som något man skulle kunna äta jämt.
På en del ställen i världen finns det aprestauranger, där man får välja ut en apa som lever. Sedan sätts den valda apan fast i bordet så att bara huvudet sticker upp, fortfarande levande, varpå man knackar sönder dess skalle och äter hjärnan rå medans apan i princip fortfarande andas.
Hon har varit på en sådan restaurang, men åt givetvis ingen levande aphjärna.

Om hon inte bara spelat mig ett fult spratt, och det är inte riktigt hennes stil, så är det här bland det absolut äckligaste jag någonsin hört. Inte bara för att tanken på att äta rå aphjärna är fullständigt motbjudande, utan även för att hela processen i mina öron låter ovanligt rå och brutal.
Det här är djurplågeri taget till en helt ny nivå.
Fy fan, jag som hade ett hyfsat morgonhumör fram tills nu. Nu tappade jag allt.

Äntligen!

Biljetterna till New moon är nu bokade och jag kan äntligen sova lugnt om nätterna igen.
Eftersom vi är tanter jag och bästa Anneli bestämde vi oss för att inte gå på midnattsvisningen trots allt, utan på den ordentliga tiden kvart över åtta på fredagen istället. Förhoppningsvis är filmen lika bra då som på premiären och man slipper sitta där och vara helt död. Dessutom känns det lite småtaskigt att gå på bio på min dotters födelsedag, trots att det är så sent på kvällen.

Jag är råpeppad! Två timmar Edward Cullen (även om han inte är med så mycket i NM) på en enorm bioduk, bättre kan det inte bli.
Jag sörjer dock lite att jag missade biljettsläppet till Twilight+New moonkvällen nere i Göteborg (SF hade lovat att varna i förväg, men istället släppte de helt plötsligt bara biljetterna utan att informera någon om det). Då visar de bägge filmerna och har en massa tävlingar och prylar.
De sålde givetvis slut i ett litet nafs när ryktet väl började spridas.
Men å andra sidan känns det som att jag och Anneli har passerat medelåldern på det eventet med typ tio år. Kanske hade känts lite väl töntigt ändå. Eller?
Med tanke på att jag har den snyggast Twilight-pimpade mobilen i hela stan, drömmer om Edward på nätterna (Förlåt Jari, jag älskar dig mer än allt annat tillsammans, och han finns faktiskt inte på riktigt!) och har läst böckerna både baklänges, framlänges och på olika språk har jag förmodligen redan passerat gränsen för total förnedring vad gäller Twilightbesatthet.

Duktiga jag.

Idag har jag varit ovanligt produktiv för att vara ledig!
Dessutom var jag rejält radiostyrd under större delen av förmiddagen då jag hade en intensiv gårdag med jobb och sedan föreläsning i Göteborg direkt efter det vilket gjorde att jag kom hem först framåt tiotiden igår.
Det vettiga hade då kanske varit att störta bums i säng men det gick ju inte när det vankades True blood, och sedan gick jag över den där gränsen när man egentligen är helt störtlöjligt trött men kroppen har slagit på autopiloten och vägrar att somna på ren jäkelskap.

Men idag då:
Gjort iordning snyggaste pumpan ever (bild kommer om jag bara hittar den där förbannade kortläsaren någon gång), tagit vara på allt innehållet i pumpan och bakat två pajer med hjälp av det varav en blev konstig och den andra förhoppningsvis god eftersom jag drog in på konstigheterna, i det här fallet ingefära.
Dessvärre blir det inte provsmakning av den förrän imorgon då jag ska till Västra bodarne för att dyrka Satan och bjuda på paj efteråt. Jag tror iallafall att det blev bra och är glad att jag följde min instinkt och provbakade innan det var dags för den verkliga premiären.

Dessutom har jag städat och Samhainpyntat huset i största allmänhet. Pluggat in en ritual, mediterat i badkaret och gjort rent spisen för första gången sedan vi flyttade in i mars. Jag är mycket nöjd med mig själv.

Kvällen har ägnats åt skräckfilmskollande på TV. Som äkta skräckfilmsnörd är den här helgen på året rena guldgruvan då de visar massor av gamla goa nostalgi-rullar på TV hela veckan. Småsegt att Jari jobbar natt bara, men å andra sidan gör det upplevelsen mer... intensiv.
Jag och Melvin inledde kvällen med att kolla på Ghostbusters (vilken förmodligen inte kvalar in på skräckishyllan, men ändå), jag minns att jag såg den när jag var i hans ålder och inte blev särskilt traumatiserad av det utan mest tyckte att den var frän. Så det kändes okej att han fick titta på den.
Melvin var fascinerad, och lite, lite rädd.
Jag var, så här 20 år senare, inte riktigt lika impad. Även om det var en skön flashback till min ljuva barndom.
Såg sedan nyinspelningen av Omen för första gången, blev inte jätteimponerad men den var helt okej och inte tillräckligt läskig för att jag ska behöva ringa min stora, starka man och ynka.
Nu ska jag krypa ner i sängen med gott samvete och sova som en gris. Imorgon blir en intressant dag.

Jag vet att jag skrev att bloggen skulle pimpas och modifieras idag, men jag orkar helt enkelt inte det idag. Tji fick ni.

Nu så!

Har precis registrerat mig på den däringa bloggportalen.se. I presentationen av både mig och bloggen fick jag det nog att låta som att min blogg är ett enda stort discotek all day long. Shit vad besvikna folk kommer att bli när de hittar hit och inser att jag grundlurat dem.
För ärligt talat, nog har det här bloggspektaklet ballat ur fullständigt. Inte ens hälften av alla dessa miljoner (kanske rentav miljarder?) bloggar som finns är värda att ens logga in på. En del är så värdelöst tråkiga och dåligt skrivna att man får lust att hacka sönder sina ögon när man läser dem. En del av dem kan till och med få en att totalt tappa allt hopp om mänskligheten. Och min är egentligen ganska medelmåttig.

Jag vill ju alltid att allt ska funka med en gång. Jag vill också bli bloggkändis och när jag läser en del av de som faktiskt är bloggkändisars bloggar svartnar det nästan för ögonen på mig. För de är dåliga. Dåligt skrivna med en massa bilder på vad den ena fjortisen ätit till frukost och vad den andra målat sina naglar i för färg. Men folk verkar ju gilla det. Det stör mig att människor inte har mer djup än så. Men vad göra åt det? Alltså känner jag att det inte är någon idé att engagera sig i att blogga. Om det funkat för mig skulle jag redan ha hängt på den där Stureplanen och käkat kanapeér med andra Ö-kändisar. Men nu ska jag bannemej försöka göra en uppstyrning. Kommer det fungera? Antagligen inte.
Men vi testar iallafall. Inte just idag men imorgon ska ni få se på nya tag!

Har DU någon superbra blogg som du tror att jag skulle gilla? Jag vill ha fler bloggar som faktiskt är värda att ödsla tid på! För jag gillar att läsa om helt vanliga människors livsvägar. Förutsatt att de är någorlunda intressanta, vill säga.

Vissa dagar.

En del dagar känner man sig verkligen helt sjukt ofräsh. De dagarna är ofta dagar då jag börjar jobba klockan sju och snubblar runt halvblind hemma klockan fem på morgonen. Då orkar jag oftast inte klä på mig ordentligt, inte duscha, inte sminka mig. Sedan glider jag runt i Vårgårda iförd mjukisbrallor med flottigt hår som en äkta vårgårdahillbillie. Jag smälter åtminstone in i omgivningarna.

Dagens planer.

Mitt hem ser ut som en pundarkvart (nu igen)efter helgens bravader, så jag antar att det får bli ett par timmars städning först. Kan inte påstå att jag känner mig väldigt upphetsad över detta.
I lördags var vi på bio först, såg "Upp" hela familjen minus Lovis. Den var underbart söt och riktigt rolig. Jari skrattade så han grät och det, mina vänner händer inte särskilt ofta.
Sedan åkte vi och lämnade kottarna hos farmor och farfar eftersom vi hade en middags/bowlingkväll med diverse vänner + ett födelsedagsgalej inplanerat.
Jari blev i vanlig ordning inte insläppt på Stures (kombinerad bar och bowling) eftersom det är något med hans utseende som tycks provocera vakter något alldeles otroligt. Det är hopplöst att gå ut med Jari, han kan vara i princip nykter men blir ändå inte insläppt eftersom han är för berusad. Otroligt störande.
Men vi hade roligt iallafall. Kvällen styrde upp sig över förväntan bra trots att vi missade bowlingen.

Igår var det dock en snudd på omöjlig uppförsbacke. Jag var så tokbakis att jag bara ville lägga mig ner och självdö. Och sådana dagar tenderar hemmet att förvandlas till ett slagfält. Som tur är mår jag toppen idag så nu ska här röjas.

Eftermiddagen kommer att tillbringas på Ikea med Melvin. När Lovis fick den där bokhyllan i ansiktet för ett par veckor sedan var det inte bara hennes läpp som sprack, utan även hennes jättefina leksakskista fick sig en rejäl smäll. Tyvärr går den inte att laga så vi får helt enkelt köpa en ny.
Dessutom ska vi handla hennes födelsedagspresenter nere i Göteborg. Min lilla skrutta fyller två om tre veckor!

Så nu tar jag tag i det tråkiga, så får jag åka och shoppa sedan! Även om det bara är möbler och leksaker som ska inhandlas så är den sortens shopping bättre än ingen shopping alls.

Vaccinera sig. Eller kanske inte..?

Nu har jag fått en tid för att vaccineras mot den omtalade svininfluensan eftersom jag tillhör kategorin vårdpersonal. Jag kommer förmodligen inte att gå dit och har därför kallats både egoistisk och dum i huvudet. Men jag vet inte, jag.
Nu är jag visserligen osäker på hur hög sanningshalten är i det som står här nedanför. Men just det att jag inte vet om det är sanning eller inte, att man just nu inte vet alls vad som är sant ifråga om det där förbaskade vaccinet, gör mig osäker på om jag vill ta det.
Dessutom finns ju den överhängande risken att det som jag fasat och planerat för i flera år händer; en fullskalig zombieinvasion som drabbar alla som tagit vaccinet.
Tur att jag är förberedd i sådana fall!

"Jag vill bidra med några punkter att fundera på inför massvaccinationen av svenskar from 12 oktober, 2009.

1. Jag har varit i kontakt med en person som arbetar för Crusell SBL (den ledande vaccindistributören i Sverige). Personen kommer inte själv att vaccinera sig för denne vet att vaccinet ger “allvarliga biverkningar”.

2. Influensan kallad svininfluensan består egentligen av genetiskt material från svininfluensa, människoinfluensa och fågelinfluensa. Det är hur enkelt som helst att verifiera det genom att studera vad som skrivits i den vanliga pressen. Många tror att genblandningen beror på att virus i naturen korsar sig med varandra. Eftersom jag läst mikrobiologi och genetik vid Stockholms universitet vet jag att det är en omöjlighet eftersom virus inte förökar sig sexuellt. Virus förökar sig genom replikation. Korsning i naturen förutsätter sexuell förökning. Då tänker de flesta: men det vet ju alla att virus muterar i naturen. Ja, men det har ingenting med korsning och förökning att göra.

Jag har försökt förklara denna enkla grundkunskap i biologi för en SvD journalist som fortfarande inte förstår vad jag pratar om. Misstänker att de politiker som ligger bakom beslutet att köpa in 18 miljoner influensa “shots” inte heller förstår detta.

Konsekvensen av att vi förstår att ett virus bestående av genmaterial från svin, människa och fågel är omvälvande. Det kan nämligen endast betyda en sak. Viruset är fabricerat, tillverkat av människan.

3. Genetiker, biologer och läkare känner till detta, men de är förhindrade att uttala det öppet i media. För i samma ögonblick som de påpekar att viruset är fabricerat kan dessa förlora jobbet. Så enkelt är det. Istället försöker läkare bla i Sverige (via DN, SvD) mer inlindat ifrågasätta behovet av massvaccination. Så mitt råd är: läs mellan raderna. Dessa läkare försöker förmå människor att ifrågasätta dels behovet av vaccination, dels politikernas felaktiga beslut och dels läkemedelsbolagens vinstintressen.

4. En ingrediens i Pandremix (svininfluensavaccinet) är thimerosal (konserveringsmedel) som innehåller kvicksilver (ethylkvicksilver). Jag fick uppgiften från Läkemedelsverket. Enligt Oxfords keminfosidor är thimerosal klassat som ett gift.

Amalgamfonden har varnat för samma form av kvicksilver eftersom formen på kvicksilvermolekylen är av typen etylkvicksilver (nära släkt med metylkvicksilver), en molekyl som lätt tar sig in hjärna och nervsystem. Förbud mot kvicksilver i amalgam infördes i Sverige 2009-06-01. Beslutet att köpa in vaccin som innehåller thimerosal till svenska folket togs 2009-07-24. I ena stunden totalförbjuds kvicksilver i munnen och i nästa stund är det okey att spruta in en liknande form av kvicksilver i blodbanorna. Nu är det helt plötsligt inte farligt alls.

5. Vaccinet är ej testat på människor. Stat och Landsting varken tänker eller agerar logiskt. De enda som tjänar på hela pandemicirkusen är läkemedelsbolagen som kontraktsmässigt gjort sig ansvarsfria om människor får skador av ett vaccin i en prototypmodell som inte testats på människor. Svenska läkare har gått ut via SvD och starkt ifrågasatt detta.

6. Har du hört att svenska läkare avråder äggallergiker att ta vaccinet? Varför? Jo, för vaccinet är tillverkat mha ägg. Vad som är känt men ej debatterat i media är att vaccinet därför innehåller djur-RNA och DNA rester från produktionsledet av vaccin (äggen). Dessa gensträngar fäster an vid kroppsceller efter att de sprutats in i kroppen. Vårt immunförsvar identifierar de främmande gensträngarna och angriper. Problemet är att gensträngarna fäst an vid kroppsceller med följden av att immunförsvaret angriper kroppsceller med anfäst djur-RNA/DNA. Slutresultatet är autoimmuna sjukdomar av typen MS, ALS (en neurodegenerativ nervsjukdom), fibromyalgi, artralgi och en rad andra besläktade “inre allergisjukdomar”. Det är alltså inte konstigt att det tom står i biverkningslistan från Läkemedelsverket nedan. Man känner alltså till de autoimmuna reaktionerna i kroppen, men man håller tyst om det.

7. Det återkommande mantrat som stat och landsting upprepar är: “Det är bättre att några få dör eller bli skadade av vaccinet än att långt fler dör och blir skadade av influensan.” Problemet är att slogan är ogenomtänkt och högst spekulativ och den enda part som tjänar på den är läkemedelsbolagen som dessutom gjort sig ansvarsfria.

8. Jag anser att Landstingets och politikernas okunnighet och godtrogenhet har nått farsartade proportioner. Nu är tåget satt i rullning och de varken kan eller klarar av att stoppa ekipaget. Prestige spelar naturligtvis in i bilden. De enda vi kan hoppas på är att folk tar sitt förnuft till fånga och låter kroppens immunförsvar skapa immunitet mot viruset genom att ha influensan. Inget vaccin behövs. Det är så naturen skapat oss och det har fungerat i miljoner år."

Källor:

Oxfords Univesity om Thimerosal
msds.chem.ox.ac.uk/TH/thimerosal.html

Läkemedelsverket skriver: “Produktinformation för prototypvaccinet Pandremix”
www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-.../

Innehållsförteckning för vaccinet (Pandremix)
www.emea.europa.eu/humandocs/PDFs/EPAR/pandem...

Biverkningarna enligt Läkemedelsverkets bilaga (från European Medicines Agency)

Blodet och lymfsystemet
Vanlig: lymfadenopati
Psykiska störningar
Mindre vanlig: sömnlöshet
Centrala och perifera nervsystemet
Mycket vanlig: huvudvärk
Mindre vanlig: parestesier, somnolens, yrsel
Magtarmkanalen
Mindre vanlig: gastrointestinala symtom (t ex diarré, kräkningar, buksmärta, illamående)
Hud och subkutan vävnad
Vanlig: ekkymos vid injektionsstället, ökad svettning
Mindre vanlig: klåda, utslag
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Mycket vanlig: artralgi, myalgi
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Mycket vanlig: induration, svullnad, smärta och rodnad vid injektionsstället, feber, trötthet
Vanlig: frossa, influensaliknande sjukdom, reaktioner vid injektionsstället (t ex värmekänsla, klåda)
Mindre vanlig: sjukdomskänsla

Biverkningar av Pandremix enligt Dinamediciner.se
Några av de vanliga är huvudvärk och trötthet, men i sällsynta fall kan vaccinet ge bland annat kramper, blåmärken eller dunkande smärta. Vid allergi kan allvarlig kollaps eller koma tillstöta, vilket kan leda till döden.
Livsfarligt för äggallergiker.

/Sammanställning av Torbjörn Sassersson

Kravallunge.

Häromdagen på Maxi hittade jag några finfina tröjor till Lovsan som de sålde ut för 49 kr stycket. Eftersom hon växer så det knakar och har väldigt ont om dagiströjor för tillfället slog jag till på några stycken. Jag var dock osäker på storleken (Jag HATAR dubbelstorlekar!) så jag tyckte att min väna lilla dotter kunde prova och se vilken storlek som passade bäst.
Hon bara tvärvägrade. Skrek aj aj AJ! och slängde sig på golvet. Tillsist stod ett helt gäng tanter med roade miner och såg på medans min tvååring brottade ner mig. Jag gav upp och tog den större storleken.
Dagen efter tyckte jag att det kunde vara en god idé att inviga en utav de nya tröjorna. Lovis blev helt skogstokig och slet av sig tröjan och slängde den i blöjhinken(!?), hallå! Hon har inte ens fyllt två än men beter sig redan så finskt att man blir mörkrädd. Sedan vägrade hon konsekvent att ta på sig jacka och skor tills jag fick tvinga på henne kläderna under hysteriska tjut.

Jag är inte van vid sådant här, visst har jag hört talas om det men Melvin har aldrig vägrat att ta på sig kläder, varken för inomhus eller utomhusbruk.
Lovis brukar bråka om kläderna nästan jämt. Det ska vara Mao eller Ah-ah-ooh på, annars går hon hellre naken. I nödfall kan det gå bra med andra djurmotiv också, men då får hon ha en väldigt ödmjuk dag. Allt annat får man klä på henne med våld.
Det är ju hur tröttsamt som helst. Krängande barnkroppar spöar lätt skiten ur det mesta i styrkemätningsväg.
Sedan vägrade hon att säga hejdå till mej på dagis utan vände ryggen åt mig och spatserade in med näsan i vädret när jag bad att få en hejdåkram.
En sån bitch!
Jag känner att det väntar många, långa tröttsamma kraftmätningar i framtiden...

Bajs.

Jag har varit hemma med snorig, hostig och bitvis skållhet dotter i 3 dagar nu.
Inatt var hon dock feberfri så jag trodde verkligen att det skulle gå att sticka till jobbet idag. Tyckte rentav att det skulle bli rätt gött att få knega lite efter att ha suttit instängd i vårat smutsiga sunkhus i tre dagar. Men icke sa nicke.
Lovsan har tydligen svinjävlakoppor och då är man visst bannlyst från dagis.
Jag som gick upp ur sängen och allt. Helt i onödan.
Så nu har jag städat och donat och spelat TV-spel med världens rastlösaste femåring samtidigt som jag läst bok för världens eländigaste tvååring.
Vi ska gå en sväng i det knastriga höstvädret i allafall, jag pallar inte att vara instängd här en dag till. Kanske rentav dra en sväng på stan och handla nya vinterskor till gosegrisarna och dela en chai-latte med Melvin hyperaktiv. Det blir fint. Man är väl inte bannlyst från världen när man har svinkoppor, hoppas jag.

Vi har en morgonhitler i vår familj.
De flesta människor (mig själv inkluderat) hatar att gå upp på morgonen i större eller mindre utsträckning.
Jari gillar det inte heller, kanske på grund av att han alltid går upp fem och vi andra får ligga kvar och gona oss i den varma sängen i ett par timmar till.
Men ibland, ungefär en gång i veckan, börjar jag jobba klockan sju.
De dagarna hoppar Jari ur sängen klockan fem under glada hejjarop. Varför?
Jo, de dagarna kör han mig till jobbet och får således glädjen att släpa upp hela sin stackars familj vid femsnåret.
Alla är skitsura, Lovis skriker oavbrutet från att man väckt henne tills man dumpar henne på dagis, Melvin gnäller värre än den värsta gnällspik, alternativt springer han runt och är hyperaktivt övertrött, vägrar sätta på sig kalsongerna och fiser sin lillasyster i ansiktet. Jag blir galen av de här tidiga morgnarna. Hela min kropp skriker i protest när klockan ringer och säger bestämt åt mig att ligga kvar i sängen med de varma myspropparna (barn). När jag inte får det blir jag riktigt grinig.

Men Jari är så uppåt att det är helt odrägligt. Han bara älskar att inte behöva vara den enda som går upp omänskligt tidigt. Han går runt och myser och småler och ser till att alla blir färdiga. Sen försöker han ha klämkäcka samtal med mig i bilen hela vägen till Vårgårda när allt jag vill är att sova.
Han har till och med erkänt att han tycker om att köra mig till jobbet. Att det är trevligt när vi samåker. Han är störd.

Just nu. Mycket, ofta och länge:

It´s a whole lot of Bolt going on hemma hos oss just nu. Sötkorvarna är galna i den och eftersom det är en film som bägge för ovanlighetens skull gillar så blir det ofta den. Som idag när jag packat 31 tradera-paket. DVD-spelarn har varit en ypperlig barnvakt (Jari har jobbat, annars hade han givetvis varit med sina barn medans jag packade) och Bolt-skivan har snurrat och snurrat och snurrat.
Grejen är att i slutet av filmen kommer den här låten:

...och jag måste erkänna att jag tycker att den är så supergullig och myshärlig och svängig och fin att varje gång den kommer så måste jag springa in i vardagsrummet och tokdansa med trollen- till deras enorma förtjusning.

Jag vet inte vad det är, för jag har generellt rätt svårt för både gamle John och hon den där Cyrus. Men jag får tårar i ögonen av den här fjompiga Disneylåten. Det slår aldrig fel. (Fast man måste nog ha sett filmen, ha eller haft en hund och lyssna noga på texten om man ska ens kunna föreställa sig varför jag börjar grina.)

Jag skäms. Men ändå inte.
Skitsamma, nu ska här lagas vegobullar med potatismos, lingon och gräddsås.
Det är minst lika gott som med sådana där köttiga bullar. Och hör sen!

L-words.

Lovis verkar vara påväg att uppfinna ett helt eget språk. Det är rena heltidssysselsättningen att lista ut vad hon menar. Eller vad sägs om de här godbitarna:

1. Lala
2. Lola
3. Nomenamona
4. A-a-ooh!
5. Kluckla
6. Baw-bow!
7. Bovitt
8. Pippi
9. *Pruttljud med munnen*
10. Blabla

Någon som vågar sig på att gissa? (Och nej, svaret på åttan är inte fågel.)

För övrigt hittar jag inte kortläsaren till min kamera och kan således inte lägga in några bilder. Men den kommer säkert fram förr eller senare.

Ingenting.

Längesen nu. Men det finns liksom inte så mycket att tillägga.
Det står still på utsidan, och det står still på insidan. Jag sitter fast och räknar ner.
Jag brukar inte tycka att det är så tråkigt att gå till jobbet, men de senaste veckorna har jag inte haft lust, alls. Det är samma sak dag ut och dag in. Variationen är minimal. Jag vet inte om det beror på att det bara är en månad kvar tills jag ska börja läsa på heltid, men jag känner mig så hysteriskt rastlös.

Myshelgen blev iallafall en succé! Älsket kunde ju såklart inte sova längre än till nio eftersom han är den hurtigaste morgonpiggelinen, men som kompensation gick han upp och stack ner till Maxi och handlade värsta frullen med räkbaguetter och grejer. Guld!
Sedan stack vi ner till Göteborg och drack Chai-latte på spårvagnen. Just nu är chai-latte det enda som sätter käppar i hjulet för mitt nya sunda jag (igen). Det är så förbannat gott att jag går runt och cravar på det oavbrutet när jag inte har en i handen. Förbannade chai-latte!

Hursomhelst så var utställningen helt klart sevärd. Ska slänga upp lite bilder när jag kommer hem ikväll.
Sedan bar det av till Biskopsgården för att tillbringa kvällen hos John-john och Kim.
John hade fixat värsta godaste salladen (och det vore ju skämmigt annars eftersom han är kock) så vi åt och drack tills vi sprack och hade det allmänt trivsamt.

Resten av planen (det där med att åka hem och sova och gå kärleksmyspromenad) gick dock i stöpet då absinthflaskan åkte fram. Såndär riktigt härlig karamellfärgsgrön riktig absinth. Det blev en hel del av den och sedan vaknade vi upp, bakfulla och jävliga på golvet dagen efter.
Vi kurerade baksmällan med att titta på Mods-trilogin, vilket väl var ungefär den sämsta tänkbara kuren vi kunde komma på.

Jag vet att man inte ska skratta, för det är ju så otroligt tragiskt och sorgligt alltihopa. Men samtidigt tycker jag att Kenta och Stoffe har en sån himla fin vänskap på något skruvat sätt. Och ärligt hur ska man kunna låta bli att asgarva åt någon som på fullaste allvar använder kommentaren "aldrig över min kofot!" upprepade gånger?

Sedan körde Kim hem oss i John-johns farsas asfräna raggarbil. Hur bra som helst.
Kvällen var dock mindre bra, skulle jobbat tre timmar men Lovis rev ner en hylla med barnböcker rakt i ansiktet så jag fick tillbringa kvällen på jourcentralen istället.
Läppen sprack, men behövde inte sys. Och Lovis tyckte det var skitkul att hänga på jourcentralen. Så det var väl inte världens katastrof det heller.

Oj, nu ska jag gå hem. Abrupt avslut, hej!

Göttehelg.

I eftermiddag kommer min fina bästa mamma och hämtar mina barn helt på eget initiativ.
De ska åka till Danmark imorgon och kommer inte hem förräns på lördag.
Trollen är givetvis eld och lågor, Lovis har pratat oupphörligen om att hon ska nana hos momma och åka booot hela veckan. Melvin är ju visserligen alltid uppspelt, men nu har han varit snäppet tjatigare än i vanliga fall.

Men några som är ännu mer uppspelta är deras mami & papi. Vi har storslagna planer för den här helgen. Faktum är att vi aldrig varit ensamma sådär utan att göra något särskilt (läs festa, festivala, festresa), så det ska bli himla skönt att vara själva bara sådär.
Ikväll ska vi hyra film, laga mat, dricka lite öl och hångla.
Imorgon ska vi sova länge, länge. Utan att bli väckta.
Sedan ska vi åka ner till Göteborg och gå på Världskulturmuseéts Vodou-utställning, och efter det ska vi hem till fina vänner på Hisingen.

Fatta grejen liksom, vi ska gå på museum SJÄLVA UTAN BARN.
Det har aldrig någonsin hänt. Det är typ som att min hjärna inte kan ta in att man faktiskt kan göra den sorterns aktiviteter själva. Lyx!
På lördag ska vi nog ta och sova länge igen, och kanske gå en sån där romantisk vuxenpromenad som jag har hört talas om att man kan göra.

Sedan ska jag givetvis sakna mina ungar med, och det ska bli så himla skönt när de kommer hem så att jag får krama dem!

Jag är sjuk. Jag är eländig. Ingen tar hand om mig, köper godis, lagar min favvomat, hyr film. Jag har bråkat med CSN och med Bredbandsbolaget. Jag har gjort bort mig.
Jag har skitit i febern och lagt upp mängder med kläder på Tradera eftersom vi inte har råd att betala alla de förbannade räkningarna annars. Nu ska jag laga mat och ta en ipren så jag orkar ta hand om barnen. Slutsats: DET SUGER ATT VARA VUXEN!

Varför var det ingen som sa det då, när man var liten och tyckte att det verkade asfränt att vara stor? Sanningen är ju att det är tråkigt, tråkigt, tråkigt. Måsten, måsten, måsten. Jobb, jobb, jobb. Ångest, ångest, ångest. Enda tills hamstern dör, amen.

Fy tusan vad bra man hade det, då för längesedan. Gå till skolan, umgås med vänner där, komma hem, maten serverad, kläderna strukna, huset städat, räkningarna betalda.
En mamma som tog hand om en när man blev sjuk. Svindlande tonårsförälskelser som fick kroppen att brinna och pulsera. Fifan vad fint.

Värsta bra!

Helg om 2½ timme lite drygt. Gött änna!
Skulle åkt ner till bokmässan, och Jari skulle jobbat imorgon natt. Men vi blev hastigt och lustigt inbjudna till en 25-års fest som vi absolut inte ville missa, så tack vare min underbara lillebror (som tog Jaris helgpass på jobbet), världens bästa kompis Anneli (som Melvin ska sova hos imorgon), och min supermamma (som tar Lovis, trots att hon har tenta i dagarna) blir det fest med härliga människor imorgon.
Snacka om att tråkhelgen tog en helt annan vändning. Eller ja, bokmässan hade jag visserligen sett fram emot, men det är möjligt att vi sticker ner dit imorgon på dagen ändå, om vi känner att vi hinner.
Ikväll ska vi dock bara vara hemma, hela familjen, vilket inte hänt på en vecka.
Hyra Coraline som ÄNTLIGEN kommit på DVD, käka pizza och bara mysa.
Det är inte alls dumt, det heller.

Morgonpasset.

De numera sällsynta gånger jag åker bil till jobbet (som idag, eftersom det var Jaris tur att vabba och Melvin har öroninflammation) brukar jag lyssna på morgonpasset i P3. Jag tycker att Hanna är skitrolig, bara jag hör hennes dialekt så blir jag alldeles fnissig. Martina duger väl också, även om hon verkar anstränga sig lite väl hårt för att vara frän och skojig.
Men sen har vi Kodjo, och jag är ledsen att säga det men vad i hela Hälsingland är den killens problem? Han gapar och skriker och ska försöka vara rolig på samma sätt som upptrissade lågstadiekillar gör när de inte känner sig tillräckligt sedda, och lyckas i mina öron bara vara jävligt störig. Det hade väl funkat om det han sa åtminstone hade varit roligt. Men inte ens det. INTE ENS DET.

Med anledning av förra inlägget...

Jag har ägnat stora delar av eftermiddagen åt att diskutera detta friskt på mitt favoritforum, och jag måste citera två underbara debattörer som verkligen slog huvudet på spiken och sade det jag ville säga med inte visste hur jag skulle få ut.
Den första bara avgudar jag (ursäkta ordvitsen, kunde inte låta bli):
"Det retar mig inte att de riskerar att bli kristna, utan att de indoktrineras från tidig ålder till att bli det.
Mild indoktrinering är också indoktrinering. Vi har faktiskt religionsfrihet i det här landet, vilket också borde betyda frihet FRÅN religion.

Dagis, skola, fritids, gymnasium etc ska inte användas av kyrkan för att sprida sin propaganda, men så sker ändå.
Att det ”är tradition” är inget argument. Vi lever inte i en teokrati utan i en demokrati där folk måste få välja livsåskådning själva, där ska inte utbildningsväsendet springa kyrkans ärenden.

Men tyvärr är nog många föräldrar alldeles för okritiska (spåniga) för att förstå att det handlar om aktiv medlemsrekrytering. De ser bara tända ljus och vackra fönster när man diskuterar kyrkan."

Men den andra är inte dum den heller, inte alls:
"Sverige är inte sekulariserat ännu, men med lite tur så är vi snart där. Då kan vi vara ett samhälle av många religioner, men där institutionerna är sant religiöst neutrala. INDIVIDER kan vara djupt religiösa, kollektivet ska vara obundet."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, så därför lät jag bli!

Morr!

Jag blir så trött.. nu igen.
Idag skulle barnen på dagis gå till kyrkan och sjunga. Det kröp i hela kroppen på mig av obehag när jag blev informerad om detta, och trots att jag lovat mig själv att försöka bita ihop och svälja ner så gick det bara inte. De gör det en gång i månaden och det är inte okej. Att gå till kyrkan och sjunga sånger om gud en gång i månaden rimmar ganska illa med att vara religiöst obundna, tycker jag.
Alltså sa jag ifrån på skarpen att mina barn ska inte med till någon kyrka och sjunga jesussånger regelbundet. Detta möttes givetvis med road skeptism. För det är ju bara sångstund,som de uttryckte det.

Jag tycker nog att man får vara bra dum för att inte inse att det inte alls bara är sångstund. Det finns ett syfte med allt kyrkan gör. Syftet är i detta fall enligt mig att så tidigt som möjligt indoktrinera små barn i den kristna tro som de förväntas anamma eftersom det är så man ska och bör göra i Sverige.

Vi har aktivt tagit avstånd från all religiös påverkan på våra barn. Det är en sak att informera dem om olika sätt att vara och tro, och en helt annan sak att ta med dem på religiösa prylar utan att överhuvudtaget informera dem om varför.
I vår familj är det inte okej och då vill jag inte heller att mina barn utsätts för det bakom min rygg i förskolan! Att jag dessutom genuint ogillar de abrahamitiska religionerna och vad de står för gör definitivt inte beslutet svårare.

De tyckte uppenbarligen att jag var skitjobbig, men jag känner att det struntar jag i. Om inte någon börjar säga ifrån kommer det aldrig att ske en förändring.

Jag skulle tycka att det var helt okej att de besökte kyrkan i ett rent studiesyfte, MEN då ska de också besöka en synagoga, en moské, you name it. Och om det inte är praktiskt genomförbart att göra studiebesök ska de iallafall informeras om den stora mängd av religioner som finns.
Idag går barnen i kyrkan redan från att de börjar i förskolan, man läser julevangeliet och firar skolavslutningar i kyrkan. Man informerar så vitt jag förstått inte i någon större utsträckning om andra alternativ, utan deklarerar helt enkelt att det är så här det är, och det gör mig helt vansinnig att de medvetet vilseleder små lättpåverkade barn på det här sättet.

Sverige påstås vara ett utav världens mest sekulariserade länder med en religiöst obunden förskola och skola, åtminstone i teorin.
I praktiken är det uppenbarligen en helt annan sak och jag tänker göra mitt yttersta för att göra motstånd mot det under barnens hela skolgång.
Om det innebär att jag måste kännetecknas som en jobbig jävel, så fine.
Nu är det bannemej dags att sätta ner foten och få ett stopp på de här dumheterna!

SKA ha!

Nu vet jag precis vad jag ska önska mig i julklapp! Efter att ha läst "The list" som är en Twilight-fanfic där Bella och Edward porrar loss bortom alla gränser (och ja, den är faktiskt helt fantastiskt bra eftersom tjejen som skrivit den är grymt duktig på att skriva likadant som Stephenie Meyer, fast snuskigare- mycket, MYCKET snuskigare!) måste jag ju bara ha en sån här!=) Den är kall (eller ja man får kyla ner den) och om man tar ut den i solen så glittrar den!FYI: Vampyrer är kalla, hårda och glittrar i solen. Hahahaha.. Får köpa en till Anneli också!

VMA

Inatt ställde jag klockan på två för att gå upp och kolla på MTV Video music awards. Varför? För att jag är störd och ett litet vampyrvåp (as if you didn´t know that by now). De visade nämligen världspremiären på den nya trailern för New moon (bara 2 månader och en vecka kvar!) och den kunde jag ju för allt i världen inte missa!
Jag ryser varje gång jag ser den.. Och ja, det har blivit ett gäng gånger redan. Hur många tänker jag inte tala om för då kommer nog någon utav er som bryr sig om mig att ringa efter männen med de vita rockarna så de får komma och ta med mig till ett trevligt ställe där man får äta hur mycket chocklad man vill och se Twilight på repeat dygnet runt. Loooovar...

Movie Trailers - Movies Blog

Det bästa var dock öppningen på galan, En Michael Jackson-Tribute som inte gick av för hackor!
Jag och min bror Johan älskade Michael Jackson när vi var små (vem gjorde inte det?) och hans död har givetvis inte passerat obemärkt förbi.
Han har betytt så mycket för så många och påverkat musikhistorien mer än de flesta. En del av hans låtar ger mig fortfarande gåshud, oavsett vad som är sant i fråga om hans person.

Dagen vi fick veta att han dött var vi på Peace and love, och det var så sjukt för vi pratade om honom, eller rättare sagt, jag och Jari mobbade Johan lite för hans sjukliga besatthet av MJ när han var liten. Jag gillade honom också men Johan var galen! Han hade planscher med MJ över hela väggarna i sitt rum, alla skivor, filmer och till och med specialutgåvor på skivor som han säkert skulle kunna göra en hacka på idag. Dessutom var han och mamma och såg History-turnén på Ullevi, och denna besatthet är ganska komisk med tanke på att min bror aldrig varken före eller efter MJ-eran varit särskilt intresserad av musik.

Hursomhelst så medans vi gick där och retade honom som bäst kom vi fram till ett ställe där de delade ut gratis tidningar, tidningar med en enorm bild på MJ över hela framsidan och jag lovar att det tog en bra stund innan min hjärna klickade vad som hänt. Det var så bisarrt att vi gick och pratade om honom helt ovetandes, för att i nästa sekund stå med en tidning som tillkännagav hans dödsfall i handen. Creepy. Min spontana tanke då var att det väl var skönt att han äntligen fått frid, och sen tänkte jag inte så mycket mer på det.

Men inatt när jag såg tributen på galan så sprutade tårarna ur ögonen.
För hur tabu Michael Jackson än var fram till sin död så gillade jag honom ändå (även om jag aldrig skulle ha erkänt det), och även om jag tycker att det är att ta i att påstå att jag sörjer honom så tycker jag ändå att hans bortgång är sorglig, hemsk, orättvis och tragisk. Han förtjänade bättre än vad han fick, oavsett vad han gjort. Men tributen var fantastisk och plockade fram de där ledsna känslorna som jag gjort mitt bästa för att ignorera. Kolla in den! Jag lovar att om ni någonsin shakeat loss till en MJ låt så kommer ni att få tårar i ögonen (Om ni vill se den på fullscreen så klicka bara på den så kommer ni vidare till sidan där den finns).

MTV Shows

Shit! När Michael och Janet synkdansar bara de två i slutet så brister det för mig totalt. Det är så vacker och sorgligt och mäktigt!
Jag går på det big time!

Heja Obama!

Jag orkar egentligen inte skriva så mycket om det här. Men vi kan väl konstatera att min sympati med delar av det amerikanska folket inte direkt steg när jag läste detta.
Jag blir trött och ledsen av att läsa att tiotusentals mäniskor gått runt med plakat där Obama har Hitlermusch, kallas kommunist och där det står att han borde begravas för att han vill att alla i landet ska ha samma rätt till bra sjukvård.
Hur tänker man då? Uppenbarligen inte alls. Det är riktigt sorgligt och skrämmande att människor kan vara så missunsamma mot sina medmänniskor. Att den trygghet som det skulle innebära för alla amerikaner att ha möjlighet att få vård skulle vara ett slöseri med skattepengar? Nä fy fan.. Heja Obama säger jag bara!

Man kan ha roligt jämt!

Mamma ringde vid åtta och sa att hon var barnbarnssugen trots allt.
Jag tog givetvis tillfället i akt och dumpade av dem. De blev överlyckliga och jag med. Win-winsituation.
Sedan tågade jag ner till spelningen och hade grymt trevligt.
Kom i säng framåt femsnåret och nu är det en riktigt seg arbetsdag på 13 timmar som gäller.
Men för tusan. Det är ju inte första gången jag jobbar bakis och med för lite sömn i kroppen. Det går nog den här gången också.

Sugen..

Ikväll spelar Gloomy sunday på Truckstop Alaska, och jag är riktigt, riktigt sugen på att vara där.
Tyvärr går det inte eftersom barnvakten strejkar igen. Dessutom ska jag upp och jobba klockan nio imorgon så det hade väl inte varit helt lämpligt även om barnvakt hade funnits tillgänglig.
Men pepp är jag. Jag har ju redan sett dem ett gäng gånger, men senast var 2005 eller nått däråt, jag vet att Melvin var bebis så det är ju ett tag sen... Hade vart kul att se dem igen nu när det hänt lite grejer.
Sen är det ju min karl som sjunger (eller vad man nu vill kalla det) i bandet också.=)

Men skitsamma. Jag och kidsen käkar godis och kollar på förnedrings-idol istället.
Man kan ju inte gå runt och ha kul jämt. Hur skulle det se ut?

Aldrig, aldrig mer.

Att försöka shoppa med två ungar i släptåg är nog bland det värsta jag vet.
Idag var jag dock tvungen eftersom jag försökt ta mig ner till Göteborg för att köpa en jacka till Lovis i flera veckor utan att ha lyckats få ihop det.
Så i eftermiddags när Jari repade så bestämde jag mig för att helt enkelt ta med barnen, det kunde ju inte vara tråkigare än att sitta hemma med dem hela kvällen.
Och det var inte tråkigare, men rätt mycket jobbigare. Melvin lyckades jag muta med en Bionicle, så han uppförde sig som en riktig söndagsskoleelev. Men Lovis tog igen för dem båda, helt skogstokig var hon och vägrade att sitta i vagnen i princip hela tiden. Det var ett under att jag helt enkelt inte lämnade kvar henne på Allum så att någon kunde kidnappa henne.
Men uppdraget blev iallafall slutfört med tillfredsställande resultat. Dessutom fick jag lägga mina små tassar på ett par nya vardagsrumsgardiner på Indiska (så fiiina!), och med tanke på att vi inte bytt gardiner sedan vi flyttade in på Ängsklockegatan för typ tre år sedan var det ett välbehövligt kap.
Jag är nöjd, men ack så trött.

Vi vann! Vi vann!

Inte ett skit. Inte ens en ny jäkla lott. Nio lotter och inte ens det.
Man kan ju inte göra annat än att skratta åt det, och konstatera att man får vara glad för allt annat man har.
Jag vann ju iallafall i kärlekslotteriet! Haha.. Ha.

090909- Nu smäller det!

Har ni lagt märke till dagens datum?
Det har jag. Och stark anhängare av siffermagi som jag är köpte jag och Jari nio trisslotter, på nio olika ställen (i tre olika kommuner dessutom!).
Idag måste vi ju vinna! Nio miljoner here we come!
Klockan nio ikväll ska vi skrapa dem. To be continued...

Hata Top-model!

Det är den menlösaste serie som någonsin visats. Just nu kör de oupphörligen repriser på trean, och eftersom alla andra kanaler är bannlysta på mitt jobb blir det en hejdlös massa top-model.
Vilka brudar alltså. Minsta motgång så faller de ihop i små hysteriska benhögar och pipgråter som kattungar. Varje gång någon utav dem åker ut (vill säga i varje avsnitt, eftersom bara EN kan vinna) kan man tro att den utskickade ska ledas ut på bakgården och arkebuseras så som de lipar och går på.
Jag spyr. Imorse tog ändå priset. Ett utav våpen kommenterade en utav de andra deltagarna med orden:
"Hon är vacker, men hon är alldeles för högljudd och stark för att bli modell."
Ja jisses, gudarna förbjude att en tjej som tar för sig går och vinner! Fnys...

Pimp!

Igår fick jag ett riktigt skitsamtal från Elgiganten där jag lämnat in min hyfsat nya telefon på lagning eftersom den stänger av sig hela jävla tiden.
Tydligen hade de hittat en minimal fuktskada i laddaruttaget, och finns det en fuktskada gäller icke garantin.
Tack som fan i helvetet. Min motfråga om hur en pyttefuktskada kunde generera fel i själva "datorn" eller vad man nu kallar det på proffsmobilspråk möttes med en belåten upplysning om att fuktskador minsann kan orsaka precis vad som helst. Bullshit säger jag. Det är ju hemskt praktiskt att ha det att skylla på eftersom typ alla mobiltelefoner råkar ut för nån form av fuktskada någon gång.
Fulspel på högsta nivån!

Hursomhelst kunde jag få tillbaka min söndriga mobil mot en "undersökningskostnad" på 500 kronor. På ren trots sa jag givetvis tack men nej tack, men kom på när jag klickat bort samtalet att det kanske inte var så jättesmart eftersom jag har 6 månader kvar på bindningstiden och ingen telefon. Men för tusan! Betala 500 spänn för att få tillbaka en söndrig telefon? Över min våldtagna, döda kropp.
Det strider mot alla mina principer.

Så jag ilade ner till Telenor för att se om vi kunde styra upp situationen på något sätt ändå. Det kunde vi, efter lite meck. Så nu har jag en ny superfin mobil, en svart och röd och silvrig Sony Ericssonnånting (modellen är ju helt ointressant, bara den är fin, right!).

Nya mobiler är kul, så jag vart tvungen att Fangbanger-pimpa min till max. Färgerna tvingade mig!
Laddat ner shysstaste ringsingnalerna, meddelande-pipet och temat (blodigt och vampyrrött, ja temat alltså, låtarna och sms-pipet var helt vampyrfria).
Fått in snyggaste bilden på Bella och Edward som bakgrund:

Och dessutom shoppat den här finfina nyckelringen:

Den ska jag bygga om till mobilsmycke så fort den kommer.
"Men va fan är du femton eller?" Sa Jari bitskt. Vilket föranledde (med anledning av förra inlägget) ett smärre vansinnesutbrott från min sida.

Jag Twilight-pimpar min telefon hur mycket jag vill!

Sur, surare, surast...

Jari- Eh, älsk.. Ska du ha mens?
Jag- Men käft! Fan undrar du det för?!
Jari- Nä.. Det liksom... märks...

Av någon anledning är det bara Jari som får ta stöten varje gång. Jag orkar vara trevlig mot de flesta andra, men några dagar innan det beger sig tål jag inte åsynen av min stackars karlslok.
Så fort han öppnar munnen känner jag ett orimligt ursinne.
Allt han säger låter helt stört i mina öron och jag spottar och fräser som Gordon Ramsay på fultjack.
Men han biter ihop och tassar på tå runt mig. Ännu en anledning till att han är bäst.

Idag ska jag för övrigt lyckas med något som verkar snudd på omöjligt. Spännande.

Trodde det skulle bli en lugn natt men ack så jag misstog mig.
Full rulle de senaste tre timmarna och nu är jag så trött att jag håller på att spy.
En timme kvar och sen ska jag lyckas ta mig hem på det. Fy fan.

Nåja, bit ihop och se glad ut. Eller kanske inte glad men åtminstone inte helt döende.
Har just svept min andra Red Bull och käkat lite mer kantareller. Det kunde ju vart värre. Inom en hyfsat överskådlig framtid (även om den just nu känns avlägsen) ligger jag i min säng och sover som en liten gris.
Och hur jäcligt det här än är så finns det inget som går upp mot att sova efteråt.

Köp dina vänner på Facebook.

Men varför ska jag köpa mina vänner på Facebook, för låtsaspengar dessutom?
Vad ska jag ha dem till när jag väl har köpt dem?
Det är ju så urbota störtlöjligt att man blir alldeles häpen.
Facebook är bra på många sätt, inte minst som arbetstidsfördriv för min del.
Men ibland undrar man ju vad det är för ett freakigt ställe egentligen...

Nu ska jag gå och äta kantarellmackor och dricka Red bull. Det är den hittills största fördelen med att ligga med (låter ju mycket fränare än att säga att vi är gifta) personalchefen; arbetskamrater som fjäskar med stora kantarellpåsar så att de ska slippa åka på skitpass. Mer mutor och fulspel!

Bara sju timmar kvar tills jag få gå och lägga mig... Suck.

Isolation.

Mother I tried please believe me,
I'm doing the best that I can.
I'm ashamed of the things I've been put through,
I'm ashamed of the person I am.

But if you could just see the beauty,
These things I could never describe,
These pleasures a wayward distraction,
This is my one lucky prize.

Jag älskar det. Igen och igen!
Let´s spin around til we drop dead on the ground!

Det är två timmar kvar tills jag slutar jobbet och det känns på fullaste allvar som att jag är på väg att kräkas ut hjärnan genom näsan.
Jag ska aldrig mer jobba natt för att sedan gå på dagpass dagen efter.
Hela min kropp känns skev och fel. Mitt hår är smutsigt och platt, jag har tonnisfinnar på hela hakan och huvudet är ömt och svullet.
Jag har pajat min dygnsrytm totalt och känner en enorm blodtörst mot allt och alla.
Dra åt helvete.

Stackars vikarien som jag jobbar med för första gången idag.
Hon måste tro att jag är helt efterbliven.

Allt, eller inget.

Men varför kan du inte bara sova?! Sov, sov, sov! För helvete, bara sov!

Jag borde inte ens vara här. Jag borde ligga hemma i min egen säng med två små varma barnkroppar tätt intill, och min mans arm omkring mej. Jag har inte gjort ett förbannat dugg för att förtjäna att vara här nu, att behöva lyssna på det här!

Jag hatar att behöva ta konsekvenserna av någon annans misstag.

Det blir inte mer än så just nu, för då kommer jag bara att klämma ur mig ett bittert ordbajseri av sällan skådat slag.

Jag vill inte!

Jag har verkligen ingen lust att blogga, men jag gör det ändå för att jag känner att jag måste prestera något i den här gamla skrutt-bloggen. Det är ju löjligt, man ska väl skriva för att man tycker att det är kul?

Första arbetsdagen idag. Det kan ha något att göra med min motvilja mot det mesta. Det känns som att de senaste åtta veckorna aldrig hänt. Här är allt precis som det var när jag gick på semester. Vilket var väntat men ändå känns tråkigt.

Men eftersom jag utlovade info om fredagen får jag väl försöka skriva något om den.
Den började med att jag blev väckt klockan fem när jag skulle gå upp klockan sex, och sedan givetvis inte kunde somna om igen. Iväg med ungarna till dagis för deras första riktiga dag där. Sedan i ilfart ner till Komvux för att göra min valideringstentamen (Jag tentar av första kursen på OP så kan jag börja skolan på riktigt i November istället och jobba ett tag till). Det gick som smort! Jag blev minst godkänd även om de inte satt betyget än, men det lät på henne som att det eventuellt kunde vara högre.
Sedan tokcyklade jag till tåget och mötte upp lite flickor inför en tripp till Götet,en tripp som visade sig resultera i en topp-sminkning följd av fotomodellande!
Sjukt löjligt. Sjukt roligt.
Sedan åkte vi tillbaka till Alinge med middags och vindrickningsplaner.
Jag hade tänkt att stanna en liten stund och sedan ta mig hem eftersom jag var rejält trött. Men ett ösregn satte stopp för mina första hemåkningsförsök och efter det blev jag liksom bara kvar. Längst av alla till och med.

När jag kom hem var jag skelögd och hade varit vaken i över ett dygn. Trots detta fick jag bara sova i fyra timmar för sedan var det en middag hos svärföräldrarna inplanerad sedan innan. Tortyr!

Och sen.. hände egentligen inte så mycket mer. Fy fan vad ointressant, nu lägger jag ner.

Så här snygg blir man...

Jag är så blond.

Man kan ju faktiskt koppla nätverkskabeln som leder mitt fasta väl fungerande bredband in i min bärbara dator. Faktiskt. Det tog bara typ tre veckor för mig att nå fram till denna slutsats.

Nå, vi glömmer det lilla erkännandet och konstaterar istället glatt att jag är tillbaka on the world wide web! Men just nu orkar jag faktiskt inte skriva nått mer än detta allra nödvändigaste. Det var en craaazy fredag med jobbiga sviter idag.
Nu intar jag horisontalläge och så får ni veta mer imorgon.

Surt.

Då min stationära dator totalkraschat använder jag just nu min bärbara som har i princip ingen mottagning (mobilt bredband) hemma hos oss. Av någon anledning funkar facebook relativt snabbt, men så gott som alla andra sidor tar hundra år att ladda. Därav min för tillfället något sinande blogg. Ni får helt enkelt ha tålamod och hänga kvar tills problemet lösts, för hur gärna jag än vill berätta om min spännande tillvaro med försvunna och återfunna katter, magsjuka och dagisinskolning så har jag helt enkelt inte tålamodet att låta det ta en timmes laddning. Hoppas ni förstår, och om inte är det nu vi sållar agnarna från vetet!

Ensam.

Och det är så skönt. Läser, lyssnar, tänker, tittar.
Jag tror att jag hade varit bra på att vara ensam. Lite sent att testa det nu bara, men å andra sidan gör det att jag får ut så mycket mer av sådana här stunder.

Och de kommer att bli fler nu. På fredag är barnen förhoppningsvis färdiginskolade på nya dagiset (Det går så bra! De är så duktiga och trygga!) så då kommer jag att ha mängder med ensamtid hemma. Tid som förvisso ska och kommer att ägnas åt studier. Men ändå.

Something must breake, someday.

I said: "kiss me, you're beautiful - these are truly the last days".
You grabbed my hand and we fell into it like a daydream or a fever.
We woke up one morning and fell a little further down
- for sure it's the valley of death.

Fem år sedan...

Jag har alltid varit förtjust i årsdagar. På något sätt känns det som om man öppnar en gång mellan nu och då. Det är fascinerande att veta vad man gjorde vid ett exakt klockslag, exakt idag, fast inte.

Nu för fem år sedan var jag övertygad om att jag skulle dö. Det är ju inget särskilt roligt minne, men det är helt glasklart. Jag minns det så tydligt.

Om en timme och 40 min födde jag en son, en son som inte andades och som den första veckan av sitt liv skulle komma att vara riktigt, riktigt sjuk.
Så sjuk att det kunde ha blivit en fara för hans liv.

Men det visste jag inte nu, då för fem år sedan. Då visste jag faktiskt ingenting förutom att en sådan smärta helt enkelt inte kunde finnas.

Ja fy fan...

Och ändå är det ett vackert minne, ett som jag sparat i mitt allra innersta och som jag ibland plockar fram och tittar på.
För min son började andas igen, och han blev frisk.

Imorgon fyller han fem år och han är världens finaste, hur skulle vägen som ledde dit kunna vara annat än vacker?

Jag har en man.

Jag har en man som är min bästa vän. En man som får mig att skratta och känna mig älskad, en man som är den person jag helst tillbringar min tid ihop med, för trots att vi vet allt om varandra är han fortfarande lika intressant.

Jag har en man som städar, tvättar och diskar utan att jag behöver be honom.
En man som i princip alla lediga dagar smyger upp med våra barn för att han vet att jag är så morgontrött, som är världens bästa pappa.
En man som hatar sport. Som delar i princip alla mina intressen och värderingar.

Jag har en man som talar om hur mycket han älskar mig, att jag är vacker.
Och då blir jag det för ingen åsikt räknas utom hans.

Jag har en man som när han vet att jag haft en riktig skitdag på jobbet står med färdiglagad mat och ett upptappat bad när jag kommer hem.
En man som skedar mig, trots att han inte gillar att ligga på sidan.
En man som står ut med mig och alla mina påhitt och planer, som uppmuntrar och bekräftar mig. Som låter mig ha ett eget liv vid sidan av vårat gemensamma.

Jag har en man som är en finsk sexgud.=)
Som nästan aldrig tjurar eller bråkar.
Som skickar kärlekssms och ringer och talar om att han saknar mig när vi varit ifrån varandra bara några timmar. En man som tatuerat in mitt namn på sin högerhand.

En man som visar mig respekt och ömhet, som ger mig värme och som alltid kan hela mig.
En man som motsvarar alla förväntningar jag någonsin haft, och mer därtill.

Jag har en man som jag älskar besinningslöst och bortom alla gränser, som jag vet aldrig skulle svika mig, för han känner likadant.
Jag har inga som helst tvivel om den saken. I våran värld finns bara vi.

Inte konstigt att jag hållit fast vid honom i sex år idag.
Inte konstigt att jag tänker behålla honom resten av mitt liv, och ännu längre.

"Genom eoner av stjärnor har vi färdats,
nu är vi varandra äntligen ikapp."
-Jari

Vår låt, tyvärr inte hela, men åtminstone hyfsad ljudkvalitét:

Jag ser en sol!

Andra soldagen på hela semestern. Det är knappt att man tror att det är sant.
Melvin är ute och husvagnssemestrar med min mormor och morfar, kul att det verkar bli en fin dag.

Övriga familjen kommer att spendera dagen i Nolhaga.

Unisex.

Jag bestämde redan när jag väntade Melvin att mina barn minsann skulle leka med ALLA sorters leksaker, och att könsfördelningen när det gäller lekar enbart måste bero på föräldrarnas tillkortakommanden. Håhåjaja. Det lät ju skitbra i teorin men visade sig vara ack så svårt att omsätta i praktiken när sonen tittade på dockor som om de vore luft och enbart ville leka med bilar. Detta bilintresse övergick obemärkt i ett Spider-manintresse, som sedan omvandlades till ett Transformersintresse, som så småningom gled över i en Star Wars-mani. Och helt plötsligt satt jag där med en riktig liten karlakarl till son, utan att jag riktigt fattade hur det hade gått till.

Och nu dottern, som har tillgång till hur mycket machoprylar som helst men som bara vill pyssla med dockor och ponnyhästar. Som älskar Hello Kitty och avgudar Ah-ah-Oooh!(Nalle Puh).
Det gör mig ingenting egentligen. Så länge de är nöjda får de givetvis leka med vad de vill.
Men det är lite läskigt att de helt utan påverkan ramlat in i de stereotypa pojke/flicka-facken. Hur gick det till? ÄR det yttre påverkan trots allt?
Eller är det här feminina vs. maskulina helt enkelt en del av vilka vi är?
Och är det i så fall något negativt?

Och så den allra viktigaste frågan: Hur i hela hälsingland ska jag kunna låta bli att köpa den här underbara, supertjejiga Hello Kitty-Bobby caren till Lovis(trots att vi har en fullt fungerande röd Bobby car), när jag vet hur mycket hon skulle älska den? Den är ju så frän! (Ja, jag är jävligt tjejig. Men min mamma lät mej bara leka med Barbie när jag var liten, så allt är hennes fel!)

Vi hade det bättre än förväntat under High Chaparalltrippen.
Det är ju rena semestern att bara ha ett barn att dona med. Dessutom hittade barnet ifråga ett gäng andra pangpangsugna kids att umgås med, vilket gav oss en hel del tid till vuxenhäng, samtidgt som Melvin hade jätteroligt. En win-winner helt enkelt.