13.9.09

Heja Obama!


Jag orkar egentligen inte skriva så mycket om det här. Men vi kan väl konstatera att min sympati med delar av det amerikanska folket inte direkt steg när jag läste detta.
Jag blir trött och ledsen av att läsa att tiotusentals mäniskor gått runt med plakat där Obama har Hitlermusch, kallas kommunist och där det står att han borde begravas för att han vill att alla i landet ska ha samma rätt till bra sjukvård.
Hur tänker man då? Uppenbarligen inte alls. Det är riktigt sorgligt och skrämmande att människor kan vara så missunsamma mot sina medmänniskor. Att den trygghet som det skulle innebära för alla amerikaner att ha möjlighet att få vård skulle vara ett slöseri med skattepengar? Nä fy fan.. Heja Obama säger jag bara!

12.9.09

Man kan ha roligt jämt!

Mamma ringde vid åtta och sa att hon var barnbarnssugen trots allt.
Jag tog givetvis tillfället i akt och dumpade av dem. De blev överlyckliga och jag med. Win-winsituation.
Sedan tågade jag ner till spelningen och hade grymt trevligt.
Kom i säng framåt femsnåret och nu är det en riktigt seg arbetsdag på 13 timmar som gäller.
Men för tusan. Det är ju inte första gången jag jobbar bakis och med för lite sömn i kroppen. Det går nog den här gången också.

11.9.09

Sugen..

Ikväll spelar Gloomy sunday på Truckstop Alaska, och jag är riktigt, riktigt sugen på att vara där.
Tyvärr går det inte eftersom barnvakten strejkar igen. Dessutom ska jag upp och jobba klockan nio imorgon så det hade väl inte varit helt lämpligt även om barnvakt hade funnits tillgänglig.
Men pepp är jag. Jag har ju redan sett dem ett gäng gånger, men senast var 2005 eller nått däråt, jag vet att Melvin var bebis så det är ju ett tag sen... Hade vart kul att se dem igen nu när det hänt lite grejer.
Sen är det ju min karl som sjunger (eller vad man nu vill kalla det) i bandet också.=)

Men skitsamma. Jag och kidsen käkar godis och kollar på förnedrings-idol istället.
Man kan ju inte gå runt och ha kul jämt. Hur skulle det se ut?

10.9.09

Aldrig, aldrig mer.

Att försöka shoppa med två ungar i släptåg är nog bland det värsta jag vet.
Idag var jag dock tvungen eftersom jag försökt ta mig ner till Göteborg för att köpa en jacka till Lovis i flera veckor utan att ha lyckats få ihop det.
Så i eftermiddags när Jari repade så bestämde jag mig för att helt enkelt ta med barnen, det kunde ju inte vara tråkigare än att sitta hemma med dem hela kvällen.
Och det var inte tråkigare, men rätt mycket jobbigare. Melvin lyckades jag muta med en Bionicle, så han uppförde sig som en riktig söndagsskoleelev. Men Lovis tog igen för dem båda, helt skogstokig var hon och vägrade att sitta i vagnen i princip hela tiden. Det var ett under att jag helt enkelt inte lämnade kvar henne på Allum så att någon kunde kidnappa henne.
Men uppdraget blev iallafall slutfört med tillfredsställande resultat. Dessutom fick jag lägga mina små tassar på ett par nya vardagsrumsgardiner på Indiska (så fiiina!), och med tanke på att vi inte bytt gardiner sedan vi flyttade in på Ängsklockegatan för typ tre år sedan var det ett välbehövligt kap.
Jag är nöjd, men ack så trött.

9.9.09

Vi vann! Vi vann!

Inte ett skit. Inte ens en ny jäkla lott. Nio lotter och inte ens det.
Man kan ju inte göra annat än att skratta åt det, och konstatera att man får vara glad för allt annat man har.
Jag vann ju iallafall i kärlekslotteriet! Haha.. Ha.

090909- Nu smäller det!

Har ni lagt märke till dagens datum?
Det har jag. Och stark anhängare av siffermagi som jag är köpte jag och Jari nio trisslotter, på nio olika ställen (i tre olika kommuner dessutom!).
Idag måste vi ju vinna! Nio miljoner here we come!
Klockan nio ikväll ska vi skrapa dem. To be continued...

Hata Top-model!

Det är den menlösaste serie som någonsin visats. Just nu kör de oupphörligen repriser på trean, och eftersom alla andra kanaler är bannlysta på mitt jobb blir det en hejdlös massa top-model.
Vilka brudar alltså. Minsta motgång så faller de ihop i små hysteriska benhögar och pipgråter som kattungar. Varje gång någon utav dem åker ut (vill säga i varje avsnitt, eftersom bara EN kan vinna) kan man tro att den utskickade ska ledas ut på bakgården och arkebuseras så som de lipar och går på.
Jag spyr. Imorse tog ändå priset. Ett utav våpen kommenterade en utav de andra deltagarna med orden:
"Hon är vacker, men hon är alldeles för högljudd och stark för att bli modell."
Ja jisses, gudarna förbjude att en tjej som tar för sig går och vinner! Fnys...

Pimp!

Igår fick jag ett riktigt skitsamtal från Elgiganten där jag lämnat in min hyfsat nya telefon på lagning eftersom den stänger av sig hela jävla tiden.
Tydligen hade de hittat en minimal fuktskada i laddaruttaget, och finns det en fuktskada gäller icke garantin.
Tack som fan i helvetet. Min motfråga om hur en pyttefuktskada kunde generera fel i själva "datorn" eller vad man nu kallar det på proffsmobilspråk möttes med en belåten upplysning om att fuktskador minsann kan orsaka precis vad som helst. Bullshit säger jag. Det är ju hemskt praktiskt att ha det att skylla på eftersom typ alla mobiltelefoner råkar ut för nån form av fuktskada någon gång.
Fulspel på högsta nivån!

Hursomhelst kunde jag få tillbaka min söndriga mobil mot en "undersökningskostnad" på 500 kronor. På ren trots sa jag givetvis tack men nej tack, men kom på när jag klickat bort samtalet att det kanske inte var så jättesmart eftersom jag har 6 månader kvar på bindningstiden och ingen telefon. Men för tusan! Betala 500 spänn för att få tillbaka en söndrig telefon? Över min våldtagna, döda kropp.
Det strider mot alla mina principer.

Så jag ilade ner till Telenor för att se om vi kunde styra upp situationen på något sätt ändå. Det kunde vi, efter lite meck. Så nu har jag en ny superfin mobil, en svart och röd och silvrig Sony Ericssonnånting (modellen är ju helt ointressant, bara den är fin, right!).

Nya mobiler är kul, så jag vart tvungen att Fangbanger-pimpa min till max. Färgerna tvingade mig!
Laddat ner shysstaste ringsingnalerna, meddelande-pipet och temat (blodigt och vampyrrött, ja temat alltså, låtarna och sms-pipet var helt vampyrfria).
Fått in snyggaste bilden på Bella och Edward som bakgrund:

Och dessutom shoppat den här finfina nyckelringen:

Den ska jag bygga om till mobilsmycke så fort den kommer.
"Men va fan är du femton eller?" Sa Jari bitskt. Vilket föranledde (med anledning av förra inlägget) ett smärre vansinnesutbrott från min sida.

Jag Twilight-pimpar min telefon hur mycket jag vill!

Sur, surare, surast...

Jari- Eh, älsk.. Ska du ha mens?
Jag- Men käft! Fan undrar du det för?!
Jari- Nä.. Det liksom... märks...

Av någon anledning är det bara Jari som får ta stöten varje gång. Jag orkar vara trevlig mot de flesta andra, men några dagar innan det beger sig tål jag inte åsynen av min stackars karlslok.
Så fort han öppnar munnen känner jag ett orimligt ursinne.
Allt han säger låter helt stört i mina öron och jag spottar och fräser som Gordon Ramsay på fultjack.
Men han biter ihop och tassar på tå runt mig. Ännu en anledning till att han är bäst.

Idag ska jag för övrigt lyckas med något som verkar snudd på omöjligt. Spännande.

7.9.09

Trodde det skulle bli en lugn natt men ack så jag misstog mig.
Full rulle de senaste tre timmarna och nu är jag så trött att jag håller på att spy.
En timme kvar och sen ska jag lyckas ta mig hem på det. Fy fan.

Nåja, bit ihop och se glad ut. Eller kanske inte glad men åtminstone inte helt döende.
Har just svept min andra Red Bull och käkat lite mer kantareller. Det kunde ju vart värre. Inom en hyfsat överskådlig framtid (även om den just nu känns avlägsen) ligger jag i min säng och sover som en liten gris.
Och hur jäcligt det här än är så finns det inget som går upp mot att sova efteråt.

Köp dina vänner på Facebook.

Men varför ska jag köpa mina vänner på Facebook, för låtsaspengar dessutom?
Vad ska jag ha dem till när jag väl har köpt dem?
Det är ju så urbota störtlöjligt att man blir alldeles häpen.
Facebook är bra på många sätt, inte minst som arbetstidsfördriv för min del.
Men ibland undrar man ju vad det är för ett freakigt ställe egentligen...

Nu ska jag gå och äta kantarellmackor och dricka Red bull. Det är den hittills största fördelen med att ligga med (låter ju mycket fränare än att säga att vi är gifta) personalchefen; arbetskamrater som fjäskar med stora kantarellpåsar så att de ska slippa åka på skitpass. Mer mutor och fulspel!

Bara sju timmar kvar tills jag få gå och lägga mig... Suck.

6.9.09

Isolation.

Mother I tried please believe me,
I'm doing the best that I can.
I'm ashamed of the things I've been put through,
I'm ashamed of the person I am.

But if you could just see the beauty,
These things I could never describe,
These pleasures a wayward distraction,
This is my one lucky prize.


Jag älskar det. Igen och igen!
Let´s spin around til we drop dead on the ground!

2.9.09

Det är två timmar kvar tills jag slutar jobbet och det känns på fullaste allvar som att jag är på väg att kräkas ut hjärnan genom näsan.
Jag ska aldrig mer jobba natt för att sedan gå på dagpass dagen efter.
Hela min kropp känns skev och fel. Mitt hår är smutsigt och platt, jag har tonnisfinnar på hela hakan och huvudet är ömt och svullet.
Jag har pajat min dygnsrytm totalt och känner en enorm blodtörst mot allt och alla.
Dra åt helvete.

Stackars vikarien som jag jobbar med för första gången idag.
Hon måste tro att jag är helt efterbliven.

31.8.09

Allt, eller inget.

Men varför kan du inte bara sova?! Sov, sov, sov! För helvete, bara sov!

Jag borde inte ens vara här. Jag borde ligga hemma i min egen säng med två små varma barnkroppar tätt intill, och min mans arm omkring mej. Jag har inte gjort ett förbannat dugg för att förtjäna att vara här nu, att behöva lyssna på det här!

Jag hatar att behöva ta konsekvenserna av någon annans misstag.

Det blir inte mer än så just nu, för då kommer jag bara att klämma ur mig ett bittert ordbajseri av sällan skådat slag.

24.8.09

Jag vill inte!

Jag har verkligen ingen lust att blogga, men jag gör det ändå för att jag känner att jag måste prestera något i den här gamla skrutt-bloggen. Det är ju löjligt, man ska väl skriva för att man tycker att det är kul?

Första arbetsdagen idag. Det kan ha något att göra med min motvilja mot det mesta. Det känns som att de senaste åtta veckorna aldrig hänt. Här är allt precis som det var när jag gick på semester. Vilket var väntat men ändå känns tråkigt.

Men eftersom jag utlovade info om fredagen får jag väl försöka skriva något om den.
Den började med att jag blev väckt klockan fem när jag skulle gå upp klockan sex, och sedan givetvis inte kunde somna om igen. Iväg med ungarna till dagis för deras första riktiga dag där. Sedan i ilfart ner till Komvux för att göra min valideringstentamen (Jag tentar av första kursen på OP så kan jag börja skolan på riktigt i November istället och jobba ett tag till). Det gick som smort! Jag blev minst godkänd även om de inte satt betyget än, men det lät på henne som att det eventuellt kunde vara högre.
Sedan tokcyklade jag till tåget och mötte upp lite flickor inför en tripp till Götet,en tripp som visade sig resultera i en topp-sminkning följd av fotomodellande!
Sjukt löjligt. Sjukt roligt.
Sedan åkte vi tillbaka till Alinge med middags och vindrickningsplaner.
Jag hade tänkt att stanna en liten stund och sedan ta mig hem eftersom jag var rejält trött. Men ett ösregn satte stopp för mina första hemåkningsförsök och efter det blev jag liksom bara kvar. Längst av alla till och med.

När jag kom hem var jag skelögd och hade varit vaken i över ett dygn. Trots detta fick jag bara sova i fyra timmar för sedan var det en middag hos svärföräldrarna inplanerad sedan innan. Tortyr!

Och sen.. hände egentligen inte så mycket mer. Fy fan vad ointressant, nu lägger jag ner.

Så här snygg blir man...

22.8.09

Jag är så blond.

Man kan ju faktiskt koppla nätverkskabeln som leder mitt fasta väl fungerande bredband in i min bärbara dator. Faktiskt. Det tog bara typ tre veckor för mig att nå fram till denna slutsats.

Nå, vi glömmer det lilla erkännandet och konstaterar istället glatt att jag är tillbaka on the world wide web! Men just nu orkar jag faktiskt inte skriva nått mer än detta allra nödvändigaste. Det var en craaazy fredag med jobbiga sviter idag.
Nu intar jag horisontalläge och så får ni veta mer imorgon.

18.8.09

Surt.

Då min stationära dator totalkraschat använder jag just nu min bärbara som har i princip ingen mottagning (mobilt bredband) hemma hos oss. Av någon anledning funkar facebook relativt snabbt, men så gott som alla andra sidor tar hundra år att ladda. Därav min för tillfället något sinande blogg. Ni får helt enkelt ha tålamod och hänga kvar tills problemet lösts, för hur gärna jag än vill berätta om min spännande tillvaro med försvunna och återfunna katter, magsjuka och dagisinskolning så har jag helt enkelt inte tålamodet att låta det ta en timmes laddning. Hoppas ni förstår, och om inte är det nu vi sållar agnarna från vetet!

12.8.09

Ensam.

Och det är så skönt. Läser, lyssnar, tänker, tittar.
Jag tror att jag hade varit bra på att vara ensam. Lite sent att testa det nu bara, men å andra sidan gör det att jag får ut så mycket mer av sådana här stunder.

Och de kommer att bli fler nu. På fredag är barnen förhoppningsvis färdiginskolade på nya dagiset (Det går så bra! De är så duktiga och trygga!) så då kommer jag att ha mängder med ensamtid hemma. Tid som förvisso ska och kommer att ägnas åt studier. Men ändå.

11.8.09

Something must breake, someday.

I said: "kiss me, you're beautiful - these are truly the last days".
You grabbed my hand and we fell into it like a daydream or a fever.
We woke up one morning and fell a little further down
- for sure it's the valley of death.

6.8.09

Fem år sedan...

Jag har alltid varit förtjust i årsdagar. På något sätt känns det som om man öppnar en gång mellan nu och då. Det är fascinerande att veta vad man gjorde vid ett exakt klockslag, exakt idag, fast inte.

Nu för fem år sedan var jag övertygad om att jag skulle dö. Det är ju inget särskilt roligt minne, men det är helt glasklart. Jag minns det så tydligt.

Om en timme och 40 min födde jag en son, en son som inte andades och som den första veckan av sitt liv skulle komma att vara riktigt, riktigt sjuk.
Så sjuk att det kunde ha blivit en fara för hans liv.

Men det visste jag inte nu, då för fem år sedan. Då visste jag faktiskt ingenting förutom att en sådan smärta helt enkelt inte kunde finnas.

Ja fy fan...

Och ändå är det ett vackert minne, ett som jag sparat i mitt allra innersta och som jag ibland plockar fram och tittar på.
För min son började andas igen, och han blev frisk.

Imorgon fyller han fem år och han är världens finaste, hur skulle vägen som ledde dit kunna vara annat än vacker?

Jag har en man.

Jag har en man som är min bästa vän. En man som får mig att skratta och känna mig älskad, en man som är den person jag helst tillbringar min tid ihop med, för trots att vi vet allt om varandra är han fortfarande lika intressant.

Jag har en man som städar, tvättar och diskar utan att jag behöver be honom.
En man som i princip alla lediga dagar smyger upp med våra barn för att han vet att jag är så morgontrött, som är världens bästa pappa.
En man som hatar sport. Som delar i princip alla mina intressen och värderingar.

Jag har en man som talar om hur mycket han älskar mig, att jag är vacker.
Och då blir jag det för ingen åsikt räknas utom hans.

Jag har en man som när han vet att jag haft en riktig skitdag på jobbet står med färdiglagad mat och ett upptappat bad när jag kommer hem.
En man som skedar mig, trots att han inte gillar att ligga på sidan.
En man som står ut med mig och alla mina påhitt och planer, som uppmuntrar och bekräftar mig. Som låter mig ha ett eget liv vid sidan av vårat gemensamma.

Jag har en man som är en finsk sexgud.=)
Som nästan aldrig tjurar eller bråkar.
Som skickar kärlekssms och ringer och talar om att han saknar mig när vi varit ifrån varandra bara några timmar. En man som tatuerat in mitt namn på sin högerhand.

En man som visar mig respekt och ömhet, som ger mig värme och som alltid kan hela mig.
En man som motsvarar alla förväntningar jag någonsin haft, och mer därtill.

Jag har en man som jag älskar besinningslöst och bortom alla gränser, som jag vet aldrig skulle svika mig, för han känner likadant.
Jag har inga som helst tvivel om den saken. I våran värld finns bara vi.

Inte konstigt att jag hållit fast vid honom i sex år idag.
Inte konstigt att jag tänker behålla honom resten av mitt liv, och ännu längre.

"Genom eoner av stjärnor har vi färdats,
nu är vi varandra äntligen ikapp."

-Jari

Vår låt, tyvärr inte hela, men åtminstone hyfsad ljudkvalitét:

5.8.09

Jag ser en sol!

Andra soldagen på hela semestern. Det är knappt att man tror att det är sant.
Melvin är ute och husvagnssemestrar med min mormor och morfar, kul att det verkar bli en fin dag.

Övriga familjen kommer att spendera dagen i Nolhaga.

3.8.09

Unisex.

Jag bestämde redan när jag väntade Melvin att mina barn minsann skulle leka med ALLA sorters leksaker, och att könsfördelningen när det gäller lekar enbart måste bero på föräldrarnas tillkortakommanden. Håhåjaja. Det lät ju skitbra i teorin men visade sig vara ack så svårt att omsätta i praktiken när sonen tittade på dockor som om de vore luft och enbart ville leka med bilar. Detta bilintresse övergick obemärkt i ett Spider-manintresse, som sedan omvandlades till ett Transformersintresse, som så småningom gled över i en Star Wars-mani. Och helt plötsligt satt jag där med en riktig liten karlakarl till son, utan att jag riktigt fattade hur det hade gått till.

Och nu dottern, som har tillgång till hur mycket machoprylar som helst men som bara vill pyssla med dockor och ponnyhästar. Som älskar Hello Kitty och avgudar Ah-ah-Oooh!(Nalle Puh).
Det gör mig ingenting egentligen. Så länge de är nöjda får de givetvis leka med vad de vill.
Men det är lite läskigt att de helt utan påverkan ramlat in i de stereotypa pojke/flicka-facken. Hur gick det till? ÄR det yttre påverkan trots allt?
Eller är det här feminina vs. maskulina helt enkelt en del av vilka vi är?
Och är det i så fall något negativt?

Och så den allra viktigaste frågan: Hur i hela hälsingland ska jag kunna låta bli att köpa den här underbara, supertjejiga Hello Kitty-Bobby caren till Lovis(trots att vi har en fullt fungerande röd Bobby car), när jag vet hur mycket hon skulle älska den? Den är ju så frän! (Ja, jag är jävligt tjejig. Men min mamma lät mej bara leka med Barbie när jag var liten, så allt är hennes fel!)

2.8.09

Vi hade det bättre än förväntat under High Chaparalltrippen.
Det är ju rena semestern att bara ha ett barn att dona med. Dessutom hittade barnet ifråga ett gäng andra pangpangsugna kids att umgås med, vilket gav oss en hel del tid till vuxenhäng, samtidgt som Melvin hade jätteroligt. En win-winner helt enkelt.

30.7.09

Hjo var trevligt. Men blött större delen av tiden. Fast det var ju inte helt oväntat.
Imorgon rullar vi vidare. Den här gången utan Lovis för att få lite kvalitétstid med Melvin. Det blir en heldag med övernattning i White trashens mekka; High Chaparall.
Men det är okej, jag tycker om att spana på kåbåjsare och åka ånglok.
Ett par öl i plastmuggar kan jag nog kosta på mig också utan att vara en alltför kass mamma. Och det ska bli väldans skönt att bara ha en unge att hålla reda på. Eller knappt det eftersom min lillebror ska följa med och agera lekkamrat.
Jag känner mej inte jättesugen på att klättra runt med knallpulverpistol i cowboy-outfit, så jag överlämnar den skojiga delen åt bror.

26.7.09

Nu rullar vi igen.

Rastlösheten är ett faktum, så vi trotsar det halvlabila vädret och sticker upp till Hjo med min mamma och plastpappa. Det är lite av en tradition att åka dit med dem varje sommar, dricka ett par öl och spela minigolf. Hjo är himla fint och så har de världens shysstaste restaurang. Om det bara låter bli att regna på oss blir det nog toppen!

24.7.09

Härliga typer.

När jag snokade runt på Helgon häromdagen hamnade jag på nån bruds presentation.
Överst stod det att hon studerar till läkare, och om man scrollade ner litegrann hade hon en lista över saker (folk) som hon störde sig på. Däribland unga mammor med motiveringen att man borde skaffa en karriär innan man skaffar ungar.

Som jag nämnt tidigare så förstår jag inte varför en del enkelspåriga människor envisas med att generalisera hej vilt när det gäller kvinnor som skaffar barn tidigt, jag förstå inte varför man per automatik skulle vara dömd till ett liv i misär bara för att man råkat bli på smällen.
Men det var liksom inte det som störde mig i det här fallet, utan att en sådan trångsynt person med en så skev människobild om några år kommer att arbeta med just människor; så vitt jag vet blir människor i alla samhällsskick och livssituationer sjuka.

Trevligt att få en läkare som kommer in och föraktar dig enbart på grund av dina yttre attribut, utan att egentligen veta någonting om vem du är. Även om hon nu förmodligen skulle bete sig professionellt och inte direkt visa det utåt finns det ju något som kallas intuition. Jag är rätt säker på att det skulle kännas obekvämt.

Jag tycker att det är viktigt att alla som arbetar inom vården är ödmjuka och fördomsfria personer.
Men å andra sidan finns det ju rötägg inom alla yrkeskategorier (fast oftast behöver man ju inte placera sin hälsa i deras händer.) Sorgligt, är vad det är.
Hoppas jag aldrig behöver befatta mig med någon som henne i en vårdsituation.

20.7.09

Laddad.

Nu har vi ägnat de senaste två dagarna åt att kolla igenom samtliga Harry Potter filmer, och imorgon smäller det. Då är det dags att kolla in senaste filmen på bio.
Eftersom jag tycker att del sex är den absolut bästa boken har jag skyhöga förväntningar, såklart.
Men även om den inte skulle hålla måttet spelar det ingen större roll.
Det ska bli så jäkla fint att bara få gå på bio och käka popcorn och hålla min man i handen (det hände ganska ofta förut, nu för tiden blir det föga förvånande mer sällan) att jag skulle vara nöjd oavsett vad för skitfilm vi ser.

Men eftersom jag gillar de andra filmerna, även om jag tycker att de har tryckt ihop handlingen lite väl mycket, så tror jag säkert att själva filmupplevelsen kommer att vara tillfredsställande den också.

18.7.09

Gött.

Jari meddelade mig för en stund sedan under högtidliga former att han bestämt sig för att sluta äta kött. Från och med nu, ögonaböj.
Jag har inte velat tjata på honom alltför mycket eftersom jag tycker att det är ett beslut han måste fatta själv. Men det glädjer mej väldigt mycket att han valt det bra alternativet. Dels slipper jag ha en massa äckligt kött i min frys, vilket inte känns bra av flera anledningar, dels underlättar det matlagningen nått alldeles otroligt att vi slipper laga två middagar.
Så från och med idag blir vi en helvegetarisk familj. Hemma iallafall.
(Jag är skeptisk till att låta små växande kroppar äta enbart vegetabiliska proteiner, så tills vidare kommer kidsen att äta kött på dagis.)

Lättlurad.

Jaha. Dödsångesten och cynismen i det förra inlägget visade sig ha en minst sagt naturlig förklaring. Det är samma visa varenda gång, men trots det så lyckas jag aldrig koppla ihop mina slängar av totaldepp och undergångsplaner med det som oundvikligen kommer några dagar senare. Mens.

Man tycker ju att en person som varit med om samma sak månad efter månad sen hon var elva borde lära sig att känna igen mönstret. Men min kropp är tydligen listigare än jag. Till mitt försvar kan ju nämnas att sedan jag pluggade igen bebishålet med en hormonspiral är det minst sagt svårt att förutspå när det ska bege sig.
Men ändå liksom.

Vi flydde hemmet i några dagar och även om vår usprungsplan gick åt skogen så kom vi snabbt upp med en plan B, så istället för att tillbringa några dagar våldsgästandes en husvagn (kändes inte så lockande med tanke på det något instabila väder vi hade) åkte vi hem till min mormors och morfars tomma hus (tomt eftersom de i sin tur är ute med sin husvagn).

Det låter ju inte särskilt roligt men om man lägger till att min mormors hus ligger mitt i skogen, så kan man kanske föreställa sig att det är ungefär som att hyra en sommarstuga. Förutom att det är gratis, finns kabel-tv, internetuppkoppling och swimmingpool.

Vi hade det så bra att vi tänkte stanna i tre nätter. Ungarna lekte och badade medans jag och Jari slappade på altanen. Vi klappade kossor och plockade blåbär i skogen, och när barnen däckat drack vi öl och nattbadade i poolen. Najs.

Fredagen skulle spenderas först på Lödöse museum och sedan på Fallens dagar i Trollhättan. En heldag med skoj helt enkelt. Men de planerna grusades snabbt när Melvin spydde upp frukosten. Vi stannade kvar ett tag ändå och badade och så medans Melvin låg inne på soffan och spydde i en hink. Sedan fann vi det klokast att bege oss hemåt innan någon av oss andra, läs Lovis, satte igång att spy ner mormors soffa.

Märkligt nog verkar vi andra ha klarat oss den här gången. Någon gång ska man ju ha lite tur också,lite snopet dock eftersom vi kunde stannat kvar tills idag som vi tänkt från början. Men det finns ju inget som hindrar oss från att åka tillbaka när det slutat regna. Om det slutar regna.

15.7.09

Rädd.

Jag har haft en hemsk natt. Först låg jag vaken halva natten med världens dödsångest.
Vad som utlöste den var förmodligen allt detta tjat om den förbannade svininfluensan.
Jag vet att media just nu kör med stenhård skrämselpropaganda i syfte att sälja, och att den här sjukdomen antagligen inte alls är eller kommer att bli så allvarlig som nyheterna vill ge sken av. Det finns medicin emot den, så särskilt många dödsfall kommer det kanske inte att bli. Jag förstår det egentligen. Jag är inte dum. Och fram tills för lite drygt fem år sen brydde jag mig inte ens om sådana här saker. Det var innan jag började leva med delar av mitt hjärta utanför kroppen.

För det finns en annan del av mig som vägrar att ta in den informationen.
Det är den delen där min modersinstinkt sitter och just nu vrålar den i panik.
Om det blir så att 40 % av befolkningen smittas innebär det att mina barn har 40% chans och det skrämmer mej något alldeles löjligt mycket; fast jag innerst inne vet att det är helt irrationellt så har någon uråldrig moderskänsla hos mig uppfattat att det finns en relativt stor fara för mina barn. Och fast jag vet att även om de skulle smittas, så skulle det med största sannolikhet inte innebära någon risk för deras liv, är jag ändå livrädd.

För detta är något jag inte känner till eller behövt handskas med tidigare. Jag gillar inte tanken på en pandemi som sprids över stora delar av världen. Det känns hotfullt och den där mamma-delen av mej vägrar att acceptera alla argument som tyder på att det faktiskt inte är så farligt... Den bereder sig istället på att slåss.

Att barn under 18 år inte kommer att få det vaccin som det överallt står att hela befolkningen kommer att erbjudas gör mig inte lugnare direkt. Jag skiter väl i mig själv. Jag klarar mig. Men mina barn? Varför finns det ingenting man kan göra förebyggande för dem?

Nåja, när jag vandrat ner för den här gatan var det inte långt till nästa, där jag helt enkelt föreställde mig världens, eller åtminstone mänsklighetens, undergång ur diverse olika vinklar.

Jag gör ganska mycket, även om jag skulle kunna göra mer.
Jag källsorterar, cyklar, äter inte kött, använder bara rättvisemärkta och ekologiska varor (i den utsträckning det är möjligt), säljer och köper saker på second hand, jag flyger inte (visserligen mest för att jag inte har råd) o.s.v.
Men vad spelar det egentligen för roll när jag vet att det jag gör bara är en liten, liten fis i rymden?
Att problemet i första hand ligger hos faktorer som jag inte har möjlighet att påverka?
Och att majoriteten av de människor runtomkring mej som har möjligheterna att göra likadant som jag helt enkelt verkar skita i det? Ja förutom just nu då, när det plötsligt blivit trendigt att tänka på miljön. Men sluta äta kött? Cykla till affären? Köpa dyrare grejor när det finns billigare så man inte har råd att åka på sin årliga charterresa till mallis? Näe, där går gränsen för Svenne-Banan. Det får ju inte bli för tråkigt/jobbigt.

Det känns ganska hopplöst.
Hur kunde jag vara så jävla dum att jag satte barn till den här världen?
Som vi våldtar raka vägen mot dess undergång, och det snabbt?
Hur kan jag ens överväga att skaffa ett till?

Någonstans mitt i den här nattsvarta ångesten så somnade jag. Och drömde givetvis helt bisarra mardrömmar där jag gång på gång tvingades försvara mina barn mot psykopater som ville förgifta dem, bränna dem, skada dem.

Man behöver ju inte vara psykolog för att kunna analysera var de drömmarna hade sitt ursprung.

Så idag är jag trött och lite ledsen. Allt känns hopplöst, fel och svårt.
Men det blir väl bättre.
Det blir det alltid när man har så många saker att glädjas över. Trots allt.

12.7.09

En sjuk sjökvinna..

.. är jag idag.
Men det var en fantastiskt rolig fest så det är helt klart värt det!
Får skriva mer om det imorgon.

10.7.09

Att lära av sina misstag...

...är inte min starka sida. Min slyniga sjömansklänning var såklart slut idag.
Men jag tror att jag lyckades hitta ett ganska hyfsat substitut ändå.

Det är konstigt att jag aldrig lär mig att följa mina shoppingimpulser. Och att jag blir lika besviken varje gång jag går hem och sover på saken för att dagen efter upptäcka att det jag suktat efter försvunnit eftersom jag tvekat.

Efter shoppingen var jag trött, men Anneli kom hit och livade upp mig. Vi såg den fantastiskt bra filmen Changeling (att den är verklighetsbaserad gör mig helt mordisk), åt godis och grät lite grann. Trevligt.

Sen glömde hon kvar ett barn över natten, så just nu låter det som att Melvins rum håller på att implodera. Men jag får vara ifred iallafall.

Eden lake.

Jag har förmodligen nämnt det tidigare, men jag är en riktig sucker för skräckfilmer.
Jag älskar allt, utan undantag (sen finns det givetvis bra och dåliga skräckisar). Splatter, spöken, psycothrillers, vampyrer, monster, zombies(fast zombiefilmer har jag en nästan pervers förkärlek för), you name it! Det enda jag aldrig riktigt fastnat för är sådana där skräckisar där en eller flera psykopater jagar och gör slut på några oskyldiga civilister.
Inte det att jag inte gillar det, men det har aldrig riktigt påverkat mig på samma sätt som övriga fack inom genren. Tills idag.

Fy fan vilken jobbig jävla film.. Jag satt och hoppade i soffan mest hela tiden och skrek och härjade. Efter att ha sett slutet mår jag mest illa.. Precis så som jag vill ha det! Se!

9.7.09

Glöm allt negativt jag skrev i det förra inlägget. Min mormor kommer hit och passar kidsen på lördag så jag kan gå iallafall!
Oh, nu måste jag fixa outfitten också. Tihi.
I get to be a sailorslut after all!

Bitter.

Om jag hade kunnat följa med Evis på det här galejet på lördag; http://www.facebook.com/event.php?eid=95634677339&ref=ts
vilket jag väldigt gärna skulle vilja eftersom temat är en riktig tiopoängare, då skulle jag vilja ha den här klänningen, som finns att köpa på korsetten.se, på mig:



Men eftersom jag inte blivit så smal som jag vill än (jag har en känsla av att smala flickor gör sig bättre i den här typen av tighta outfits) och jag finner det rätt orealistiskt att de skulle hinna skicka den till mig innan lördag, kanske det är lika bra att Jari redan hunnit paxa lördagen för någon slags fånig grabbkväll och alla andra barnvakter är upptagna med sitt. Fast jag hade hittat en alldeles perfekt klänning på Gina med, som passade. Men jag försöker att bortse från det.
Jag är inte bitter.
Sjömän & Slynor - 50´s styles-partyn växer säkert på träd.
Tittar du på mej lika ofta som jag tittar på dej?
Har jag påverkat dej lika starkt som du påverkat mej?
Alla dessa år...
Ibland tror jag det, men för det mesta vet jag faktiskt inte vart jag har dej, inte alls.

Chefens vägar äro outgrundliga.

Jag skulle ju jobba idag. Och större delen av gårdagen ägnades åt en arbetsångest av sällan skådat slag. Jag har ju liksom kommit in det där sköna smesterchillet, så blotta tanken på vad som väntade mig idag fick hjärtat att skena i panik.

Jag dövade ångesten med folköl och choklad och hyrfilm. Det var en lång hyrfilm vilket föranledde att jag inte somnade förrän framåt tvåsnåret.
Upp och hoppa klockan sex igen. Det var trögt. Men jag kom iallafall bara två minuter sent till jobbet.

Väl där upptäcker jag att en vikarie redan är på plats..?!
Alltså, jag fattar att Le chef har en hel del att dona med så här i semestertider, men jag hade faktiskt förklarat både en och tre gånger att jag skulle jobba den här veckan.

Hursomhelst så grep jag tillfället i flykten och brummade hem igen.
Om sanningen ska fram hade jag seriösa planer på att sjukanmäla mej igår och hade nog gjort det också om det inte hade varit så förbannat genomskinligt, så den här dubbelbokningen passade mej svinfint.
Extra fint eftersom min kära mor fått för sig att ta hand om mina barn ett åt gången för att jag och Jari ska få spendera lite kvalitétstid med ett barn (och hon få mysa med ett barn åt gången, vilket nog är den främsta anledningen). Så om några timmar blir det barnbyte och då kommer Melvin hem och Lovis åker. Vi ska gå på bio ikväll med Melvin. Mys.

8.7.09

Peace and love- nostalgi på ett dåligt sätt.

Bredvid oss på campingen bodde det ett gäng riktigt dryga stockholmare i tjugoårsåldern. De var redigt dumma i huvudet på många sätt, även om de själva tyckte att de var de fränaste kisarna i hela Borlänge den helgen. Det var ganska uppenbart att de var rookies. För de tyckte det var himla originellt med vattenpistoler och bergsprängare, och det hade väl varit helt okej om det inte vore för att deras musiksmak var något.. begränsad, och deras främsta syfte med att besöka festivalen verkade vara att reta gallfeber på alla inom hörhåll.
Så är det visserligen alltid, för det finns alltid dryga idioter inom hörhåll, men det här tog ändå priset. Om och om igen, minst hundra gånger körde de låten Lilla Edet. Till och med en efterbliven apa hade tröttnat, men inte de här snubbarna inte. Man hörde den när man somnade på natten, man väcktes av den. Det var knappt att man trodde det kunde vara sant att ett helt gäng människors intelligens kan vara så liten. De ville få det till att det var någon slags plojgrej; att de körde den på repeat oavbrutet dygnet runt för att den är så jävla dålig. Men det var ju så toktydligt att de allihopa egentligen tyckte att det var en satans bra låt. Patetiskt.

Hursomhelst fick det hela ett abrupt slut när Jari kopplade på sin finska charm och med knivvåld i blicken upplyste dem om att nästa gång Lilla Edet gick på skulle han komma bort och förstöra deras 6000 kronors stereo. Då var de till vår stora förtjusning (men inte förvåning) inte särskilt tuffa längre, och det var nog mer än en kalsong som färgades brun av rädsla. Jävla förlorare. Efter det spelade de den inte igen (det här var ändå redan på fredagen), och efter att vi frågat alla grannar inom hörhåll om de ville vara med och förstöra deras lilla discoutrustning, och alla tackat ja under glada rop och tjut så packade de fega små asen faktiskt ihop och drog redan på lördagen. Sjukt roligt.

Som en liten parentes kan ju nämnas att jag är uppvuxen i Lilla Edets kommun och väl förtrogen med samhället ifråga, vilket jag dumt nog upplyste stockholmsaporna om redan i ett tidigt skede när jag ännu inte insett vidden av deras dryghet.
Enligt Matte ökade tydligen antalet Lilla Edet spelningar med 200 procent efter det erkännandet. Jag skäms.

Hursomhelst, här har ni låten ifråga. och man måste faktiskt lyssna igenom den för att inse vilken jävla tortyr det var vi utsattes för (det allra sjukaste är att det mot min vilja blivit den låt som för alltid kommer att förknippas med en utav de roligaste festivalupplevelser jag haft. Fan ta dem!).

Dumhet.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att återigen besöka den man som vållat mig mer smärta än alla andra män.
Precis som väntat gjorde han mig hemskt illa, det gjorde ondare än någonsin att träffa honom. Trots det kommer jag att söka upp honom igen, snart.

Se bara vad han gjorde med mig:


Och ja, ni ser rätt. Jag har tatuerat in min mans namn på mitt bröst. Smart?
Inte särskilt. Men jag älskar honom och då gör man lätt irrationella saker.
(Förresten har han haft mitt namn tatuerat på sin högerhand i tre år redan, och jag kan ju aldrig vara fegare än honom.)
Ibland blir jag så jävla trött på att vara mamma att jag nästan spyr.
Nu ska jag ta mina två och tralla ner till Biblioteket. Kanske kommer det att åska på oss, kanske inte. Just nu struntar jag faktiskt i det bara jag får komma ut härifrån. Det är även möjligt att två barn som ser ut ungefär såhär:

Kommer att finnas att låna på Alingsås bibliotek inom ett par timmar. I sådana fall är det bara att ta dem, jag hör av mej när jag börjar få kramabstinens.
Som det känns just nu blir det dock inte i första taget.

Tvins-Melvin.

Eftersom Melvin har en tendens att vakna cirka två timmar före övriga familjen har vi fått igång ett system som går ut på att han smyger upp själv och kollar på Bolibompa eller spelar TV-spel och äter frukt tills resten av oss vaknar.

Det funkar mer eller mindre bra beroende på vad som visas/hur sällskapssjuk han är.
Idag funkade det bättre än någonsin och jag blev riktigt förvånad när jag vaknade och han inte kommit in i sovrummet en enda gång.
Jag gick upp och fixade iordning frukosten, och när jag sa till Melvin att maten var klar svarade han att han bara skulle titta färdigt.

Det gick en stund så till sist gick jag in till vardagsrummet för att kolla vad han höll på med. Då sitter ungen helt uppslukad av Tv-shop!
- Men Melvin, varför kollar du inte på Bolibompa...?
- Men mamma, den här dammsugaren är bättre än alla andra dammsugare, och man får en liten på köpet också!
-...?!
- Jamen! Jag gillar att kolla på de senaste grejerna som kommer!

Jag dör.

6.7.09

Jaha.

Som ni då förmodligen märkt är min bloggfrekvens rätt låg just nu. Det finns flera anledningar till det. Dels har min övervåning där datorrummet finns varit varmare än det varmaste helvete, vilket gjort att jag inte kunnat använda datorn utan att få bada bastu på kuppen. Dels har jag ju som bekant inte varit hemma särskilt mycket.
Och om sanningen ska fram har jag faktiskt inte haft någon direkt lust att skriva något heller, vilket kan vara em bra förutsättning för att kunna få till något någorlunda läsvärt.

Peace and love var grymt bra. Det var visserligen den sämst organiserade festival jag någonsin besökt och systemet för att komma in och få en plats på campingen var helt sjukt. Men det var det många som tyckte så förhoppninsvis blir det bättring i framtiden. Det var tydligen mycket fjortisar också, men det märkte jag inte direkt av eftersom jag mest umgicks med trevliga människor i mogen ålder.=)
Sen var det ju givetvis varmt så in i skogen, hela tiden. Campingen var fruktansvärd att vistas på under soltimmarna, men i gengäld var nätterna varma och ljusa.
Jag fick sett det mesta jag ville se och den övriga tiden hade jag bara trevligt precis hela tiden. Extremt mycket skrattande, supande, kelande och dansande med fina vänner.
Med andra ord helt perfekt!

Arvika gick däremot åt skogen av anledningar vi inte behöver bry oss om att dra upp här. Jävla skit. Men jag och bästa Anneli spillde ingen tid på att sörja utan tog med oss alla barnen till Hönö istället, som plåster på såren.
Inte direkt samma grej men vi hade det riktigt bra ändå. Sol, bad, krabbfiske och studsmattehoppning. Ungarna var mycket nöjda. Och när de somnat drack vi vin (och folköl när vinet tagit slut), försökte kedjeröka bort alla mygg (funkade inget vidare) och filosoferade om diverse saker i sommarnatten. En mycket bra semestertripp som tog slut alldeles för fort. Så som bra saker alltid gör.

Hittills har sommaren varit alldeles för bra. Och det göttigaste är att min semester har egentligen inte ens börjat än! Om det fortsätter i den här stilen kommer det här bli en sommar att sakna väldigt, väldigt mycket...

5.7.09

Jag är inte död.

Jag har bara haft fullt upp. Men jag ska försöka skriva ett riktigt blogginlägg ikväll. Om jag orkar.

23.6.09

Nu rullar vi!

Imorgon vid den här tiden sitter jag i min ölstol och dricker.. öl.
Fy fan vad fint det kommer att bli. Bror min är redan på plats och har dunkat upp vårt tält så nu ska vi bara ta oss upp så är allt som det ska vara.
Har varit grymt hektiskt idag. Mycket som ska fixas innan avfärd som vanligt.
Men nu tror jag att allt är packat och på plats så imorgon klockan två blir det avfärd till Peace and love. Härligt!
Festival är bannemej något utav det bästa som finns.
Extra roligt nu när alla mina älsklingar ska med. Vi kommer ha så ruskigt kul!

Midsommar flöt förbi lugnt och stillsamt men trevligt. Massa god mat och Guitar hero med min darlo Anneli halva natten, sedan Sommarsolståndsfirande på lördagen med mina favoriter. Kunde inte vart bättre. Eller jo, solen kunde ju strålat lite mer men man kan ju inte få allt.

Nu är ju vädret på topp iallafall, och jag med! Nu rullar vi!

17.6.09

Semester!

Idag går jag på min sjuveckors ledighet. Det ska bli grymt skönt eftersom jobbet de senaste veckorna tagit otroligt mycket på mig.. Nu ska jag koppla bort det och bara njuta i fulla drag! Inget jobb med allt vad det just nu innebär, inget plugg. Bara sol sol sol och öl och vänskap och kärlek. Underbart! Jag vet att det här kommer att bli en riktigt shysst sommar.

Om en vecka är jag, min fina make och bästa Anneli (plus hennes hemlis, och en massa andra sköna människor inklusive min fina lillebror) på Peace and love! Det känns så otroligt sjukt att det bara är en vecka kvar tills jag ska festivala i dagarna fem med människor som får mej att må bra. Inga barn, bara slappa och festa och ha det allmänt fint. Det ska bli så skönt!

Först är det midsommar med Liseberg och Sommarsolståndsfirande, nästa vecka åker vi till Borlänge och veckan efter det är det dags att köra band på Arvika och träffa ännu fler kära vänner. Längre än så planerar jag inte just nu. Det kommer att bli fullt upp ändå. Och det kommer att bli så bra!

Det finns nog inget som slår första dagen på semestern. När man vet att man har allting framför sig.

15.6.09

Min tidsmaskin.

Har ni tänkt på att en låt kan ta en bakåt i tiden?
Att en särskild låt kan flytta ens själ till ett specifikt ögonblick i historien och få en att uppleva det, om och om igen?
Att det finns sånger som alltid kommer att förknippas med personer och platser, känslor och upplevelser?

Att det finns sånger man älskat som gör för ont att lyssna på...

Cheers darlin´.

What am I darlin'?
A whisper in your ear?
A piece of your cake?
What am I, darlin?
The girl you can fear?
Or your biggest mistake?

Oops! I did it again.

Vad är det med potatisfestivalen som gör att man överdoserar nått så in i bomben?
Det var likadant förra året. Är det de billiga vattenutblandade ölen som gör det? Är det ångesten över att gå ut och titta på när hela Alinge-texas praktiserar avancerad karatefylla samtidigt och på samma plats? Eller är det de båda i kombination?

Jag vet inte. Men det var sjukt kul iallafall. Med VIP-gäst från Götet och allt.
Jag var fortfarande full igår, vilket har medfört en riktigt besvärlig bakfylla idag istället. Som löken på laxen har M (min brukare) först lyckats skalla mig stenhårt över näsan och sedan skrapade hon sönder min hornhinna med sina rakbladsvassa naglar när hon med läskig pricksäkerhet körde in två fingar rätt i ögat på mej. Detta gjorde ju knappast min huvudvärk mer medgörlig om man säger så.
En underbar måndag på jobbet helt enkelt...

12.6.09

Skitdag.

Det här vädret alltså.. Hur deprimerad blir man inte?
Enda anledningen till att inte dejta en Twilightvampyr måste vara att man skulle bli tvungen att stå ut med sjukt mycket dåligt väder...

Det är ju le potatisfestival här i Alinge i helgen, och eftersom jag litade blint på väderprognosen som utlovade en eftermiddag med uppehåll lovade jag Melvin att vi skulle ta en sväng ner till tivolit.. Stort misstag eftersom uppehållet lös med sin frånvaro.. Men orka ta den striden med en femåring... Det var bara att snällt pallra sej ner till tivolihelvetet och titta på medans han åkte i spöregnet.

Underbar dag.

Men kvällen blev bra iallafall. Vin, jordgubbar och Twilight (It´s like my own personal brand of heroin) i min ensamhet eftersom Anneli fick barnvakt och dissade vår Twilightkväll. Jari jobbar natt så jag fick drömma ifred, haha.

Imorgon blir det mer tivoli och sedan dissar jag man och barn för att gå ut och göra potatisfestivalen osäker. Been there, done that. Men det ska bli kul iallafall!

11.6.09

Yes!

Jag har gått ner 3 kg på två veckor! Med tanke på att jag hade målet att loosa 5 kg på en månad ser oddsen rätt bra ut. Dessutom har jag fuskat en hel del, men precis som förra gången så funkar det iallafall. Halvsvält med fusk is tha shit!

10.6.09

Det är inte varje dag man får ett telefonsamtal som inleds med meningen "Varför hånglar hon med vargen?!" Underbara Anneli- Min partner in crime.
Jag visste att du skulle förstå!=)

Nu ska hon bara flytta upp till hoodet, så kan vi sitta på våra verandor och pimpla vin och drömma om vampyrer tills vi blir gamla och dör!

Det har inte blivit så mycket bloggande idag. Jag har tillbringat dagen med att läsa Twilightfanfiction, det vill säga fortsättningar på Twilight saga som är skrivna av fans. Inte lika bra som den äkta varan men ett bra substitut tills jag får tillbaka mina böcker och kan börja läsa om dem.

Abstinensen är extra svår idag när jag vet att Anneli är mitt uppe i det.
Jag är så förbannat avundsjuk att jag känner mig grön när jag tänker på att hon har hela den sista helt sinnessjukt spännande boken kvar! Jag vill kunna radera mitt minne och läsa om dem utan att veta vad som kommer att hända.
Jag skiter i vad Jari säger, när jag kommer hem MÅSTE jag kolla på filmen igen för att stilla mitt begär!
Annars kommer jag inte att kunna somna.

Det är helt sjukt. Jag har alltid skrattat åt Star trekkers, Sagan om ringenfanatiker och Star warsbesatta.
Och här sitter jag nu, en Twilighter ända ut i fingerspetsarna.
Jag fattar inte hur man kan bli så besatt av något som inte finns på riktigt.
Det är bitterljuvt. Ibland önskar jag att jag inte hade börjat läsa Twilightböckerna så att jag kunde fortsatt att leva mitt liv lyckligt ovetandes om den helt fantastiska värld som Stephenie Meyer uppfunnit.

Eller nej, det gör jag inte alls förresten. Fantasi är det bästa som finns.
Är man en tråkig småbarnsmorsa så behöver man fly verkligheten ibland!(Dock kanske inte riktigt så ofta och mycket som jag gör just nu.. Men det måste väl gå över eller åtminstone lägga sig lite nån gång.. Eller?)

Sjukt snygg bild på Bella och Edward!

9.6.09

Inget inlägg.

De här två lediga dagarna har varit så perverst aktivitetsfyllda att jag knappt hunnit andas. Dessutom bestämde sig vårt modem för att lägga av igår när jag behövde skriva ut viktiga grejer, vilket inte direkt gjort det lättare att komma åt.

Hursomhelst ska jag jobba heldag i två dar nu, och på 26 timmar lär det väl bli en hel del trams skrivet här.

Tänkte faktiskt bara tala om det, är alldeles för slut för att skriva på riktigt nu.

Hoppas ni sover lika gott inatt som jag tänker göra!

7.6.09

Rösta för helvete!

Ska det vara så förbannat svårt att lyfta på arslet och ta sej till en vallokal för att lämna en röst? Var tredje svensk vet inte ens om att vi röstar idag.
Hur kan man ha missat det? Bor dom under en sten i skogen?

Om man inte orkar sätta sig in i kandidaterna går det alldeles ypperligt att bara rösta på ett parti. Om man inte gillar EU av princip och skiter i att kandidaterna faktiskt kan göra skillnad kan man iallafall gå och rösta blankt.

Att inte rösta alls är så himla dåligt. Det visar absolut ingenting annat än att man är dum i huvudet.
Det finns människor i världen som kämpar för sin rösträtt än idag.
Vi svenska tjejer kämpade för den enda fram till 1921- Det är ju helt sinnesjukt! Att av arrogans eller cynism bara strunta i det är att spotta på det arbete som utfördes då och som utförs i mindre privilegierade länder än idag.

Så kom igen! Om inte annat så av respekt mot våra förmödrar och mot dem som inte har en demokratisk rätt att gå och rösta!

6.6.09

New moon.

Jag såg spoilern på MTV movie awards (Twilight vann typ alla priser som de var nominerade till, och jag tjöt som en fjortis varje gång)och jag svär att jag fick tårar i ögonen av hänfördhet. Jag skulle nästan kunna offra ett barn för att slippa vänta till premiären i november. Jag kommer lätt att tälta utanför närmaste biograf i väntan på biljettsläppet. Jag är riktigt, riktigt illa däran.

Lång natts färd mot dag.

Igår eftermiddag begav jag och kidsen oss ut på playdate med G och L, sedan stack vi upp till Anneli på Mary Kay-tjofräs. När vi gick ur bilen kom jag på att jag glömt min husnyckel hemma, och det hade väl inte varit hela världen om det inte vore för att Jari befann sig i Göteborg för att spela med sitt band större delen av kvällen och natten.
Det fanns alltså tre alternativ; uppehåll sig hos Anneli tills gryningen, åka ner till Majorna och hämta nyckeln eller våldsgästa morsan.
Jag velade fram och tillbaka ganska länge innan jag bestämde mig för alternativ nummer tre. Men först åkte vi hem och försökte göra inbrott- utan särskilt tillfredställande resultat. Ungarna var så klart själaglada över att få sova hos mormor. Jag var inte alls lika glad eftersom jag skulle upp och jobba idag och därför var tvungen att ta mig hem så fort Jari klivit av tåget.

Det gjorde han för övrigt klockan tre inatt. Jag lämnade kvar kidsen hos mamma eftersom hon vägrade att låta mej väcka dem, så för Jari var det en win-win situation. Han fick både skjuts och sovmorgon (han trodde nog att han skulle få sex också, men jag var alldeles för grinig och trött för att gå med på det) medans jag fick sova 4 timmar innan 13 timmars arbete. Yippie!

Totalt antiklimax. Jag som skulle åka hem och lägga barnen, så att jag kunde kolla på Twilight och dricka vin utan Jaris svartsjuka gliringar ringandes i öronen.

Oh my god!

Det har gått fem år sedan jag tog studenten. Jag kan inte säga att jag såg särskilt ljust på framtiden då. Eller jo på sätt och vis. Jag var lycklig i mitt förhållande och såg fram emot barnet jag väntade. Men det var faktiskt inte särskilt kul att se andra föräldrars förfärade blickar när de smygkikade på min stora mage. Deras fördomar stod minst sagt skrivna i deras ansikten och fick mej att känna mej osäker på om jag gjort rätt.

Idag vet jag att jag gjorde rätt. Till skillnad från många andra som tog studenten samtidigt som jag har jag ett fast jobb, som jag oftast trivs med trots allt mitt gnäll.
Jag har hunnit finna mitt mål och har vägen rakt utstakad framför mej. Jag vet vad jag vill göra. Jag har ett eget hus i en stad där jag trivs och en egen bil, är gift med en helt fantastisk människa som är pappa till bägge mina underbara barn. Jag har ett gäng supergoa vänner som är en stor del av mitt liv. Det där övergivna socfallet som stod skrivet i deras ansikten finns inte; tvärtom tror jag att min tillvaro rent ekonomiskt och praktiskt är bättre än många andra 24 åringars.

Jag är aldrig eller sällan missnöjd med min livssituation. Visst, jag fick aldrig luffa jorden runt eller jobba som bartender. Men å andra sidan vet jag många andra i min ålder som inte heller gjort sådant. Dessutom har jag hela livet på mej. Jag kan visa mina barn världen, och när de blir tillräckligt gamla för att klara sig själva är jag inte ens förtio fyllda.

Jag är givetvis inte perfekt. Jag svär alldeles för mycket, smygröker och super skallen i bitar oftare än vad äldre föräldrar gör. För jag är trots allt 24 och mitt sinne är fortfarande ungt och rastlöst ibland. Tack vare mitt fantastiska nätverk med släktingar som mina barn är trygga hos är det dock inget problem. Min man är 9 år äldre och har tack vare det lekt av sig mer än jag. Han låter mej göra allt jag vill och begränsar mej inte. Vill jag gå ut och dansa så stannar han hemma med barnen, utan gnat. Det älskar jag honom otroligt mycket för.

Trots mina ungdomliga brister är jag en fantastisk mamma till mina barn, det vet jag. De är underbara, trygga ungar som gjort mej till den jag är. Jag står stadigt på jorden och är trygg i mina övertygelser mycket tack vare dem. Det finns ingenting jag skulle vilja ha annorlunda (nja, lite mer cash hade ju inte skadat, men det är ändå värdsligt.), det är få saker som jag kunde gjort på ett bättre sätt än vad jag gjorde.

Jag önskar att någon hade kunnat visa mej framtiden då, för fem år sedan. Det hade besparat mej en hel del ångest och oro. Men det är som det är. Nu är jag den jag vill vara och där jag ska vara, och det är jävlans gött!

4.6.09

Tandtrollet.

Det räckte tydligen inte att ramla ner för en rulltrappa och skrapa upp näsan på stenarna här ute på baksidan. Jag börjar tro att döden på allvar är ute efter min dotter.

Idag när jag stod i duschen bestämde sig Lovis för att det var en bra idé att klättra upp på toastolen. Sedan ramlade hon givetvis ner. Hon skrek inte mer än vanligt men jag skyndade mej såklart ut ur duschen för att kolla hur det var med henne, och först såg jag absolut ingenting. Tills hon öppnade munnen och jag såg att den var full av vita små stenar. När jag lyfte hennes överläpp upptäckte jag att hon bara hade en framtand, plus en blodig rot. Den kvarvarande framtanden satt dessutom alldeles för långt bak och ungefär när min hjärna registerat det greps jag av panik. När jag grips av panik ringer jag min mamma och så också den här gången. Jag sa att Lovis krossat en framtand och mamma sa "jag kommer" och lade på. 10 min senare kom hon, underbara, underbara.

Medans jag väntade på henne ringde jag sjukhuset som kopplade mej vidare till folktandvården. Klockan var ungefär halvelva då och de erbjöd mej en tid kvart över tre. Aldrig i helvete sa jag och lät mordisk. Så vi fick komma in med en gång.

Väl där var de alldeles lugna (Hur fan kan de vara LUGNA??? Min dotter har KROSSAT EN TAND!!!) och försökte förklara för mej att detta tydligen är ganska vanligt.
De tog kort på tänderna och skickade hem oss, så vi fick komma tillbaka vid tre ändå.
Lovis drack välling och sov en stund hemma. Försökte ge henne små smörgåsbitar men då sa hon bara ajaj och pekade på tänderna. Mitt lilla hjärta.

När vi kom tillbaks fick Lovis lugnande medel som gör att man inte minns tandläkarbesöket i efterhand och bedövning, men det var ändå fruktansvärt att hålla henne medans de drog ut tanden. Jag har själv dragit ut ett gäng bissar och vet hur obehagligt det är, och som Lovsan skrek var jag övertygad om att bedövningen inte hjälpt ett skit.
Det skar i hela kroppen på mej. Alla mina modersinstinkter skrek att det här var fel och att jag borde fly eller slåss. Jag fick uppbåda all min viljestyrka för att inte slå tandläkarna på käften och springa därifrån med min älskade unge.
Eftersom tanden var så krossad tog det lång tid att få ut den.
Tandsköterskan sa att hon aldrig sett en mjölktand som varit så sönder förut.
Det var förmodligen den längsta och värsta kvarten i mitt liv.

När det var över blev Lovsan fly förbannad. Hon slogs och levde rövare så vi slapp ligga kvar till det lugnande hade slutat verka utan fick åka hem.
Sen har hon röjt som vanligt hela eftermiddagen. Så fort roten dragits ut gick det bra att äta igen, det isade nog ganska bra i den innan.

Den andra framtanden får sitta kvar, tills vidare. Förhoppningsvis växer den fast ordentligt igen, annars måste de dra ut den också. Hon ser ut som värsta gangstern nu, och drar dom den andra också blir det ju ännu värre. Hoppas den fixar till sej.

Så nu får Lovis gå utan framtand de närmaste fem, sex åren. Perfekt tajming, innan hon ska göra dagisdebut och allt.=) De andra ungarna kommer att vara livrädda för henne. Men hon är helt otroligt söt med sin sjörövarglugg.

Bilden är tagen innan de drog ut roten, Jari var mer praktiskt lagd än jag och kom på att det nog kan vara bra att ha det fotograferat till försäkringsbolaget om hennes permanenta tänder skulle vara skadade när hon får dem om hundra år.

Trattkattarellen:



Efter förfrågan kommer här en bild på trattkatten, som för övrigt mår bara fint trots sabotaget i fredags. Har fått små minibandage nu och behöver inte åka till farbror doktorn förräns om en vecka. Gudomligt skönt efter att ha varit tvugna att åka in med henne varannan dag i typ 2 veckor!

1.6.09

Mors dag.

Jag vaknade på mors dag med den värsta bakfyllan jag upplevt på väldigt, väldigt länge.
I lördags var vi nämligen bjudna på middag av min mor och bror eftersom de båda fyller år nu i dagarna. Vi gick till Stures och åt supergod mat, sen fick jag för mej att hänga med brorsan ut och festa (han bjöd dessutom, det rika lilla trollet). Eftersom min sämre hälft inte hade något att invända mot att gå hem ensam med kidsen blev det så.
Hade en riktigt trevlig helkväll och snubblade in i hemmet först framåt fyrasnåret.

Jag upptäckte dock ganska snabbt att det har sina fördelar att vara bakis på mors dag, eftersom det genererar sovmorgon, frukost på sängen och presenter.
Inte så pjåkigt ändå. Fick en bok som heter "En hjärtformad ask" och den är så fruktansvärt obehaglig att jag inte vågade gå upp och kissa inatt. Det kanske inte låter som någon särskilt snäll Mors dags-present men eftersom jag totalälskar allt som är obehagligt och gör mej riktigt, riktigt rädd var det en fullträff. Fick också te och jättefina teckningar som min älskade bästa pojke målat. Jag hade visserligen önskat mej diamanter stora som spädbarnshuvuden men va fan, man får vara glad för det man får.

Dessutom ryckte jag upp mej och vi gick och handlade värstingpoolen till ungarna, rutschkana, dusch och två pooler som sitter ihop med en massa shyssta lekprylar och bollar och grejer. Kändes som en bra investering för sommaren. Den kommer nog hålla dem sysselsatta under åtskilliga timmar medans vi ligger på gräsmattan och läser i solen. Man får inte vara dum.

Idag tog Jari med sej ungarna till deras farmor så att jag kunde plugga ostört. Ett prov till som ska avklaras på onsdag, sen är det sommarlov!

Är ledig två veckor först, från dan innan midsommar och över både Peace and Love och Arvika, sedan jobbar jag typ 3 dar och sen är jag ledig i ytterligare fem veckor.
Det kommer att bli en bra sommar, det känner jag bannemej på mej!

Det här är nog den allra bästa tiden på hela året;
när man har allt framför sig, det är ljust och grönt och luften är full av förväntningar och drömmar om den sköna sommaren som hägrar alldeles inom räckhåll.
Då är iallafall jag som allra lyckligast.

29.5.09

Men för djävulen!

Jag förstår mej inte på människor.

Idag fick mamma hämta Boris hos veterinären när hon vart där och lagt om bandagen eftersom jag jobbar hela dagen och veterinärstationen ligger en liten bit utanför stan. När hon kom och skulle lämna henne hemma hos oss var Jari och kottarna ute, så hon ringde honom och sa att hon ställt Boris utanför.

Så Jari skyndade sej hem och kom kanske en kvart efter att morsan lämnat henne, då är Boris inte i buren, däremot är buren stängd, och när Boris väl kommer hem så är bägge bandagen borta, både på fram och baktassen. När Jari sedan öppnar buren så ligger bägge bandagen i den. Eftersom Boris inte är en trollande katt, eller ens en särskilt smart katt finner jag det föga troligt att hon skulle kunnat få upp buren utifrån, och sedan dessutom stänga den igen. Det är också mindre rimligt att hon skulle kunnat få av sej bägge bandagen med tratt på huvudet.

Av detta kan vi alltså dra slutsaten att under den kvarten som hon stod på våran altan, innanför vårat staket så har nån dum jävel gått in och släppt ut henne, och dessutom dragit av bandagen, vilket förmodligen måste gjort ganska ont. Dessutom finns det en viss risk att såren som hittills sett jättefina ut nu kommer att bli infekterade eftersom hon gått ute på dem.

Så otroligt onödigt. Varför gör man så?
Antagligen (eller snarare förhoppningsvis eftersom det vore extra tragiskt om en vuxen låg bakom) är det väl nån förbannad snorunge som vart där, fast det spelar egentligen ingen roll. Även ett lite större barn borde fatta att så gör man bara inte.

Önskar att jag kunde få tag i den jäveln som ligger bakom. Den utskällningen hade inte gått av för hackor. Jag är riktigt, riktigt arg.

28.5.09

Operation: Svält.

Jepp. Nu svälter jag igen. Man kan ju inte vara tjock när man ska skjutsa kändisar.
Jag måste ha ett mål om det ska funka, sist skulle jag gifta mig och gick ner 15 kilo på två månader, så 6 kilo på en månad borde jag väl klara.

Hursomhelst så klappade Melvin mig på magen idag och sa att den var mjuk och fin.
Melvin: Åh mamma! Du är så mjuk och fin!
Jag: Hrmpfh.. Jaja men jag ska ju bli smal nu.
Melvin: Ska du? Hur då?
Jag: Jag ska inte äta utan bara dricka soppa och då kommer jag bli jättesmal!
Melvin (efter att ha funderat en stund): Men då kommer du att bli stor!
Jag: Va..?
Melvin: Ja, för smala människor är större än tjocka!
Jag: Vad menar du nu?
Melvin: Men mamma! Farmor är ju tjock och pappa är smal, och pappa är ju mycket större än lilla tjocka farmor!

Hahaha.

27.5.09

Värsta mamman.

Anneli tyckte att hon var världens sämsta mamma när hon mixat ihop datumen för ett barnkalas.

Hahahihoho. Jag tog rekordet i världens sämsta mamma i söndags.
Vi skulle ju som sagt gå och hälsa på morsan/äta glass. Problemet var bara att när vi kom ner till stan blev jag sådär helt hysteriskt kissenödig som bara jag kan bli, så vi gick in på Storken för att låna deras toalett. Tänkte ta hissen men det var kö och jag var minuter från att kissa på mej, så vi tog rulltrappan. Stort misstag.

Jag åker nästan aldrig rulltrappa med vagnen, det känns liksom inte riktigt bekvämt. Men ibland har man bråttom och då har jag gjort det, utan problem.

Men nu när vi var ungefär i mitten av rulltrappan ålar sig Lovis plötsligt runt och ut under bumperbaren på nått konstigt sätt- hon har aldrig någonsin ens gjort en ansats till att göra så förut så hur det gick till vet jag inte men ut kom hon.
Och ner då, givetvis. Ner kommer man ju alltid.
Det gick så snabbt att jag hann inte få tag i henne.
Min älskade unge trillar alltså ner för rulltrappan, medans jag åker uppåt och inte kan släppa vagnen eftersom den i sådana fall skulle ramla över henne.

Jag lovar att mitt hjärta stannade, men jag lyckades hursomhelst åla mig runt vagnen och få tag i en utav hällorna på hennes jeans, innan hon hann falla mer än ett steg.
Det var ju söndag och inte mycket folk i storken (tack och lov). Ett gäng tanter stod nedanför rulltrappan och stirrade, och en utav dem rusade upp fort som attan och lyfte upp Lovis, så att jag kunde få upp vagnen ordentligt. Annars vet jag inte hur jag skulle ha styrt upp situationen när vi väl kom upp, eftersom jag hade ena handen i Lovis byxor och den andra bara balanserade vagnen tillräckligt mycket framifrån för att den inte skulle välta ner på oss. Antagligen hade både jag, vagn och Lovsa ramlat ner ända från toppen om vi inte fått hjälp. Så tack tanten!

Lovis skrek naturligtvis som en stucken gris, och dessutom har hon ett fint rulltrappsformat sår i pannan. Förutom det klarade hon sig helt oskadd, men skrämd givetvis. Det var vi bägge två.
Och jag kände mig självklart som den sämsta mamman i världshistorien, fastän det inte var meningen att göra illa henne så gjorde jag ju det enbart på grund av att jag inte var uppmärksam nog. Och det faktum att flera människor såg mej göra något så urbota dumt fick mej mest att vilja lägga mej ner och gråta på golvet. Jag har nog sällan skämts så mycket som i den stunden..
Dessutom kunde det ha gått hur illa som helst med stackars Lovsan- utslagna tänder, brutna ben..
Rulltrappor är hårda, höga och vassa. Jag kan inte komma på särskilt många ställen som är mindre lämpliga att ramla ner för..

Nåja, slutet gott, allting gott och jag lär inte åka rulltrappa igen i första taget.

Och snälla bespara mig moralpredikningar- låt den som aldrig brustit i uppmärksamhet kasta första stenen. Och jag har redan sjukt dåligt samvete, jag lovar.

Varför skriver jag ens det här? Ptjae, det är ganska bitterljuvt att hänga ut sin smutsiga byk. Det känns gött att få bikta sig inför ett gäng människor som man inte ens vet vilka de är, till största del. Dessutom måste man ha undantag som bekräftar regeln, när man är så bra som jag.=)

24.5.09

Haft en sån där soft helg. Fredagen var så soft att jag minns den inte ens.
Kollade på Twilight (igen) och lyssnade på Jaris malande om vilken fjortis jag är eftersom det bara är fjortisar som är helt sålda på Twilight. Jag skiter i honom, jag är visst frän. Gjorde dessutom så sjukligt mycket skolarbete, vilket kändes enormt bra. Jag kommer fixa det här också.

Igår bestämde vi oss först för att ignorera alla barn och låta dem äta godis framför tvn till frukost, så att vi kunde ligga och snuffsa i sängen relativt ostört. Det gick la sådär, så vi gick upp och åkte till Universeum istället.
Skulle tagit kort och lagt in här i bloggen eftersom jag är så usel på det, men jag råkade låsa in kameran i ett skåp istället. Hursomhelst var det mycket trevligt på Universeum. Lovis fick nästan kortslutning av alla nya intryck och Melvin ville inte åka hem. Vi såg typ 100 olika sorters fiskar, Melvin klappade en padda (svinäckligt), aporna var ute till allmän beskådan i regnskogen (sist vi var där var de och blev vaccinerade) och Lovis blev nästan attackerad av en röd fågel med jättelång sylvass näbb. Succé helt enkelt.
När vi kom hem var klockan nästan åtta och ungarna fick bada bort allt paddslem, saltvatten och annat kladd. Man kan ju tycka att de borde ha varit trötta efter en heldag med massa skoj. Men det var de givetvis inte utan röjde runt i ytterligare två timmar innan hela familjen däckade i soffan.

Jag och Jari hade tänkt mysbada med levande ljus och vin, men vaknade istället halvfyra i soffan med varsitt barn ovanpå oss. Ljuva småbarnsliv.

Idag jobbar han, så jag och kottarna ska gå ner till stan och käka mjukglass nu, sedan ska vi hälsa på mor min en stund. Ikväll blir det grillning, vilket alltid är en bra avslutning på alla helger.

20.5.09

Tänk er den sämsta dagen ni bara kan rota fram ur era minnen och dubbla den.
Sådan har min dag varit. Inte värt att säga mer än så tror jag.

19.5.09

Bokvampyr.

Nu har jag läst ut hela Twilight-serien. På 10 dagar, för det gick verkligen inte att sluta. Jag har varit avstängd från verkligheten och tillbringat 10 dagar i ett parallellt vampyruniversum. När jag inte har läst så har jag tänkt på att läsa, jag har läst medans jag ätit, jag har drömt om att läsa medans jag sovit.

Nu är det över och det känns både vemodigt och skönt. Det är nästan lite läskigt med sådana böcker som slukar hela ens exsistens för en kort period. Jag är glad att jag bestämde mig för att köpa böckerna istället för att låna dem, för jag kommer definitivt att vilja läsa om dem ur ett lite mindre hetsigt perspektiv.

Sådana fantatsiskt spännande böcker! Första var lite seg, men sedan blev det bara bättre och bättre. Den sista var nog något av det mest spännande jag läst.
Som en blandning av Harry Potter och Sagan om Isfolket, fast mycket bättre.

Och Jari, du är bäst som låter mej försvinna in i andra världar utan att gnälla överdrivet mycket eller glömma att mata barnen.

18.5.09

Tack!

Tack alla ni som kom i lördags för en fanastiskt rolig fest!
Jag hade skitkul och det hoppas jag att ni också hade!
Blev dock lite trött =) och fick inte sagt hejdå ordentligt till alla. Fast frågan är om någon var medveten om det ens. Kändes som vi var på ungefär samma fantatsiska nivå allihopa! Det är så det ska vara.

Porrpartyt gick väl inte riktigt som förväntat dock, var typ 5 stycken som sagt att de skulle komma som inte dök upp. Utan att ha lämnat återbud eller någonting. Dålig stil, okej om man inte kan komma men då kan man fanimej se till att lyfta på luren och meddela det. Jag är inte synsk.

15.5.09

Öron och galej.

Mitt öra är tomt, hallelujah! Jag fick tipset att inte spruta in massor av vatten i öronen.. Synd. Jag älskar att göra det.

Imorgon blir det galej hemma hos oss! Har inte haft någon inflyttningsskiva än så imorgon slår vi på stort och kombinerar det med ett sex(leksaks)party!
Ska bli otroligt kul. Nästan alla jag verkligen tycker om kommer, det kommer bli en toppenkväll!

Den här gången planerar jag dessutom att inte svepa ett glas whiskey och tvärdäcka, utan siktar på att hålla mej flytande hela kvällen. Är ju så många jag måste hinna umgås med!

14.5.09

Nu förlorar jag snart förståndet.

Jag har något i örat. Igår när jag duschade så spolade jag massor av vatten i öronen (för det är skönt) så jag antar att det är det. problemet är att det vägrar att komma ut och jag har fanimeJ försökt precis allting som är möjligt att göra och nu blir jag galen snart!!!

Har ringt VC och de ska ringa upp mej FEM I HALVFYRA i eftermiddag. Vid det laget har jag förmodligen redan petat sönder trummhinnan med en kniv eller helt enkelt tagit mitt liv i ren panik.

10.5.09

Gäsp.

Idag gick det upp för mig att Alingsås tydligen vunnit handbolls-SM. Anledningen till att jag missat det är antagligen att jag är så helt ointresserad av sport i alla dess former.

Idag var det tydligen något jättejippo i Alinge för att fira att AHK vunnit. Jag kan förstå de som faktiskt även innan den här vinsten varit intresserade av handboll, men jag slår vad om att inte ens hälften av alla människor som nu helt plötsligt fått ett sådant enormt handbollsintresse hade det innan Alinge gick och vann.

Och jag tycker det är så förbannat löjligt. Jag hatar den här förbaskade sportmentaliteten "VI har vunnit. DE har förlorat."

Jepp, Cynism is my middlename.

Twilight!


Nu har vi sent omsider fått se klart på filmen; den var så bra att jag och M såg om slutet två gånger! Otroligt vackert, spännande och mer visuellt än vad jag hade väntat mig. En snygg film helt enkelt med kanonhandling. (Fast det visste jag ju redan.)Bättre än så kan det ju faktiskt inte bli. Jag är mycket nöjd.
Om du som jag gillar fantasy i kombination med skräck (fast jag gillar visserligen ALLT som har med fantasy OCH skräck att göra, inte nödvändigtvis i kombination) och massor med romantik så se den! Och läs böckerna för sjutton!

I wouldn´t pis on you if you were on fire.

Jag har fått lära mig att det finns något gudomligt i alla människor, och att man ska se Gudinnan i alla. Men jag är ganska säker på att jag har hittat undantaget som bekräftar regeln. Det finns helt enkelt inget som är värt att bejaka eller älska i den här personen och jag kan inte hitta något hur mycket jag än tittar.

Att man kan bete sig så vedervärdigt och stört är nästan lite creddigt. Hursomhelst är det hon som gräver sin egen grav, men är för dum för att förstå det.

Jag vet inte alls hur mycket jag kan berätta så här offentligt eftersom det rör en situation på min arbetsplats, och just nu är den situationen så infekterad att jag inte tänker ta några risker. Så vi nöjer oss med att ställa frågan hur en person kan bli så störd och genomrutten ända ut i fingerspetsarna, för tillfället tänker jag inte slösa mer energi på det än så. Men det är som sagt fascinerande.

Visst är ni lite fundersamma nu när jag har arbetshelg och det inte kommit ett enda litet blogginlägg?=) Jag har faktiskt ägnat helgen (förutom att catfightas då) åt att läsa en underbar bok. Det var längesedan jag hittade en sån där liten guldklimp som det bara inte går att lägga ifrån sig, och jag hade nästan glömt den fantastiska beroendeframkallande känslan när man gör det. Det går liksom inte att sluta läsa utan att göra en enorm kraftansträngning, och det enda man kan tänka på är att få fortsätta. Boken ifråga är Twilight av Stephenie Meyer, ni har säkert hört talas om den? Flicka blir hopplöst förälskad i vampyrpojke. Det är egentligen en ungdomsbok men jag älskar den! och det bästa är att det finns tre delar till!

Finns det något sexigare än vampyrer? Absolut inte enligt mej! Undra om jag kan få Jari att vässa huggtänderna och nafsa på mej, lite i allmänhet sådär?

Nu har jag och M som jag jobbar hos vart och hyrt filmen, så i eftermiddag ska vi titta på den. Om den är lika bra som boken så har jag en fantastisk filmstund att se fram emot. Och min antagonist vågade inte komma hit idag, vilket innebär att jag idag fått jobba med en normal, trevlig person istället för en psykopat. Gött mos!

8.5.09

Visst är det härligt när det regnar?

Man slipper gå ut, utan att få prestationsångest över att man inte tar vara på det fina vädret, och allting blir alldeles grönt och härligt! Underbart.

Nu blir det film med lillebrorsan (som jag just spöat i guitar hero). sedan jobba hela helgen.. Mindre kul.

Boris är hemma och verkar väldigt nöjd över det. Har ätit och skitit och nu sover hon. verkar mest sur över tratten hon måste ha på huvudet.. Bild kommer inom kort.

7.5.09

Min stackars katt.

Jag frstår att ni finner det föga intressant att läsa om min kisses hälsotillstånd, men tyvärr blir det nog en del av den varan de närmsta veckorna. Just nu kretsar mina tankar inte om så mycket annat.

Pratade med veterinären precis, och tydligen står det värre till med Boris tass än vad de först trodde. dessutom visade det sig att även ena framtassen har en nästan likadan skada som inte syntes lika tydligt, vilken antagligen innebär att hon blivit påkörd. De har fått ta bort huden både på framtassen och hela baktassen och hon har antagligen enormt ont... Dock verkar hon fortfarande inte ha några inre skador och de trodde att hon kommer kunna bli i princip helt återställd.

Men det kommer att ta lång tid innan hon blir det och tills dess måste hon bo på veterinärstationen så att de kan hålla koll på skadorna och lägga om dem kontinuerligt. Hon ska få komma hem på helgpermission imorgon men på måndag får hon åka dit igen och stanna minst hela nästa vecka.=(

Hon sa att Boris verkar väldigt ledsen och nog gärna vill åka hem. Mitt hjärta sprack. Stackars lilla Borsan... Jag skulle vilja vara där hos henne hela tiden men det går ju inte. Får ta hand om henne så mycket det går i helgen iallafall.

Gissa om vi är glada att vi försäkrat henne! Pengar är väl det sista man ska tänka på nu, men hade hon varit oförsäkrad hade vi aldrig haft råd med all den här vården, och då hade vi blivit tvungna att ta bort henne... Det hade jag aldrig fixat!

Okej att hon har jätteont nu och att allt det här måste vara fruktansvärt jobbigt för henne, jag nskar att det fanns ett lättare sätt men jag vägrar att beröva henne livet bara fr att hon ska slippa smärtan! Hon kommer att bli helt bra. Och att veta det men ändå vara tvungen att avliva sitt älskade djur eftersom man inte har råd med vården måste vara helt fruktansvärt.

6.5.09

Boris är hemma!

Dock inte särskilt välbehållen, men inte värre än att hon klarar sig.

Jag och Melvin körde en stenhård hitta Boris- expedition idag efter öppnis.
Vi sökte av hela ängabo och ropade som dårar. Alla vi mötte måste trott att vi var knäppa.

Men antagligen gav det resultat för när vi varit hemma i ungefär en halvtimme hörde vi det ynkligaste lilla mjauande som man bara kan föreställa sig, och mycket riktigt kom det från Boris. En extremt mossig och ledsen Boris, hon är annars en väldigt käck katt(jag vet att det är världens nördigaste ordval, men hon är verkligen käck), men nu såg hon riktigt deppig ut.

Inte så konstigt upptäckte vi snart eftersom hennes ena baktass visade sig vara totalt mosad.=( Två tår satt bara fast med en hudsträng. Försökte ge henne mat men hon la sig bara ner utan att vilja äta, så jag la henne i sängen och ringde Jari och sa åt honom att pallra sej hem från osteriet fortare än kvickt.
Tänkte att hon kanske blivit påkörd och man vet ju aldrig hur det är med inre skador i sådana fall, plus att hon verkade ha ohyggligt ont och bara låg med benet uppböjt liksom i kramp och skakade inne i sängen.

Sedan iväg i ilfart till veterinären. Där konstaterades snabbt att allt verkade bra inne i kroppen, men uppenbarligen inte så bra med tassen. Veterinären sa att det såg riktigt fult och infekterat ut, och att min lilla bebis måste ha haft jätteont.
Antagligen måste de amputera de två lösa tårna, men hon sa att det vet man inte säkert förrän de gjort rent såret och sett över det. Eventuellt kunde även benet vara brutet... Stackars Boris som varit ensam någonstans i tre dagar och antagligen haft jätteont och inte kunnat ta sej hem.
Och stackars Boris som efter att äntligen lyckats ta sej hem får tillbringa natten ensam på veterinärstationen. Men det måste ju göras. De måste ju laga henne även om jag känner mig som världens taskigaste kattmamma just nu. Hon ska iallafall få massor av lax och mys när hon väl får komma hem.

Veterinären trodde att hon antagligen fastnat i något som slagit åt om tassen med ganska rejäl kraft, eller att hon kanske blivit påkörd.
Hon var iallafall helt säker på att ett annat djur eller en människa inte gjort det. Och det är bra, för annars skulle jag ha blivit tvungen att hämnas på något sätt.

5.5.09

Har du sett den här Borisen?



Min katt är borta. Igen. Jag hatar det här och jag vet att jag får skylla mej själv, och att det är djur och grannplågeri och yadayada. Jag tänker ändå inte stänga in mina katter. Fast det är hemskt när de försvinner, något annat tänker jag inte påstå.

Oftast kommer de till rätta igen. Satan Apansson var borta i en hel vecka en gång. Det kan ha varit den längsta veckan i mitt liv. Att ens fantasi kan uppfinna så många sjuka saker som kan hända en katt är fascinerande, men hursomhelst kom han hem sen. Hungrig som ett as men välbehållen.

Men det är skillnad med Boris. Hon går aldrig utanför tomtgränsen och är i största allmänhet en väldigt blond katt. En gång när hon var mindre så gick hon vilse och hittades av en vänlig själ i Nolhaga parken. Muppkatt. Så nu är jag rädd för nu har hon varit borta i över två dygn. Det värker av oro i magen så att jag inte kan äta, inte sova, ingenting. Katterna är mina bebisar i päls.

Jag hoppas att någon vänlig själ ska hitta henne den här gången också (telehalsband är bra skit). Och jag fasar för att någon elak själ har fått tag på min snälla pälsboll och just nu roar sig med att tortera henne. Eller att hon fastnat någonstans. Eller blivit överkörd och ligger halvdöd och lider.. Ja, ni fattar.

Så ni som bor i Alinge, spana efter min misse! En katt utan lokalsinne kan ju faktiskt vara precis hur vilse som helst... Eller?

4.5.09

Jag (efter att vi hämtat hem kottarna från gammelmormor som barnvaktade i helgen, vilket inte alls är så illa som det låter eftersom min mormor inte ens fyllt 65 än): Men har du saknat mej då?
Melvin:...
Jag: Men hallå!? Jag har ju längtat jättemycket efter dej, har du längtat efter mej?
Melvin: Alltså, mamma...SUCK!...Vi har haft det jättebra så jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Men okeeej då, om du slutar att tjata så har jag väl längtat efter dej.

Detta sagt medans han sitter med den bärbara datorn i knät. Jag fick farligt mycket tonnis-vibbar av det här samtalet. Farligt mycket.

På tal om det så har vi fixat barnvakt till Peace and love, och fått låna pengar till biljetterna (som håller på att ta slut och det finns inte en janne att vi har råd med några partybiljetter just nu) så nu är saken biff!

Vi sticker utan barn (massa pippande i tält, hell yeah!) på onsdagen, kommer hem på söndagen. Kramar och pussar barn konstant tills på tisdagkväll och sedan är det Arvikadags till söndag nr 2 (då barnen dock kommer att befinna sig i sitt eget hem, med sin farsgubbe). Jag kommer att sakna mina barn så hysteriskt mycket när jag ska vara borta så mycket från dem på så kort tid. Men det kommer säkert att gå finfint. Jag vet ju att de är i trygga händer och antagligen inte kommer bry sej ett dugg om att jag är borta. Åtminstone inte min förstfödda med tanke på samtalet ovan.

Min lilla tjej vill bara vara med sin pappa ändå så för henne är det förmodligen också helt lugnt. Jäkla pappafjäskis. Jag är inte alls svartsjuk. Inte alls.

Skitdröm.

En mindre trevlig sak som hände i helgen var att jag drömde en riktig pungdröm.
Jag mådde illa hela dagen efteråt och ville inte äta något alls. Det var egentligen ingen renodlad mardröm utan bara hyfsat stört och äckligt:

Jag och Jari ska testa den nya innematen. Vi vet inte riktigt vad det är för något men vi tillagar två stycken och äter dem. Det ser ut ungefär som kycklingar, hela kycklingar alltså och jag tycker att det smakar apa så jag äter inte upp, men jari gillar det och äter med frisk aptit.
Plötsligt hör vi ett skrik och upptäcker att vi har glömt det som finns kvar i förpackningen av den nya innematen framme på diskbänken så att det tinat, och när vi tittar in i lådan ser vi att det är inga kycklingar utan det är pyttesmå bebisar, typ sådär vecka 24, som man fryst in och nu när de tinat har de börjat leva igen.
Fatta spykänslan liksom. Drömmen slutar något förvirrat med att vi avslöjar den stora hemligheten med matbebisarna för allmänheten och behåller de sex som fanns kvar i våran förpackning. Så helt plötsligt har vi 2 vanliga barn och sex extrabarn som är jätte, jättesmå och superjobbiga men jag tycker så synd om dem att de får bo kvar ändå. Slut på dröm.

Grymt.

Längesedan jag skrev nu. Men vårvädret har lämnat ytterst lite tid över för att sitta inne och uggla framför datorn.

Har haft en grymt bra helg. Jag gillar kontrasterna i mitt liv. Att ena dagen fira våren tillsammans med nya vänner som på kort tid kommit att betyda väldigt mycket för mej, stillsamt på en underbar plats i skogen. Och att nästa dag tokdansa och vara fullare än en kastrull tillsammans med vänner jag känt länge gjorde min barnlediga helg helt fulländad! Jag ska definitivt tillbringa mer tid med iskall öl på soliga uteserveringar följt av riktigt bra spelningar framöver.

Bob hund var givetvis otroligt bra i fredags med! Men det visste jag ju redan att de skulle vara. Fast det var mest Jespers förtjänst.=) Du ÄR bäst! Och det är grymt att ha dej som vän!

Och att möta riktigt gamla vänner som man inte sett på sisådär 6 år och upptäcka att ingenting har förändrats, samtidigt som allt har det var lite som löken på laxen.
En del människor kan helt enkelt aldrig försvinna helt. En del vänskaper varar verkligen livet ut oavsett hur man när dem, och visst är det alldeles fantastiskt??
Så tack Kim, även om du förmodligen inte läser det här. Fast jag var så kalaspackad kommer jag bära med mej en del av det du sa länge, länge.

25.4.09

Nu rullar vi!

Barnen är påklädda, katterna matade. Jag har borstat ur tovorna ur mitt hår. Solen skiner och vi ska till havet. Det är inte så pjåkigt ändå.

Det hänger ett tungt moln över mej nu. Men om jag inte ska bli galen måste jag välja att ignorera det. Det är mitt eget fel att jag tagit på mig så här mycket under våren. Nu får jag se till att ro det i hamn. Jag är inte den sortens person som resignerar och ger upp.
Just nu känns det dock snudd på omöjligt. Jag har gjort en lista, men jag vet inte var jag ska börja. Jag skulle behöva vara barnlös i flera dagar för att få ordning på allt. Dessutom har vi helt sanslöst mycket räkningar den här månaden, onödiga räkningar som egentligen inte borde finnas (p-bot, cylinderbyte, extrataxa från dagis, bilreparation, hyra av inspelningsstudio etc etc i evighet) men som gör att vi kommer få leva på snabbnudlar tills nästa löning. Men det är bra, då kanske jag blir smal på kuppen.

Det ska gå. Det går alltid på något sätt. Kan ju alltid koka soppa på mina nya sandaler om det kniper.

Jag längtar till semestern! Då ska jag inte göra ett skit. Inte oroa mej ett skit.

24.4.09

Skitfredag.

Jag ska egentligen inte gnälla, eftersom jag har fått vara ute i det fina vackra vädret i flera, flera timmar under arbetstid.

Men det suger ändå så jäkla hårt att det är fredag och jag inte går av mitt pass förrän solen har gått ner. Man blir så otroligt galejsugen när det är sånt här väder så det är nästan löjligt.

Jag vill sitta på min veranda och sörpla på en vindrink medans barnen susar sött i sina sängar. Sedan skulle jag vilja kyssa min man hejdå och möta upp Anneli nere i stan för att dansa bort lite av Arvika-febern som härjar i min kropp just nu, som solen gjort sju resor värre.

Men det ser ju så att säga rätt brunt ut.

Imorgon tar jag med mej ungarna ner till tjörn för att hälsa på far. Var längesen så det ska bli trevligt.

Jari ska spela in en ny skiva i helgen. Kul för honom.

Jag fick köpt nya sandaler idag iallafall. Alltid något.

22.4.09

Så jäkla fränt.

I morses ringde Anneli och flåsade i luren. Hon var allmänt uppspelt eftersom hon skickat en ansökan till att jobba som funkis på Arvikafestivalen och fått ett svarsmejl där det lät som om saken var biff.

Jag blev givetvis sjukt avis och var tvungen att göra en egen ansökan, mest på skoj så där. Fem minuter senare ringer det en tjej och erbjuder både mej och Anneli att jobba med något som heter yttre säkerhet. Det innebär i princip att jobba som vakt mellan festivalområdet och campingarna. Lät ju shysst så vi tackade ja.

Sedan blev Anneli fundersam. I hennes mejl var det ett helt annat jobb, nämligen att köra internationella artister mellan Oslo och Arvika. Hon ringde den tjejen och vi fick det jobbet också, om vi ville.

De slåss om oss. Det är antagligen för att de flesta som vill jobba som funktionärer är typ arton år och bangar när de inser att man måste vara nykter hela festivalen. Vi är antagligen de enda 24åringarna med körkort som är tillräckligt knäppa.

Hursomhelst kom vi efter en del velande fram till att tacka nej till Yttre säkerhet. På sätt och vis hade det nog varit roligare med mer ansvar och träffa massor med folk, men nu får vi ju köra artister (mina gamla band-aid lustar vaknade till liv, förutom att nu får jag faktiskt inte ligga med folk längre eftersom jag är gift. Och tjock.) och dessutom blir det kortare arbetspass= mer häng.

Och ärligt talat, med risk för att låta som en fjortis så är det ju hur fränt som helst att köra band! Visserligen kan jag tänka mej att det förekommer en hel del svågerpolitik i fråga om vem som ska få köra vilka, men jag tror det blir grymt kul i vilket fall som helst!!! Shit!

21.4.09

Bara en till..

Jag: Men Karin, du är ju för fan helt blåst!
Karin: Ja det kan väl hända.. Men jag har iallafall större bröst än dej!

Hahaha.